Stanna och känn en stund
hur en gammal stad är ung
Låt ropen eka över gator och torg
Vi vill leva, vi vill dö i Göteborg
Refrängen rör även ett härdat Göteborgshjärta och flirten med nationalsången är tydlig.
– Jag tänkte på Zlatan i reklamen, när han läser texten ”jag vill leva, jag vill dö i Sverige”. Jag tänkte också på Melodifestivalen 2016 med Sarah Dawn Finer och Gina Dirawi, när de sjunger ”jag vill leva jag vill dö på jorden”. Detta har säkert någon redan använt om Göteborg, tänkte jag och googlade, men hittade ingenting. Då körde jag på med den idén, berättar Katarina Hemlin.
Låten slutar Vi ska leva, vi ska dö i Göteborg. Allvarligt och hoppfullt på samma gång. Man vill gärna dö där man känner sig hemma, även om det egentligen inte spelar någon roll. Det är något med att det ska ta slut där det började, funderar hon.
Katarina Hemlin tar emot sitt pris på Brewhouse Award.
Framöver gläder hon sig allra mest åt ett framträdande i sommar:
– Nu i juni ska jag sjunga låten på nationaldagskonserten i Slottsskogen tillsammans med Göteborgs Symfoniker. Det känns extra roligt att få sjunga den med så fantastiska musiker.
Hon kommer att spela in låten tillsammans med Göteborgs Symfoniker, en annan version av den med kompband och så blir det en tredje tappning för karaoke. Under jubileumsåret kommer den att spelas vid stadens officiella firande.
Nu så här i backspegeln känns det lite smått osannolikt. Alltihop började med en annons på nätet med uppmaningen att skriva en låt till stadens 400-årsjubileum.
– Det var en slump, faktiskt, att jag såg det. För mig passade det bra att ha ett mål, att göra klart något. Efter gymnasiet hade jag lite tappat motivationen för att göra klart saker. Det här är min första låt som jag spelar för andra.
Som så många andra har 21-åriga Katarina Hemlin en bakgrund i kommunala kulturskolan. Hon har provat på både blockflöjt och piano, men det var kontrabas hon egentligen ville spela. På grund av platsbrist fick hon släppa den drömmen och greppade gitarren under ett par år istället.
Under våren går Katarina Hemlin på en singer/songwriter-kurs vid Umeå universitet.
– Vi studerar sång, gitarr och musikproduktion och lär oss om versmått och att skriva ur olika perspektiv. Det blir en del musikteori också. Hon är en musikalisk allätare, stökigt och eftertänksamt, gammalt och nytt.
– Men egentligen är jag rätt så kräsen. Jag gillar punk, det är ärligt och lite rått. Och indiepop, akustisk musik med oemotståndliga melodier. Sen gillar jag Elvis, det är svängigt. Och metal core som min bror Mikael spelar.
Nu vill Katarina Hemlin prova på att satsa på musiken. Men funkar det inte, har hon en plan B, då pluggar hon till barnpsykolog.
– Jag gillar barn och har jobbat som elevassistent i särskolan. Barn är komplexa och enkla på samma gång. Det känns bra att kunna hjälpa ett barn att hitta rätt.
På frågan om de egna smultronställena i Göteborg, svarar hon lite dröjande, långt däruppifrån ett kallt och isigt Norrland:
– Jag brukar promenera runt mycket…
Men så kommer de, som på ett pärlband:
– Jag älskar vattentornet på Guldheden. På kaféet finns det sällskapsspel och dit gick vi på skolavslutningsdagen när jag var liten. Gullbergs kaj där det luktar hav och tjära. Den panerade osten och ölen på Gyllene Prag, Ahlströms konditori och Stenpiren.
Det är ingen tvekan om hennes varma känslor för Göteborg.
Text: Ulla M Andersson
Foto: Fredrik Brjörhed och Marie Ullnert/The Brewhouse Award
