Jag har haft förmånen att följa Hamelins utveckling under två decennier. Och det ska understrykas, han blir bara bättre för varje år med sitt från början redan makalösa pianospel. Det märks inte minst då han återkommer till repertoar han spelat tidigare.
Två olika inspelningar av Alkans monumentala konsert för solopiano är exempel på detta, där den senare upptagningen har en större klanglig variation och musikalisk innerlighet utan att den briljanta skärpan trubbats av. Under senare år har han även ägnat mer tid åt wienklassikerna, vilket inte minst givit upphov till en rad mästerliga Haydntolkningar.
Med Hamelin vid flygeln kan man förvänta sig något extra. Efter en formidabel tolkning av Busonis pianokonsert var vi åhörare utpumpade av den intensiva upplevelsen. Hamelin var istället upplivad och belåten. Det förvånar mig inte det minsta att han vid ett annat tillfälle spelade verket tre dagar i rad. Under sitt första besök i Sverige och Amorinaserien i Sollentuna 1995 spelade han bland annat den 42:a och mest dramatiska av Godowskys bearbetningar av Chopins etyder.
De mullrande ackordkaskaderna – en häpnadsväckande kompakt ljudvägg – som avslutar fick publiken att dra efter andan. I en SVT-produktion 2003 visade Hamelin upp hela sitt register. Från jazzig elegans och klanglig innerlighet, över rytmisk pregnans och dynamisk kraft, till humor och vemodsfylld känslighet. Allt serverat med en pianistisk självklarhet. Vi i publiken förbluffades av Hamelins förmåga att behålla fokus och klarhet i spelet under flera timmars filmning.
Inför Göteborgskonserterna kontaktade jag Hamelin för en kort pratstund. Jag nådde honom på hans hotell i Los Angeles, 07:30 lokal tid, där han skulle spela Mozarts Pianokonsert nr 17 tillsammans med Los Angeles Chamber Orchestra under ledning av Jeffrey Kahane. På grund av jetlag hade han bara sovit några få timmar, och han var dessutom hes. Trots det var han som alltid vänlig och generös med sin tid. Han torde även vara en av få artister på världsnivå som i princip aldrig ställer in en konsert.
Är det någon skillnad att spela med orkester och spela en soloafton?
–Båda formerna är lika viktiga. Jag är där för att jag vill dela med mig något till en publik, det jag brukar kalla för ”den mänskliga kreativitetens mirakel”. Det är inte alls fråga om att visa upp mig själv. Med en orkester, där många människor är inblandade, blir det självklart en extra dimension, en speciell tilldragelse som i de flesta fall går ut på att presentera ett enskilt verk. En orkester kan ha en enorm kraft, och det betyder att man som solist över lag måste spela starkare. Jag försöker dock ofta utforska de svagaste nyanser även här. Utmaningen är att oavsett tonstyrka åstadkomma varierade, uttrycksfulla klanger, som behåller publikens intresse. Förhoppningsvis är dirigenten välvilligt inställd till samarbetet. Det är för övrigt just att samarbeta med andra som lockar mig. Vid en soloafton är det möjligt att variera dynamiken ännu mer och presentera flera olika verk.
Du har spelat Brahms andra pianokonsert under många säsonger, men det är först under senare år som du tagit upp hans första. Vad skiljer de här två verken åt?
–Jag har tyckt om båda länge, men av någon anledning har jag dröjt med att spela d-moll-konserten. Så tänkte jag att det var dags att utforska mitt förhållande till verket, och fast jag ännu inte spelat det så ofta känns musiken redan som en kär gammal vän. Där den andra konserten har en lugn och besinningsfull karaktär – en mogen mästare som inte behöver bevisa något – är den första intensivt tragisk. Dess dramatiska uttryck är typiska för en ung tonsättare. Det är intressant hur två verk av samme tonsättare kan vara så olika, och det är märkligt att det är den andra konserten som är den mest pianistiskt krävande.
Berätta litet om det varierade soloprogrammet.
– Det består av verk från olika program. Jag ombads ta med musik av en kvinnlig tonsättare – Maria Szymanowskas Nocturne är ett vackert musikstycke komponerat under perioden strax före Chopin. Feinbergs sonater har funnits i mitt notbibliotek i många år. Jag har fascinerats av verken länge men det är först nu som jag börjat spela dem på konserter. Det här är inte musik för var och en, men den som tar sig tid att lyssna på de här ytterst koncentrerade sonaterna kommer att belönas rikligen. Feinbergs musik brukar jämföras med Skrjabins, och det är sant att det finns likheter. Hos Feinberg hittar man dock en helt individuell, närmast skör harmonik. De sex första sonaterna utvecklas från ljus och öppen karaktär i den första till den sjätte sonatens dystra mörker. I den andra sonaten ryms mer melankoliska stämningar.
Vilka skivor har vi att se fram emot?
– Någon gång i höst kommer en cd med Rachmaninovs tredje och Medtners andra pianokonserter, inspelade tillsammans med Vladimir Jurowski och London Philharmonic Orchestra. Jag kommer också snart att spela in Morton Feldmans stora soloverk For Bunita Marcus.
Text: Jörgen Lundmark
Foto: Sim Canetty Clarke, Fran Kaufman
