Det har slutat regna. Festivalen Way Out West har som vanligt genomlidit en syndaflod, men nu skiner solen. På ett hotell i centrala Göteborg väntar Bryce Dessner och hans band The National på soundcheck. Innan dess ska de gå på stan och köpa göteborgska jeans.
Redan vid musikstudierna på Yale University i 20-årsåldern fastnade Dessner för samtida konstmusik. Minimalister som Terry Riley, Philip Glass och Steve Reich var nydanande tonsättare som den unga publiken tog till sig. Idag har Dessner själv arbetat med flera av dem.
Hur kom det sig att du satsade på musiken som ung?
– Delvis var det tur, jag växte upp i en stad med en bra orkester. Vi bodde i en tråkig förort utan internet. Vi hade en massa amerikansk musik omkring oss, pappa spelade jazz, min syster dansade. För oss var det helt naturligt att lyssna på både Steve Reich och Grateful Dead.
Idag ägnar Bryce Dessner större delen av sin tid åt att komponera. Sitt världsberömda band The National kliver han in i när han hinner. Han är Composer in residence vid flera konserthus, skriver musik till storfilmer och beställningsverk åt några av världens främsta solister. Vänskapen med violinisten Pekka Kuusisto går nästan 20 år bak i tiden.
– Pekka dök upp på en av våra spelningar i Finland. Han gillade låten Sorrow och sa: ”Den här kunde vara Finlands nationalsång”. Sen blev vi vänner.
Stycket Ornament and Crime blev det första Dessner skrev åt sin finska vän. 2020 fick han i uppdrag att skriva en violinkonsert åt Kuusisto, påhejad av Santtu-Matias Rouvali och med Esa-Pekka Salonen som initiativtagare.
– Här var plötsligt tre finska killar – alla briljanta! Och ingen av dem accepterar något halvdant, ler Dessner.
Han tog ett år ledigt för att skriva den komplicerade violinkonserten. ”Man bestiger inte Mount Everest oförberedd”, är hans egna ord. Pekka Kuusisto gav input allt eftersom Dessner komponerade. Allt är utskrivet i noterna.
– Man måste vara försiktig så att inte orkestern täcker violinen. Pekka skickade mig röstmeddelanden på sin söta finska accent: ”I suggest perhaps removing the French horn…” , imiterar Dessner.
Hur är Pekka Kuusisto som musiker?
– Han är briljant. Han har en extremt öppen syn på världen. Han kan spela vad tio andra kan spela, men det är hans approach som är unik, säger Bryce Dessner med respekt i rösten. Pekka är otrolig på att kommunicera med andra musiker.
Bryce Dessner har också skrivit en pianokonsert åt Alice Sara Ott (”väldigt stolt över”), en dubbelkonsert åt systrarna Labèque, han har komponerat åt Los Angeles Philharmonic, Carnegie Hall, Edinburgh International Festival och New York City Ballet. I augusti i år släppte han albumet Solos där en rad musikaliska partners framför ett eget stycke; Katia Labèque, Pekka Kuusisto, Anastasia Kobekina. Skivan är tillägnad vänkretsen. Som en modern och naknare version av Elgars Enigma.
Hans musik rör sig från expressiva klanger till minimalism och han lånar från alla genrer. Ljudbilden är ofta repetetiv utan onödiga utsmyckningar. Hans egna favoriter ur musikhistorien är Dutilleux, Bartók, Lutoslawski, Ligeti. Allihop 1900-talstonsättare som fann sin egen väg.
– Vad som intresserar mig är inte notbilden i sig. Det är åt vilket håll du riktar blicken. Det kan vara in i dig själv, eller utåt mot världen. Mozart till exempel tittade alltid uppåt, säger Bryce Dessner.
Hur hittade du din egen stil?
– Det handlar om att vara sann mot sig själv. Jag är musiker och musikälskare, och jag greppar tag i det som redan finns där ute i luften.
Turnémaskinen med hans band The National har just rullat genom Europa och Nordamerika. När kvällen faller i Slottsskogen står tiotusentals i publiken och många sjunger med.
Bryce Dessner har blå jeansskjorta och tvillingbrorsan Aaron svart, annars är de två identiska 48-åringar med gitarr och halvlångt hår. Han beskriver bandet som ett eget ekosystem där allt är på gehör. Efter turnén tar de paus i ett år. Medan brodern Aaron ägnar sig åt sidoprojekt som att producera popmusik åt Taylor Swift, tar sig Bryce an allt mer avancerade uppdrag i den klassiska världen.
– Jag lockas av det stora samarbete som orkestervärlden erbjuder. Det är väldigt utmanande men också belönande. Du lär dig mer om dig själv och hittar ständigt nya former.
När det gäller att bredda programmen i konserthusen och skapa mer mångfald, anser han att nyckeln är utbildning. Både tonsättare, arrangörer och andra partners behöver förstå hur man skriver musik och hur den tas emot av orkestrarna.
Hur får man orkestermusiker att nappa på nya idéer?
– Viktigast är att prata deras språk. Och språket är noterna. Du måste lära dig det. Och för varje stycke jag skriver blir jag lite bättre, säger Bryce Dessner.
Fakta Bryce Dessner
Född: 1976
Bor: Biarritz, Frankrike
Uppvuxen: Ohio och West Virginia, studerade klassisk gitarr och komposition på Yale.
Karriär: Gitarrist i Grammy-belönade The National, kompositör, arrangör. Har samarbetat med Philip Glass, Steve Reich, Paul Simon, Sufjan Stevens, Nico Muhly, Jonny Greenwood, Ryuichi Sakamoto och Alejandro Gonzalez Iñárritu. Grundare av MusicNOW Festival och medgrundare av HAVEN Festival i Köpenhamn. Har skrivit musik till filmer som The Revenant, The Two Popes, Manhunt och nu aktuella We Live in Time.
Text Jenny Svensson
Foto Thomas Johansson & Anne Mie Dreves
