Bortom musiken var och förblev han ett barn, det var ett huvuddrag på skuggsidan av hans karaktär, han behövde ständigt en far, en mor eller någon annan som passade på honom, han kunde inte sköta pengar, han gifte sig mot sin faders vilja med en flicka som inte alls passade honom, därav kom sig den stora husliga oredan när han dog…
Så skrev storasyster ”Nannerl” 1792, ett halvår efter Wolfgangs död. Hon tänkte ungefär som pappa. (Vid närmare eftertanke strök hon energiskt över det där om äktenskapet, hon levererade nämligen fakta till en tryckt minnesskrift över Wolfgang). Hon bad en gammal vän till familjen om minneshjälp. Hur var det till exempel med lillebrors lekar – utöver musiken?
På detta har jag inget svar, för så snart han började hänge sig åt musik blev hans intresse för allt annat liksom dött; även barnsligheter och lekar måste åtföljas av musik. När vi flyttade leksaker mellan rummen måste den som ingenting bar tralla eller fela på någon marschvisa. Dessförinnan, innan han tog upp musiken, var han så mottaglig för barnsligheter, kryddade med lite skämt, att han glömde både mat och dryck…
Så mindes den lekglade farbror trumpetaren i Salzburg, Schachtner.
”Min son! I alla dina angelägenheter är du för hetsig och snabb! du har helt skiftat karaktär från din barndom och dina pojkår. Som barn och pojke var du snarare allvarlig än barnslig, och när du satt vid klaveret eller på annat sätt sysslade med musik så fick ingen understå sig att skämta det allra minsta. Ja, ditt ansiktsuttryck var så allvarligt att många kloka personer i skilda länder oroade sig för din livslängd på grund av din alltför tidigt spirande begåvning och din ständigt allvarliga, tankfulla min.”
Se där ett lappkast av Pappan! Det ingår i hans förtvivlade försök – i brev efter brev – att fjärrdirigera sin son sedan ärkebiskopen av Salzburg vägrat Leopold att åka med på det 21-åriga ”barnets” resa mot den drömda triumfen i Paris.
De flesta barn oroar sig tidigt för döden läser jag. Tar barndomen slut då, kanske?
Wolfgang var tio år när storasyster insjuknade allvarligt i Haag. Fadern minns:
”Hon var så svag att hon att hon knappt kunde få fram det hon ville säga. Om någon kunnat höra de samtal vi mången afton förde med min dotter när vi talade om världens fåfänglighet, barns död i lycksalighet med mera – denne någon skulle inte kunnat lyssna med torra ögon; samtidigt underhöll sig Wolfgang med sin musik i rummet intill…”
Pappa glömde aldrig de där veckorna. Vad kunde Wolfgang fatta? Var klaveret hans räddning? Nannerl överlevde. Åtta dagar senare drabbades Wolfgang, etter värre:
”Alltnog, sedan han sovit nästan åtta dagar utan att tala återkom geisten; då pratade han dag och natt utan att man förstod någonting. Under hans sjukdom måste man hela tiden ägna sig åt tungan. Den var mestadels förtorkad och oren och måste rensas. Läpparna förlorade han tre gånger. De svartnade och blev hårda…”
Detta barn levde farligt – inte minst i Resandets värld. Mozartintresserade läkare talar ibland om en och samma långa sjukdom, som blossar upp då och då. Det kan man spåra på de 2500 brevsidorna: hösten 1791 var det klippt. Det fanns många sätt för barn att bli varse döden. Wolfgang i Milano 1771:
”På domkyrkoplan har jag fått se fyra hängda karlar. Här hänger de folk precis som i Lyon.”
I Milano var han 15 år gammal. I Lyon nio. I Paris 1778, ensam med sjuka Mamma, var han 22. Natten till fjärde juli skriver han från hotellrummet. Mamma ligger i rummet bredvid:
”De tre sista dagarna yrade hon hela tiden, och idag 21 minuter över fem började dödskampen, hon förlorade genast syn, hörsel och känsel, jag tryckte hennes hand, talade till henne – men hon såg mig inte, hörde mig inte, hade ingen känsel, och så låg hon i fem timmar tills hon gick hädan 21 minuter efter tio…”
Fanns det något ”barn Mozart” efter den upplevelsen? Förälskelse då, kan sådant göra slut på barndomen? Vad betydde lustiga kusin Thekla?
”Tidigt den sjuttonde skriver jag och bedyrar att vår lilla kusin är vacker, klok, rar, kvick och glad… Vi kommer väl överens för även hon är lite full i fan (ein bisschen schlimm). Vi driver med folk tillsammans så det står härliga till.”
Pappan är inte road, men 21-årige sonen har nu hittat en brevvän som sätter värde på rejäla doser av kissobajs (Wolfgang var förvisso uppvuxen med sånt inom familjen). Man har – psykologiserande – försökt läsa in erotiska innebörd i själva kissobajset. Nja… men den finns ju bortom jargongen, först och sist i brevet:
”Ma très chère Nièce! Cousine!, fille!, Mère, Soeure, et Èpouse! (kära systerdotter, kusin, dotter, moder och brud)… Jag kysser Edra händer, Ert anlete, Edra knän och Edra – kort sagt allt vad Ni tillåter mig att kyssa…”
Nå, det blev kanske inget av detta som skulle skrämt pappa. Det lär finnas 508 brev kvar efter Leopold. Det sista bevarade till Wolfgang är daterat 22 januari 1781. Fadern levde sex år till. Märklig tystnad kan man tycka, men det är just under våren-sommaren 1781 som sonens – barnets – stora frigörelse börjar. Det har redan tidigare knakat i detta mångåriga, unika, musiksvetsade, samliv.
Wolfgang är i Wien därför att ärkebiskopen Colloredo är där för att ”hålla hov” – med sina musiktjänare förstås. Tjänaren Mozart, som sedan länge är urless på Salzburg, ser storstadens alla möjligheter kring sig. Han mopsar sig mot chefen, han mer eller mindre framtvingar sitt avsked. Till slut blir han regelrätt utsparkad.
Pappa blir förfärad och ursinnig. Hans livs projekt! Ett antal konfliktbrev är försvunna, kanske bortstädade av Constanze (som änka), eftersom utbrotten efterhand också kom att handla om henne, som Leopold absolut inte ville ha till svärdotter. (Han ville nog inte ha någon alls…) Vad det stod i pappas brev kan man här och där utläsa av sonens – ”Barnets” – svar:
”Mon très cher Père! Jag vet inte hur jag ska börja, kära pappa; ty jag kan inte hämta mig från min förvåning och kommer aldrig att kunna göra det om Ni fortsätter att tänka och skriva så.
Jag måste tillstå att jag inte känner igen min far i Ert brev – jo en fader men inte den bäste och kärleksfullaste, den fader som månar om sin egen och sina barns heder – kort sagt inte min fader… Så jag har inte visat Er kärlek? – och måste visa den först nu? – kan Ni verkligen säga så? …Jag har tvingats ta detta steg – och då kan jag inte längre avvika en hårsmån…”
Mycken, tyvärr ensidig, korrespondens har vi om detta definitiva uppbrott från Salzburg. Sista brevet är från juli 1791. Det går till havande hustrun Constanze (bilden ovan), som är ute i förorten Baden på kur, stöttad av Wolfgangs elev Süssmayer. Han pysslar med noter till Trollflöjten – utan att ana det kommande uppdraget att göra färdigt Mozarts ofullbordade Requiem:
”Lev nu riktigt väl! Utnyttja din bordsnarr – tänk på och tala ofta om mig – älska mig evigt så som jag älskar dig, och vare du för evigt min stanzi Marini, liksom jag evigt förbliver din Stu!
– Knaller paller – snipp – snapp – snorum – Schnepeperl.
Snai! Ge Süssmayer en örfil och säg att du fick lov att slå ihjäl en fluga, som jag hade sett.
a d i e u
Pass på – pass på – bi – bi – bi,
tre sockersöta pussar kommer flygande!”
Text: Ingemar von Heijne
Constanze Mozart födde sex barn under det nioåriga äktenskapet med tonsättaren. Hon var efter Mozarts död skuldsatt men fick så småningom goda inkomster när Mozarts musik trycktes. 1809 gifte hon sig i Bratislava med den danske diplomaten Georg Nikolaus von Nissen. De var under tio år bosatta i Köpenhamn men flyttade sedan till Salzburg. Där avled hon 1842 som änka, 80 år gammal.
