– Min far var riksspeleman och han skrev den till mig. Jag stod där i spjälsängen och hoppade när han spelade den för mig. Ja, jag kommer inte ihåg det, men jag har musikminnet, säger hon.
Pappa hette Hilding Wirsin och var från Göteborg där han genom musiken – han behövde en ackompanjatör – träffade Ellen Häger som mycket riktigt blev hans medmusiker och sedermera också hans hustru och mor till Ingrid och hennes två systrar Britt och Kerstin. Ellen Häger var nedflyttad från Hälsingland och duktig organist och pianist. Hennes musikpåbrå var gediget, och därmed också Ingrid Wirsins. Som journalist och författare har Ingrid skrivit mycket om Göteborg, bland annat boken Blåsmusik i 100 år: från Spårvägens musikkår till Göteborgsmusiken.
Vi sitter vid ett bord i hennes trädgård och hon visar en tavla med fotografier på släktingar från långt tillbaks som på ett eller annat sätt sysslade med musik. En av bilderna föreställer ett helt gäng snyggt klädda musikanter, varav en hel del indelta knektar, som står uppställda en dag 1886 i Rengsjö i Hälsingland. Alla håller de i ett horn, en klarinett, en bastuba eller en kornett.
– Det är nog mina släktingar allihop, säger hon.
Hemma hos Ellen och Hilding var det förstås musik hela tiden. Döttrarna sjöng barnvisor av Alice Tegnér.
– Min lillasyster och jag satt på varsitt armstöd på gungstolen och gungade och sjöng. Men vi kom sällan ut och hörde musik. Det var ju krig och på 1930- och 1940-talen var det ungefär lika kringskuret som idag. Vi lyssnade på radion. Klockan sex varje kväll var det Grammofontimmen.
När hon blev lite äldre lyssnade hon på Povel Ramel, Evert Taube och Ulf Peder Olrog. Någon gång i slutet av 1940-talet såg hon Dizzy Gillespie på Konserthuset.
– Vi bodde på Hedåsgatan och Götaplatsen var som ett andra vardagsrum för oss. Dizzy Gillespie, det var musik som dånade i öronen. Roligt, men mest dån och buller, säger hon.
Någon gång i den här vevan blev hon abonnent på Konserthuset. Hon räknar upp dirigenter som imponerat på henne under åren: Järvi, Nagano, Dudamel, Rouvali.
Neeme Järvi
– Den ståtlige Neeme Järvi som har betytt så mycket för Symfonikerna. Han dirigerade med pekfingret. En bekant berättade att han en gång dirigerade med en tandpetare, men det är nog en överdrift. Rouvali är rolig. Han steppar och dansar balett på podiet. Och det är underbart att det äntligen börjar komma fram kvinnliga dirigenter. De är så duktiga. Inom körsång är det vanligt med kvinnor som dirigerar, men inom symfonimusik har det suttit hårt åt. Jag hoppas att det ska komma fler kvinnor i snabb takt. Hon nämner en rad kompositörer. Prokofjev, Stravinsky, Tjajkovskij.
– Jag gillar ryssarna. De har liksom ett ”go” i musiken. Och för 20 år sedan var jag på en slagverkskonsert och jag tänkte att nu blir det nog sjutton buller och bång, men det var så himla fint och melodiskt. Det hade jag aldrig kunnat tänka mig.
När hon själv blev småbarnsmamma hann hon inte gå till Konserthuset så ofta, men de senaste 25-30 åren har hon varit abonnent. Hon beskriver ett besök också som en visuell upplevelse.
– Det är inte för inte som det kallas för Europas finaste konserthus. Mottagandet i den nedre foajén där man börjar heja på folk och samtala, och de stora trapporna upp, man gör liksom sin egen entré till konserten. Och den övre foajén är som en konstutställning med sina tavlor och gobelängen av Sven Xet Erixon och alla byster av kompositörer och donatorer. Förr gick jag alltid rundan och tittade på allt som finns att se på.
Hon beskriver hur dörrarna till salen öppnas. Hon går in, hittar sin stol och sjunker ned.
– Då kommer lugnet över en. Hela denna vackra lokal är som en modersfamn med sina röda och runda former. Nu sitter jag här, säger jag till mig själv. Nu kan de börja.
Och hon sitter där och känner musiken flöda in i själen. Om hon har haft en dålig dag, så glömmer hon det nu.
– Jag har inte ord till att beskriva det. Man blir själv liksom en del av flödet, en del av musiken.
Det hon mest fäster ögonen på, säger hon, är inte dirigenten, utan musikerna och deras samspel.
– Och då brukar jag tänka på dem. Hur har de det? De kanske också har en dålig dag. Kanske har de sjuka barn hemma eller andra bekymmer. Men ändå ger de allt. Och det tackar jag dem för.
I maj besökte en kvartett ur Göteborgs Symfoniker Ingrids trädgård för en kammarkonsert.
Text: Per Stern
Foto: Per Stern & Johan Stern
