Längst ner på gatan, i ändhuset, har Paul Spjuth och hans fru Gunilla bott sedan 1980-talet. En flera meter lång, hög tujahäck löper längs ena sidan av huset. Hur lång tid kan det ta att ansa en sådan?
Vi bjuds in i 1960-talshuset med det branta sadeltaket. På soffbordet i vardagsrummet ligger en imponerande samling instrument vackert upplagda. Klockstyckena ligger åt samma håll som i ett grafiskt mönster. I mitten ligger två amerikanska Vincent Bach Stradivarius, en stämd i Bb och en i C. Det är de instrument som orkestern kräver att man som trumpetare ska äga själv.
– Fast numera spelar jag hellre på de två tyska trumpeterna. De är av märket Schagerl med rotaryventiler. De har inte pumpventiler som de amerikanska, utan flatare, plattare ventiler, som på ett valthorn.
Han är särskilt kär i sina Schagerl-trumpeter, det märks. De lyser av guld i det svaga höstljuset från vardagsrumsfönstret.
– Det är förstetrumpetaren som bestämmer om vi ska spela tyskt eller amerikanskt. Det är viktigt att sektionen har en gemensam klang, alla måste spela på samma sort för att inte klangen ska spreta.
Paul Spjuth är en av dem som spelat längst i orkestern, i år är det 35 år. Kanske är han också den som samlat på sig flest instrument. Han visar de minsta i samlingen.
– De två piccolatrumpeterna använder vi mest i modern orkestermusik av Stravinskij, Prokofjev. Och så i Ravels Bolero, förstås. Men jag spelar också på dem i en trio med organisten Johannes Landgren och sångerskan Helena Ek.
Paul Spjuths Bb-kornett är av märket Getzen, ett familjeföretag som fortfarande är verksamt i Wisconsin i USA. Ett knubbigt flygelhorn, med sin sammetsmjuka ton, ligger bredvid och är signerat Antoine Courtois i Paris. Redan vid den franska revolutionens start 1789 började Courtois-familjen tillverka trumpeter.
– Det är ovanligt med flygelhorn i den klassiska repertoaren. Men vi använde det när vi spelade musik till Bamsefilmerna och i programmet med Håkan Hellström-låtar.
Paul Spjuth har bäddat åt en naturtrumpet i soffhörnet. Den har inga klaffar, men på den enda långa bygeln syns några små hål, ungefär som på en flöjt. Den ser gammal ut.
– Men den är faktiskt nytillverkad. Man spelar ofta i det ljusa registret med en naturtrumpet och det blir mest barockmusik. Klangen blir också särskilt vacker i musik av Mozart och Haydn.
Naturtoner finns på alla trumpeter, men på naturtrumpeten är de de enda som finns. På andra trumpeter och kornetter gör ventilerna att man kan spela alla andra toner också.
– Vill man spela i flera tonarter på en naturtrumpet, måste man byta till en annan bygel. Jag har sex olika som gör att jag kan spela i sex olika tonarter. Det kan hända att jag måste byta bygel mitt i ett musikstycke.
Inom ramen för Göteborgs Symfoniker finns både en brassensemble på tio musiker och en brasskvintett där Paul Spjuth ingår.
– Under säkert 15 år spelade brassensemblen i Juljubel-konserterna tillsammans med symfoniska kören. Särskilt kul var konserten med trombonisten Nisse Landgren och en annan med gruppen Viba Femba. Både jag och kollegan Lars-Göran Dimle skriver gärna brassarrangemang, det var extra roligt med barockstyckena av Sven Berger och Bernsteins West Side Story.
För 61 år sedan föddes Paul Spjuth, mitt i glasriket, i Lenhovda nordöst om Växjö i Småland. Pappa Harald var skräddare och mamma Britt sömmerska och senare sjuksköterska. Familjen med tre barn var baptister, den äldsta av frikyrkorna som etablerades i Sverige kring förra sekelskiftet.
– Pappa hade en beklädnadsaffär i Lenhovda, men var nog egentligen mer hantverkare än affärsman. Han spelade kornett som ung och tyckte att jag kunde börja med trumpet.
Blåslärare på kommunala musikskolan var musikfanjunkare Mattsson, han ledde också glasbrukets blåsorkester.
– I glashyttan, där andra blåste glas under veckorna på dagtid, samlades vi på fredagskvällarna. Då var hyttan tillräckligt avsvalnad för 25 musiker att repetera i. Det gick ju inte att vara i den värmen annars.
Vid förra sekelskiftet bildades orkestrar vid alla bruk och industrier med självaktning, men också vid polisen, brandkåren, posten och spårvägen. De var ansiktet utåt för verksamheterna. Musicerande ansågs vara karaktärsdanande; ökade allmänbildningen och sammanhållningen bland de anställda.
När det var dags för gymnasiestudier i Växjö valde Paul Spjuth musiktillägget, ett då nyinfört system. I stället för ett språk fick man undervisning i ett instrument, kör, musikteori, gehör. På det följde studier vid musikhögskolan i Göteborg.
– Jag började på linjen för instrumental- och ensemblelärare, där gick jag under två år. Sedan sökte jag över till musikerlinjen.
På hösten 1982, före examen på musikhögskolan, fick han jobb i Århus symfoniorkester. Han och hustrun emigrerade till Danmark, men stannade bara där under ett år. Sedan bar det hem till Göteborg igen.
Samtalet vindlar tillbaka till Småland och morfar Gustav Johansson.
– Han var glasslipare och med i Kostas första fackförening. Detta ledde till att han blev avskedad på 1930-talet. Då grundade han Kristallsliperiet Norden, som slipade glas åt restauranger. På den tiden var de de enda på orten som hade bil, med den levererades glaset ut till kunderna. När företaget lades ner var alla mina släktingar trötta på glas. De slängde det mesta så nu finns nästan ingenting kvar…
Det är med varsam hand han hämtar ut en grön slipad vas i böhmisk kristall ur vitrinskåpet. Den är morfars gesällprov.
Det finns flera andra hantverkare i släkten; moster Lilly var modist och farfar Oscar möbelsnickare. Paul Spjuth visar en hög skänk med utsirade mönster, som står i hallen. Det är morgongåvan från farfar till farmor.
Alla tre barnen spelade suzukifiol som små och hustrun Gunilla är rytmikpedagog och kantor. I kökslampan hänger fem små änglar, de representerar vart och ett av de fem barnbarnen.
I februari väntar en 16 dagar lång Japanturné under ledning av Santtu-Matias Rouvali. Då spelar Göteborgs Symfoniker bland annat Sjostakovitjs första violinkonsert och hans femte symfoni. Sjostakovitj betyder särskilt mycket för Paul Spjuth.
– Några toner i inledningen på symfonin får mig nästan att börja gråta. I min barndom i frikyrkan var berättelserna om förföljelserna av kristna under Sovjet-tiden så levande. Det är nog därför som hans musik griper mig extra mycket.
Vi går ut en sväng och han tar en av guldtrumpeterna med sig. Därute invid den välansade häcken spelar han lite ur Haydns trumpetkonsert. Dubbeltungan skär som ett spjut genom den gråa höstluften.
– Det var i kyrkan jag lärde mig att ge av mig själv genom musiken. Att arbeta med musik öppnar valv efter valv inåt. Man måste förmedla någonting, annars blir det bara cirkus.
