På notställen står nothäftena hopslagna och harpan har fodralet pådraget. Det råder ett slags standby-läge. På ena kortsidan av podiet står Steinwayflygeln. Precis som på scener för skådespelare och dansare markerar den blåa tejpen på parkettgolvet placeringen.
Här tillbringar pianisten Erik Risberg det mesta av sin arbetstid, men inte bara med att spela orkestermusik.
– Jag ackompanjerar Göteborgs Symfoniska Kör när de repeterar varje tisdag, alla provspelningar och så rep med solister. Jag är den ende som har arbete utanför orkestern i min tjänst, berättar han.
Celestan, av märket Yamaha, hukar intill flygeln. Den ser ut som ett mellanting mellan ett ordinärt piano och en rörförstärkt radio med doft av 30-tal. Klart mindre spektakulär än den blanksvarta flygeln med sina yppiga former. Erik Risberg sätter sig vid celestan och spelar den välkända Sockerféns dans ur Nötknäpparen av Tjajkovskij ur minnet.
– Celesta kommer från det franska ordet céleste, som betyder himmelsk. Tjajkovskij var bland de första kompositörerna som skrev för instrumentet. Jag spelar faktiskt ganska ofta celesta i orkestern.
Och visst låter det himmelskt. Fast också som när teskedsgumman blev liten som ”enna tesked” och i mellanregistret som ett Fender Rhodes elpiano. I en celesta finns inga strängar, den funkar mer som ett slags klockspel med stålplattor. Men klockspel spelas med klubbor, medan celestan har tangenter. Parisaren Auguste Mustel tog patent på instrumentet 1886.
Konserthusets kyrkorgel gömmer sig bakom en scenvägg. Den är som en liten lägenhet med flera meter i takhöjd och en rekorderlig metalltrappa som leder upp till andra våningen. Man kan gå omkring inne bland tusentals orgelpipor som liknar aluminiumfärgade hushållssilar av äldre modell, eller fabriksskorstenar i miniformat. De som frambringar de lägsta tonerna är av koppar och grova som kraftiga dräneringsrör. Erik Risberg har under sina 37 år i orkestern spelat en hel del på den gamle trotjänaren från 1937.
– Nu är piporna inte i bästa skick, de har varit obrukbara i 15 år. Men kanske, kanske kommer orgeln att renoveras framöver, säger Erik Risberg. Han har två bröder, fem år äldre Anders som är trombonist och amatörpianist och fem år yngre Olle som är barnpsykolog. Familjen bodde i Falun där pappa Rune var häradsskrivare och journalist. Det var mamma Anna-Stina, speciallärare och i dag 90 år, som drev barnens pianospel.
– Hon tyckte att vi skulle spela för Helmy Lindén Walders, en äldre änka som gick omkring på stan med stor svart hatt med flor. Jag hade sån respekt för henne, men tyckte inte alls om att gå dit.
Lektionerna hölls i Tells pianomagasin i Falun och var inte alltid så angenäma, minns Erik Risberg. Förutom att spela fick han skriva fyrstämmig sats.
– Mamma tyckte synd om henne och ville stötta henne ekonomiskt, så jag fick fortsätta. Senare fick jag veta att hon var hemlös och sov på en madrass som jag själv såg under flygeln i pianomagasinet. När hon dog 1969 slutade jag att spela piano. Jag fattade inte riktigt att jag älskade musik. Jag och kompisarna fiskade med dynamit i stället, det var mer spännande.
Inte förrän han var 16-17 år började han öva mer målinriktat.
– Vissa säger att det är för sent att börja på allvar när man är så gammal som jag var. Men jag har använt mitt liv till att bevisa motsatsen, säger han.
Efter gymnasiet följde ett års studier på Musikkonservatoriet i Falun för Pehr Einarsson. Efter bara ett år kom han in på Sveriges Radios musikskola på Edsbergs slott där Sven-Erik Bäck då var rektor.
– Vilken otroligt öppen konstnärlig atmosfär det var där! Vi fick besök av en kontrabasist som spelade samtidigt som han läste en lång text. Ernst-Hugo Järegård och Margareta Krook kom och pratade om scennärvaro. Vi fick ta del av en konst-närlighet som vi blev helt uppsugna av, berättar han.
Efter Edsberg vidtog studier vid Musikhögskolan i Göteborg. Under utbildningens andra år kilade han nerför trapporna från skolan till Konserthuset för att vikariera i Göteborgs Symfoniker. 1980 var han med på en av de första turnéerna utanför Sverige.
– Det var den första raketstarten. Vi spelade Strauss och Sibelius i Royal Festival Hall i London. Efteråt stod publiken upp och klappade händer och skrek. Vi tittade på varandra och fattade ingenting, vi hade ju knappt varit utanför Sverige.
Före turnén hade Erik Risberg skrivit till pianisten Peter Feuchtwanger i England och ville ta en lektion vid besöket i London.
– Jag åkte dit och vi träffades under fyra timmar. Efter det fick jag komma och studera för honom. Då sov jag på golvet hos en kompis, gick runt och knackade dörr i området och frågade: ”Hej, har du ett piano som jag kan få låna?”
Lektionerna fortsatte under två år och sedan bar det hemåt igen och vikarierandet i Göteborgs Symfoniker fortsatte tills han blev fast anställd 1995.
En återkommande arbetskamrat utanför huset är Bengt Forsberg som han gärna spelar dubbelpiano med.
– Förra året firade vi 30 år av samarbete. Det absolut roligaste är att spela dubbelpiano just med Bengt. Det är fruktansvärt svårt med samtidigheten, det gäller att ta ett steg tillbaka. I de bästa stunderna så vet man inte vem som gör vad, vi vet hur den andre tänker, berättar han.
Pianolärarinnan Helmy Lindén Walders gör sig påmind gång efter annan i hans liv. Som 2012 då han letade igenom gamla programhäften på Konserthuset i Göteborg inför en konsert.
– Så ser jag en bild på henne, hon är 19-20 år och solist i Totentanz av Liszt. Jag hittade sex, sju recensioner från den tiden men inte ett ord finns om henne på nätet i dag! Mamma har berättat att hon slog i ena handen i en kakelugn och tvingades sluta spela.
Nästa år väntar pension efter ett långt musikerliv. Han berättar om baksidan av arbetet, om pressen och kravet på perfektion.
– Vi i orkestern älskar vårt jobb, men det är oerhört krävande. Visst är vi nervösa när vi ska spela, men det lär man sig att hantera. Fast ibland när jag tittar på ett stycke som ska framföras vet jag att det ligger 100 timmar av övning framför mig. Det ger en mental press, berättar han.
Han pekar på kamerorna ovanför scenen, allt vad orkestern gör finns på GSOplay. Strävan efter det perfekta i jobbet gör att han på fritiden söker sig till musik som är mer trasig och kaotisk, en favorit är Tom Waits.
Musiken har gjort avtryck i Erik Risbergs egen familj som består av hustrun Lena och barnen Maja som är socionom, Björn som är cellist på Norrlandsoperan och Susanna som är välkänd jazzgitarrist.
Dåtid och nutid knyts ihop när han berättar om skatten han har hemma i lägenheten.
– Min familj köpte Helmys flygel när hon dog, en liten Steinway från 1917. Jag är svag för gamla flyglar, de är inte så tonstarka som de nya. Nu spelar barnbarnen på den ibland.
Text Ulla M Andersson
Foto Ola Kjelbye
