När vinterkläderna väl är av och man stigit in i vardagsrummet som sitter ihop med köket blir en sak tydlig: här bor det någon som odlar. Flätor med röda och gula lökar hänger vid hallspegeln. Chilifrukter torkar på ett snöre över diskbänken och i en korg ligger massor med små potatislökar.
– Vi har en kolonistuga och en odlingslott också, som jag odlar på. Men nu börjar det bli för mycket, jag måste välja bort något. Det får bli odlingslotten för kolonistugan vill vi ha kvar, säger hon.
Här finns det mycket att titta på. Majolikalampan med prismor hänger i ett av kökets hörn, på en hylla trängs kubbspelet som maken Daniel tillverkat och så de två sköldpaddorna nedanför. På det stora köksbordet är det läxor på gång. Doften från trattkantarellsoppan som står och puttrar på spisen sprider sig i lägenheten.
I 13 år har Susanne Brunström Stighäll varit anställd som en av 13 violaster i Göteborgs Symfoniker. Hon hämtar sina instrument och börjar berätta.
– Altfioler ser så himla olika ut, vissa är bulligare än andra, säger hon och plockar upp den hon spelar med i orkestern.
– Det står 1630 och Matthias Albanus i den. Den förre ägaren frågade runt om det kunde vara riktigt och kom fram till att det kanske är botten på violan som är original medan andra hävdar att hela violan är tjeckisk från 1800-talet. Den hittades på en vind i Brasilien och då var den helt svart av smuts. Den förra ägaren lät göra ren den men sparade smutsen i snäckan som en kul grej. Jag tyckte inte det var så kul utan lät rengöra den också.
Barockviolan ligger i ett fodral intill. När hon ska stämma den knäpper det till när en av strängarna av fårtarmar släpper. Det är lite pyssel innan hon får fast den igen. På fingertopparna syns hennes valkar. Instrumentet låter mustigt och har ett frasigt sound när hon spelar.
– Barockviolan är yngre än min moderna viola, den är byggd av Backa Mikael 1986. Stråken är helt annan än den jag spelar med i orkestern och har en annan tyngdpunkt. Det går till exempel inte att spela Mahler med den.
Altfiolen eller violan är äldre som instrument än den mindre fiolen och direkt kommen ur den ännu äldre fiddlan. Susanne Brunström Stighäll spelar tidig musik på det yngsta instrumentet i samlingen, som är just en fiddla. Den är byggd 2016 av den brittiske byggaren Owen Morse-Brown. Han är tredje generationens instrumentmakare som fortfarande använder sin farfars böcker, noter och verktyg i sitt arbete.
Fiddlan har inläggningar av mörkt trä och ljusa detaljer i skimrande trä. Instrumentmakaren använder virke från lokala brittiska lövträd, träslag som låter som musik i öronen; lönn, päron och plommon, järnek och buxbom.
– Morse-Brown bygger instrument till tidig musikensembler i hela Europa. Mitt instrument har tre d-strängar och två g-strängar istället för violans a, d, g och c. Jag har alltid velat spela nyckelharpa och det här är det närmaste jag har kommit.
Som i ett dansande par passar varje instrument ihop med en särskild stråke.
– Stråken är lungan som plockar fram saker ur instrumentet. De pratar på olika sätt. Barockstråken är som en sportbil medan den moderna är mer som en Volvo. Det finns 1600-talsstråkar bevarade men priserna är skyhöga eftersom de allra flesta har gått förlorade.
Det var bestämt redan när Susanne Brunström Stighäll låg i mamma Agnetas mage att hon skulle få chansen att spela ett instrument.
– Jag och min syster ställdes i kö till Suzukifiol, det var aldrig nåt snack. Jag fick min första fiol när jag var fem och min syster sin när hon var två.
Systern Matilda, som nu spelar i Kungliga filharmonikerna i Stockholm, fick sin så tidigt för att storasyster skulle få ha sin i fred. Mamma Agneta, som är tandläkare, musicerar inte själv, men är en hängiven lyssnare.
– Det är så kul att spela för henne. Man behöver inte kunna så mycket, det är upplevelsen som är det viktigaste.
Pappa Hans är ekonom och spelade banjo i ett countryband som ung och bygger numera gitarrer. På väggen hänger ett alster – en gitarr med pärlemorglänsande inläggningar.
När Susanne Brunström Stighäll står vid fönstret och spelar fritt, hörs några drillar och melodislingor med den där speciella vemodiga känslan.
– När jag var tio-elva år var jag så less på att spela fiol, ibland satt jag med stråken över knäna och ville knäcka den. Jag hade tur att min lärare förstod mig. Under ett halvår spelade vi bara folklåtar. När jag gick musiklinjen på Hvitfeldtska gymnasiet hade vi Henrik Cederblom som också lärde ut folklåtar.
Det var när en gymnasiekompis skulle ut på galej och bad Suanne ta hand om hennes viola som bytet av instrument skedde. Hela kvällen viktes åt violan och sedan var det klart. Det var viola som gällde.
Hennes privatlärare på fiol, Elsie Börjes, slussade henne vidare till altviolinisten Lars Mårtensson som är stämledare i Symfonikerna, och nu också hennes stämkamrat. Efter ett tag frågade han när hon tänkte söka till musikhögskolan, så hon sökte och kom in i Stockholm och stannade där i två år.
Det var på en musikkurs med inriktning mot tidig musik i Nordmaling hon träffade sin man Daniel. Han gick på Koninklijk Conservatorium, Kungliga Musikhögskolan, i Haag i Holland, en musikerutbildning för tidig musik. Hon ville dit, provspelade och kom in på en musikerutbildning och stannade i ett halvår.
Susanne Brunström Stighäll har en sjungande touch i sitt sätt att prata. Rötter i Norrland? Nej, faktum är att hon kommer från Mölndal. Åren i Oslo har färgat hennes sätt att spela och kanske också satsmelodin i talet.
– Jag bodde där i tre år, gick på Norges Musikkhøgskole i två år och fick ett heltidsvikariat i Oslofilharmonin. Samtidigt läste jag på skolan på halvfart. Jag hade en jättebra lärare i Oslo, Lars Anders Tomter. Han fick fram en urkänsla för musiken, jag skulle inte bara vara en duktig flicka, det skulle vara kunst! Det gjorde honom så väldigt speciell för mig, berättar hon.
Men i Oslo fanns inget sammanhang med tidig musik så under tre år låg det intresset i träda.
– När jag kom till Göteborg 2004 var Göteborg Baroque i uppstarten. Daniel, som är trombonist och hade studerat tidig musik i Haag, tog kontakt med den konstnärlige ledaren och jag var också intresserad.
Nu är hon fast medlem i Göteborg Baroque och 2013 fick hon tillsammans med tre andra ur Göteborgs Symfoniker Mary von Sydows musikstipendium för ett projekt med barockmusikaliska studier.
Intresset för gamla tiders musik, allmogemöblerna i lägenheten och garnerna som är kardade och spunna för hand är delar som fogar samman Susanne Brunström Stighälls personlighet. Och bikuporna vid kolonistugan inte att förglömma. I det som är basic kan man hitta något nytt.
Text Ulla M Andersson
Foto Ola Kjelbye
