Bara några kvarter från där den amerikanska tonsättaren Julia Wolfe undervisar på Manhattan ägde en av USA:s värsta arbetsplatsolyckor rum. En brand utbröt 1911 på Triangle Shirtwaist Factory där 146 människor omkom. På fasaden hänger i dag ett plakat.
Arbetarhistoria är något som intresserat Julia Wolfe länge. 2009 komponerade hon Steel Hammer om folkhjälten och frigivne slaven John Henry. Fem år senare skrev hon Anthracite Fields om arbetarna inom kolindustrin norr om Pennsylvania, ett verk hon tilldelades Pulitzerpriset för.
Satirteckning där en fabriksägare i dollarprydd rock håller en dörr stängd medan arbetare som stängts inne kämpar för att fly lågor och rök. (Ur International Ladies Garment Workers Union Photographs,1885-1985).
Därefter fick hon förfrågan från New York Philharmonic om att skriva ett liknande verk för dem – men om New York. Utifrån branden 1911 bestämde hon sig då för att komponera Fire in My Mouth som nu får sin Europapremiär i Göteborg. En stad där en annan brand, diskoteksbranden vid Backaplan, lever kvar i vårt kollektiva minne.
Clara Lemlisch var en av strejkledarna som kämpade för bättre villkor i fabrikerna.
Men Fire in My Mouth handlar inte bara om fabriksbranden, utan även om människorna som jobbade där. Julia Wolfe la ett år på att läsa, leta i arkiv och studera vittnesmål. Det var både män och kvinnor som dog, men Julia Wolfe har valt att rikta in sig på kvinnorna, de flesta italienska och judiska kvinnor i åldrarna 14-23 år, som kommit till USA för att söka ett bättre liv.
– Jag ville inte gestalta en historia som bara handlade om offer. De är offer i ordets verkliga betydelse. Men de är också centralgestalter och jag fascineras verkligen över den tidens kvinnor som var fantastiskt modiga, berättar Julia Wolfe.
Redan innan branden demonstrerade dessa kvinnor för sina rättigheter. En var Clara Lemlich som flera gånger utsattes för våld med brutna revben som följd. Flera år senare blev hon intervjuad om den tiden. ”Då hade jag eld i munnen”, säger hon. Then I had fire in my mouth.
– Vilken replik! tänkte jag. Men den har också en märklig resonans med branden. Där är titeln, berättar Julia Wolfe för Podiet.
Julia Wolfe har även komponerat musik om kvinnors rättigheter i Her Story (2022) och nu senast klimatkrisen i UnEarth (2023).
– På ett sätt är det aktivistiskt att vara konstnär. Det är ett sätt att reflektera världen på. Men jag tycker att det har en andlig roll med, så jag vill inte placera det helt i ett politiskt fack. Jag tycker att det är bra att det finns en stor variation av konstnärliga verk som innefattar alla former av mänskliga uttryck, säger Julia Wolfe.
Men trots att hon i dag gärna skriver dokumentära och teatrala verk, var det just frånvaron av ord som först drog henne till musiken.
När Julia Wolfe var tonåring skrev hon pjäser och poesi, och intresserade sig för politik och samhällsvetenskap. Hon hade spelat piano när hon var yngre, men utan några planer på att bli tonsättare. Sedan frågade en vän om hon inte skulle ta en kurs i musik – och drogs in.
– Det är svårt att beskriva musik, vilket är vad jag älskar med det. Du kan inte bryta ner det på samma sätt som med språk. Det är väldigt mystiskt. Jag har ingen aning varför du känner på ett särskilt sätt när du hör en viss klang eller ackord eller melodi eller textur.
Hon tog examen i teater och musik, och skrev musik för en teatergrupp. Sedan träffade hon Michael Gordon och David Lang som uppmuntrade henne att studera komposition.
– Jag lämnade då väldigt medvetet texten bakom mig. Jag ville förstå hur musik kommunicerar och hur man skapar stora instrumentalverk med textur och harmoni, säger hon.
Efter sin examen grundade Wolfe tillsammans med Gordon och Lang det experimentella musikkollektivet Bang on a Can som arrangerade olika happenings.
– Vi hade just slutat skolan och hade inget att göra. På den tiden var det fortfarande lite av en uppdelning mellan modernistisk samtida musik och några improvisationsgrupper i stan. Vi passade inte riktigt in, berättar Julia Wolfe.
När Julia Wolfe sedan började skriva för symfoniorkester var det viktigt att förbli trogen sig själv. I Fire in My Mouth använder hon exempelvis elgitarr, elbas och ljud från stora saxar som öppnas och stängs.
Människor och hästar draperade i svart går i procession till minne av offren för Triangle Shirtwaist Company-branden i New York City.
– Det svåraste att skriva var sista satsen om eldsvådan. Du vill inte att det ska bli överdramatiskt. Och du vill inte att det inte ska vara starkt nog. När det är som mest intensivt använder jag därför minst antal ord. Där får istället musiken kliva in.
Text Carl Magnus Juliusson
Foto Peter Serling / Wikimedia Commons
