”Stilen blir inte enhetlig, men de enkla rena linjerna äro självklara. Det ligger i luften. Meningen är att det hela, exempelvis stora salen, skall bli demokratiskt betonat.” Arkitekten Nils Einar Eriksson 1932 om sin idé för Göteborgs nya konserthus. Den 4 oktober 1935 blev det invigning.
Under mina första år som student när jag börjat vid Göteborgs Universitet 2021 promenerade jag regelbundet mellan Valand och Humanistiska fakulteten vid Näckrosdammen. Där studerar jag nu en fil.kand i Konst- och Bildvetenskap. Promenaderna gick förbi Göteborgs Konserthus, utan att jag egentligen tog notis av byggnaden. Blicken drogs i stället till Konstmuseet, med dess enorma valvbeklädda fasad. Mitt intresse för historiska objekt har följt mig sedan barndomen genom museibesök, och allt började på Naturhistoriska museet i Slottsskogen. Där fick jag upp ögonen för Malmska valen, alligatorn Smilet och den enorma elefanten. Att få komma nära djur som dessa var svindlande för sexåriga Victor. Men under min barndom har jag också fått uppleva konstmuseer som MoMA (Museum of Modern Art) i New York, dit min mamma tog mig. Där fick jag se konst jag bara tidigare sett på bild, till exempel av Andy Warhol. Hans färgglada popkonst var fascinerande. Det kändes som att jag på något sätt kom närmare konstnären när jag fick se hans konst i verkligheten. Den moderna konsten var tydlig och attraktiv, och de populärkulturella referenserna gjorde det lätt att ta in den. Där började mitt intresse för konst utvecklas.
I samband med en anställningsintervju insåg jag charmen i Göteborgs Konserthus. Medan jag satt väntandes utanför huset, kunde jag för första gången ta in den vackra fasaden. Intervjun gick bra, och när jag senare började arbeta i foajén som publikvärd uppenbarade sig husets fulla prakt framför mig. De rena linjerna, de välvalda materialen och de tydliga funktionalistiska dragen var starten på mitt intresse för funktionalistisk arkitektur.
I foajén jobbar jag mestadels som foajéansvarig med ansvar över foajépersonalen, vilka kan vara upp till nio personer på en kväll. Jag ser till att allt flyter på och att garderobspersonalen befinner sig på rätt ställe när det är paus. Vi ser även till att gästerna får sina biljetter scannade, sina kläder inhängda i de bemannade garderoberna, att folk hittar rätt plats och att salsdörrarna stängs i tid. Vi har även ansvar över säkerheten i huset och att det öppnas och stängs korrekt. Det roligaste med jobbet är att möta människor och se hur glada de blir av att uppleva huset och njuta av musiken.
Jag insåg snabbt hur Konserthusets arkitektur kompletteras av konsten som huset rymmer. Som till exempel de eleganta lamporna från Orrefors skapade av glaskonstnären Simon Gate, och den pompösa och berömda gobelängen Melodier vid torget av Sven X:et Erixson. Att jag får omges av ett sådant underbart hus under flera kvällar i veckan ledde mig till att ta initiativet till nya guidade turer i huset. Med start under våren fokuserar de på konsten, arkitekturen och designen. Genom mitt arbete med den guidade turen, som vi kallar Husets harmonier, har jag fått fördjupa mig i alla konstverkens historier. Särskilt gobelängen har fångat mitt intresse, med dess enorma motiv som för dig in i en annan värld. Intresset för verket har nu inspirerat till min B-uppsats.
Jag vill framförallt ge publiken möjlighet att uppleva huset när det är tomt. Det är en väldigt annorlunda upplevelse att vara där mitt på dagen, jämfört med en konsertpaus när foajén är full av folk. Då det numera finns en stark rörelse för att bygga i klassisk stil i städerna, vill jag även visa hur vacker modernismen kan vara. Göteborgs Konserthus som i år fyller 90 år är ett enastående exempel på den modernistiska arkitekturens- och konstens allra första år. Bortsett från all nödvändig teknik är huset på sätt och vis en tidskapsel.
Text: Victor Pacaut
Foto: Magdalena Nilsson, Anna Hult
