Bandet upplöstes, men fem år senare realiserade de två övriga medlemmarna, kontrabasisten Dan Berglund och trumslagaren Magnus Öström, de här planerna tillsammans med dirigenten Hans Ek. 2013 inledde de en turné under namnet E.S.T. Symphony med låtar som fått nyskrivna orkesterarrangemang av Hans Ek. Efter premiären tillsammans med Kungliga filharmonikerna har de gett ett tiotal konserter med orkestrar i bland annat Istanbul, Hamburg, München, Basel och Wien. Under ledning av Hans Ek och förstärkta av fyra jazzmusiker utöver Dan Berglund och Magnus Öström.
2016 utkom albumet E.S.T. Symphony på etiketten ACT, samma skivbolag som givit ut merparten av trions tidigare skivor. Den vann en Echo Award, tyska motsvarigheten till Grammis.
I slutet av november kommer E.S.T. Symphony till Konserthuset i Göteborg. För Podiet berättar Hans Ek om hur han närmade sig arbetet med att skriva orkesterarrangemang till Esbjörn Svenssons låtar.
– Syftet har varit att gå vidare utifrån Esbjörns vision och inte göra det hela till en minneskonsert. Min ambition är att låta musiken leva vidare som de starka kompositioner de är, att översätta Esbjörns spel och hitta bandets specifika sound och särdrag.
Trions musik har framhållits som nyskapande och stilbildande för modern jazz. I en närmast lyrisk recension av en livekonsert i Hamburg 2007 beskriver BBC:s musikkritiker Guy Hayden musiken som ”bedövande, överväldigande och hypnotisk”, i ordens positiva bemärkelse, och han jämför Esbjörn Svensson med jazzpianister som Horace Silver, Thelonius Monk och Keith Jarrett.
Är det alltså jazz som publiken i Konserthuset kommer att få höra?
– Det är klart att jazz är kärnan, men det som var nytt med E.S.T. var deras element av popmusik. De hade en annan kontaktyta än andra jazzband. De spelade förband på rockkonserter och hade en ung poppublik. Men Esbjörn lutade också åt klassisk musik, som Sjostakovitj och Debussy, och det tycker jag också hörs i hans spel. Jazzen är navet och så har vi andra impulser som jag försöker förstärka och förtydliga.
Under turnén har olika musiker spelat i ett utökat jazzband tillsammans med Dan Berglund och Magnus Öström. På Konserthusets scen kommer vi att få se Magnus Broo, trumpet, Helge Lien, piano, Johan Lindström, pedal steel samt Marius Neset, saxofon.
– De är väldigt viktiga för att belysa Esbjörns approach. Och väldigt fina solister, säger Hans Ek.
Med tanke på trions internationella renommé, hur har mottagandet varit ute i Europa på era konserter?
– Väldigt fint. Och själv har jag insett hur stora de är som band. Vi har spelat för fullsatta hus. Vi var väl alla lite nervösa inför mottagandet som deras musik skulle få, överförd till orkester, men det har varit väldigt entusiastiskt. Och även om det inte har talats så mycket om skivan i Sverige, så har den fått ett fint bemötande i länder som England, Tyskland och USA. Det kan ju vara lite riskabelt att överföra musik på det här viset, man kanske förlorar de gamla lyssnarna och vinner inga nya. Men så har det inte varit i det här fallet.
Hans Ek är välkänd för göteborgspubliken vid det här laget. I sitt arbete möter han de stora orkestrarna, men också soloartister. I Göteborg har vi sett hans konserter med Laleh, Sofia Karlsson, Ane Brun, Frida Hyvönen och de tre solisterna Jennie Abrahamson, Magnus Carlson och Moto Boy i produktionen Bowie in Berlin. Samtliga med Göteborgs Symfoniker.
Kan du beskriva skillnaden i att arbeta med soloartister som man kan anta är utpräglade individualister jämfört med orkestern, det stora kollektivet?
– Det gemensamma är att jag måste lyckas övertyga både soloartisterna och orkestern om att jag har en musikalisk vision som vi kan kommunicera omkring. Om artisterna framför sin egen musik så måste jag naturligtvis respektera deras tankar om sin egen musik. Och orkestern, om den bara vet vad jag vill och noterna är tydliga så är musikerna så professionella att de kan spela vad som helst. När det gällde Bowie in Berlin så var det ju inte artisternas egen musik. De kom in med sina starka röster, men underordnade sig musiken.
Innan E.S.T. Symphony kommer till Göteborg spelar de i Berwaldhallen och längre fram drar de vidare till en jazzfestival i Finland.
Och sedan, ja kanske kommer musiken att uppföras av andra dirigenter, andra orkestrar och andra jazzmusiker i framtiden.
– Det hoppas jag såklart. På sikt kommer vi nog att få se en mer blandad repertoar på konserthusen. Orkesterns och den klassiska musikens synsätt har under 1900-talet delat upp musiken i antingen konstmusik eller underhållning. Jag tror att det håller på att luckras upp och att vi ser en större förståelse för att det andra har sina konstmusikaliska kvalitéer. Även om man kanske inte spelar hela vår konsert, så kan man tänka sig att delar av den finns med på ett program tillsammans med klassisk musik.
Text Per Stern
