Mitt i blåbärsriset bor Tina Ljungkvist med sin familj. Det nybyggda huset har fönster i alla väderstreck; stora, små, avlånga, med spröjsar och utan. Utsikten är lika spektakulär inifrån det stora panoramafönstret i vardagsrummet som utanför. Ravinen på gränsen till naturreservatet Delsjön är fylld med spretiga tallar, ädelgranar med grova grenar och raka, kala björkar. Blåmesarna flyger härs och tvärs runt fågelbordet. Ibland ligger några älgar och päser i solskenet på andra sidan ravinen.
Musikrummet ligger intill vardagsrummet, det delar Tina Ljungkvist med sin man Ragnar Arnberg, basklarinettist i Göteborgs Symfoniker.
– När vi ritade vårt hus ville vi ha ett övningsrum i anslutning till vardagsrummet men inget rum ovanför. På det sättet undviker vi att störa varandra, säger hon.
Ett par öronproppar hänger beredda över en spegel. Hon använder dem när hon övar, men inte under orkesterrepetitioner eller konserter.
– Men de som sitter nära mig måste ibland använda öronproppar. Värst är nog när de höga tonerna kommer starkt och plötsligt, då är det påfrestande för hörseln. De passagerna är jag mer förberedd på, säger Tina Ljungkvist.
Som nytillträdd ordinarie piccolist har hon redan hunnit spela i orkestern sedan 2010. Hon har huvudansvar för piccolastämman, men spelar också vanlig flöjt och altflöjt när det behövs.
Orkesterns minsta instrument tar sig enkelt igenom klangen hos en stor symfoniorkester. Just som en liten terrier har den en stor ande i en liten kropp. Ursprungligen användes föregångaren för signalgivning i fält under krig. Tillsammans med trummorna kunde de urskiljas i det kaos av gnäggande hästar och bullrande kanoner, rök och förvirring som var kännetecknande för de äldre krigen.
På frågan om varför hon valt att spela piccola-flöjt skojar hon:
– Det är häftigt och mäktigt. Man bärs upp av orkestern och sitter däruppe högst upp och surfar. Men det är också ett instrument som är svårt att bemästra, att spela rent, svagt och vackert.
När hon spelar en slinga ur Vivaldis piccolakonsert i det mörka läget på flöjten är tonen både mjuk och mustig. Tonsättare som vet att använda piccolaflöjtens potential, som till exempel Mahler, Sjostakovitj och Verdi, gillar hon särskilt.
När man blåser i instrumentet bildas kondens, ett känt bekymmer bland piccolister. Blir det för mycket går det inte att få ljud i instrumentet alls.
– Nu finns det en torkpinne som man lätt får bort kondensen med. Det var annat när man var tvungen att ta isär flöjten, torka med en trasa och sätta ihop den igen. Den är så känslig att få att stämma, det var ett stressmoment att få dit delarna på exakt samma ställe mitt under en konsert, berättar hon.
Tina Ljungkvist har två japanska Muramatsu-flöjter och två piccolaflöjter av den tyske instrumentmakaren August Richard Hammig. En tredje Hammig finns hemma, som övningsflöjt.
Nu går hon i väntans tider: förra året beställdes ett nytt instrument som går en ton lägre än den vanliga piccolaflöjten, till C istället för D.
– Det är svårt att få tag på bra piccolaflöjter, jag är ständigt på jakt. Trä- och metallinstrument åldras inte alltid på ett positivt sätt, klangen kan bli matt. Men en piccola som är matt i klangen kan vara det man söker, om man vill ha ett instrument som blandar sig med orkesterklangen, säger hon.
Under uppväxten i Linköping uppskattade både mamma Yvonne och pappa Ragnar musik. En orgelspelande mormor Lisa och storebror Johan som trakterade gitarr och gjorde egna låtar fanns också. Musicerandet var avspänt och kopplat till social samvaro.
– Varje julafton skulle vi först lyssna till Julevangeliet och sen spelade mamma ”Gå Zion din konung att möta” och andra jullåtar på gehör. Min pappa visslar så himla fint, med vackert vibrato. Han sa till mig en gång, hur kan det vara att du som spelar så fint inte kan vissla? berättar Tina Ljungkvist och ler.
Första gången, som femåring, fick hon hålla i en flöjt hemma hos en kompis till föräldrarna. Nästa steg blev att börja på musikskolan för välkände flöjtpedagogen Gunnar Kinberg.
– Jag hade världens bästa flöjtlärare! Han utvecklade ett nytt system för flöjtundervisning. Till exempel började man spela i båda oktaverna direkt. De äldre eleverna fick undervisa de yngre i flöjtkvartett, som lön fick de själva en rejäl lektion i veckan. Han var helt avgörande för mig, jag hade aldrig blivit musiker om jag inte haft honom, säger Tina Ljungkvist med eftertryck.
På musikskolan fanns flera ensembler, det var där hon lärde sig spela med andra. Och det blev en del spelningar på begravningar också.
Tina Ljungkvist gick vanligt gymnasium och sökte sedan till musiklinjen vid Lunnevads folkhögskola. Även där var Gunnar Kinberg lärare.
– Han var intresserad och engagerad, men väldigt sträng. Gav sällan beröm men var ändå jättevarm, som en extra förälder. Jag har kvar en etydbok, vid en av etyderna fick jag en stjärna. Jag blir fort-
farande glad när jag tittar på den! berättar hon.
Gunnar Kinberg strukturerade upp övning, gav råd hur man måste träna fysiskt för att inte få ont i axlar och nacke. När hon behövde en ny lärare följde han med upp till Stockholm som stöd. Efter det följde fem års studier vid Musikhögskolan där.
Under studietiden vikarierade hon på piccolaflöjt i olika orkestrar och frilansade sedan i åtta år innan hon blev fast anställd vid Sveriges Radios symfoniorkester i Stockholm mellan 2007 och 2010.
Det är inte bara Tina Ljungqvist som flöjtar därhemma. Det gör också nymfparakiten Snuttis, döpt av de tre sönerna Ruben, Ebbe och Axel.
– En dag hörde vi en duns, det var en nymfparakit som flugit rakt in i ett av våra fönster. Vi tog in den i huset, ringde polisen och frågade runt i alla hus här runtomkring, men ingen saknade den. Så nu bor den här, berättar maken Ragnar Arnberg.
Pippin får verkligen pippi när han släpps ut ur buren och får flyga fritt i huset. Röda runda märken på huvudet liknar 1700-talssminkade kinder och den gråa tofsen kunde vara en peruk. Han sätter sig gärna på Tina Ljungkvists axel och småpratar. Ingen faller den andre i talet, respektfullt lämnar de växelvis luft åt den andre att svara.
När Tina Ljungkvist kopplar av blir det med en bra bok eller till något pratprogram på P1. Pianomusik är särskilt njutbar, kanske betingad av mammas pianospel under barndomen.
Med musiken har hon samma strategi mot sina egna barn, som föräldrarna en gång hade mot henne.
– Vi stöttar och sjunger med dem, men pushar dem inte. De får bestämma själva, kanske någon av dem vill spela när de blir äldre.
Text Ulla M Andersson
Foto Ola Kjelbye
