Tulla Lagom är en gatuadress och inte en sagofigur, som man kan tro. Just här låg det två kvarnar nära varandra i grannskapet. Sedan några år tillbaka bor Pernilla Carlzon, andraviolinist i Göteborgs Symfoniker, på en av kvarntomterna. Det tillbyggda huset med många vinklar och vrår delar hon med Bertil, treårige sonen Charlie och Wilma, en flatcoated retriever.
– Här hette kvarnen Tulla Lagom för att den hade mest lagom priser för dem som skulle handla mjöl, förklarar hon.
Den andra kvarnen finns fortfarande kvar; en knubbig siluett skymtar bakom stammarna i den vinterkala träddungen en bit bort.
Sedan 2009 har hon en fast tjänst i Göteborgs Symfoniker.
– Jag spelar i andrafiolstämman och trivs jättebra med det.
För att vara stråkmusiker är Pernilla Carlzon tämligen osentimental med sina instrument. Den fiol hon mest spelar på är en holländsk Johannes Bernardus Cuypers från 1821.
– Per Enoksson, förste konsertmästare i orkestern, hade en bekant nere i Höganäs som skulle sälja ett dödsbo där en fiol ingick. Jag fick låna den och provspelade i Konserthuset, för att testa så att ljudet gick ut. Det fanns en stråke också, av instrumentmakaren Hill.
Hon visar den lilla liljan i guld, infattad just där man greppar stråken. Liljan kallas Fleur de Lys på franska, från början användes den vid franska hovet och symboliserar perfektion, ljus och liv.
– Nuförtiden finns det också stråkar i kolfiber med en balans som faktiskt är bra, en sån kan man ha som extrastråke. Men visst blir det en nytändning i spelet med en bra ny stråke i trä, säger hon.
Andrafiolen är en tysk August Richter, tyngre och lite större än den andra violinen. Den använder hon mest vid spelningar utomhus. Annars är hon monogam i sitt förhållande till fioler. En i taget ska det vara.
Den folkliga traditionen är väl förankrad i fingrar, öron och hjärta, det märks när hon spelar Gråtlåten och vant markerar polsketakten med högerfoten. När drillarna och ornamenten kommer syns ett litet Mona Lisa-leende.
Pernilla Carlzon har erhållit ett Zornmärke i brons, uppkallat efter konstnären Anders Zorn. Zornjuryn består av skickliga, erkända spelmän som spelar låtar från olika delar av landet.
– Jag var 19 år när jag sökte och fick spela upp för Zornmärket i silver, med låtar från Närke. Jag fick silverdiplomet, snäppet under att få kalla sig riksspelman. I juryn satt kända spelmän så det var nervöst. Fast det värsta var inte att spela, det var att berätta om låtarna, säger hon.
I orkestern finns kolleger som också gillar den folkliga musiken, ibland spelar de hennes egna låtar. Kopplingen till folkmusik tillför något extra till orkesterspelet, tycker hon.
– Man är van vid att spela på gehör utan noter och vid att improvisera. Man lyssnar efter sin egen plats i musiken, men det finns ju stora skillnader också. I låtspel kan man lägga till en drill, men det kan man ju knappast göra i en symfoniorkester, säger hon och skrattar lite åt tanken.
Nyckelharpan i granträ hänger på väggen i vardagsrummet. Den köpte hon som ny av instrumentbyggaren Åke Ahlstrand i Örebro, i början på nittiotalet. Numera musicerar hon sällan på den, nycklarna som styr strängarnas tonhöjd, har helt enkelt kärvat ihop.
Mamma Maritas och pappa Eriks intresse för gammaldans hemma i Örebro, spreds vidare till systrarna Marie och Pernilla som gärna dansade till folkmusik. Men spelandet tog över hos lillasyster Pernilla. Redan som åttaåring följde hon med pappa på dragspelskurs. Fiolen fastnade hon för ett par år senare:
– Det började med att jag tyckte att det var häftigt att dra ett svart trollspö som vi hade hemma, över pappas gitarr. Fast när jag var liten ville jag egentligen bli frisör som mamma eller florist.
Efter två års studier på musiklinje vid gymnasiet följde studier vid Musikhögskolan i Örebro på instrumentallärarlinjen för Sven-Ole Svarfvar.
– Han tog sig an mig, var lugn, trygg och hade humor. Vi passade verkligen ihop, han trodde på mig. När jag kämpade med nåt brukade han säga: ”en dag vaknar du upp och så bara kan du det”! Och så var det! Numera träffas vi inte så mycket, men jag tänker ofta på honom, berättar hon.
Efter musikhögskolan var det dags för musikerlinjen vid nuvarande Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, för lärarna Karl-Ove Mannberg och Henryk Kowalski. Under de åren framträdde hon bland annat under Grammisgalan med Roxette 1999 och när Isaac Stern och Bob Dylan fick Polarpriset år 2000.
– Jag var konsertmästare i skolans symfoniorkester då vi spelade Brahms första symfoni. Det var kul, men också en skrämmande upplevelse. Jag gillar inte att stå i rampljuset, men det var ändå häftigt att få göra det.
En hektisk period av provspelningar följde.
– Efter utbildningstiden vikarierade jag under ett halvår i Norrköpings symfoniorkester och arbetade kvar där under två år. En jättehärlig orkester med fantastisk stämning, där jag fort kom in i gemenskapen.
En annons om provspelning gjorde att hon sökte sig till Göteborg. Det är relativt få tjänster som annonseras ut, ibland kan man få vänta i flera år för att få provspela till en orkester som man vill spela i.
Pernilla Carlzon hade tur, tre tjänster blev lediga under relativt kort tid och den tredje provspelningen vann hon.
– Jag tog ledigt i tre veckor före provspelningen och samtidigt gick jag på mental träning, visualisering med avslappning. Det kändes som att vara med i OS, berättar hon.
Det var i Göteborgs Symfoniker hon träffade sin blivande man Bertil, som då var försteviolinist där.
Arbetet i keramikverkstaden ger avkoppling men också kraft till yrkesmusicerandet. Bland färgburkar och penslar, mallar och putsningsverktyg står alstren uppradade. Det är ljusstakar, uppläggningsfat och skålar, alla med anknytning till formen på en fiol.
– En dag för några år sedan gick jag förbi en liten butik som erbjöd kurser i drejning, och tänkte nu eller aldrig. Musik är så flyktigt, min keramik kan jag titta på och ha kvar. Jag har lärt mig att ha tålamod, när man drejar måste man vara lugn, annars går det inte.
Det blir vackert med frukter, nötter eller köttskivor upplagda i de vita, djupa fiolkropparna, det visar fotona som är utlagda på internet. Snart öppnar hon en webbutik och har bunkrat upp med massor av bubbelplast.
Istället för att samla på riktiga instrument, skapar hon egna fiolkroppar att användas på nya sätt. Hon verkar dras till det fria och improviserade…
Text: Ulla M Andersson
