– Jag spelar alla flöjter och skilda stämmor i orkesterns flöjtsektion utom soloflöjt. Det är en flexibel position och jag gillar det verkligen. Ibland spelar jag tuttipartier, ibland har musiken långa passager där andraflöjten börjar med ett solo som tas över av försteflöjtisten. Eller ett tvåstämmigt solo, där jag spelar andrastämman.
Som andra-, tredje- eller fjärdeflöjtist är utmaningarna andra än för soloflöjtisten.
– Man måste ha en bra connection, öppna sinnen och anpassa klang och artikulation efter de andra. Tolka solistens andning och rörelser. Med vissa funkar det naturligt, med andra inte alls.
På vardagsrumsväggen hänger en tavla med inskriptionen ”Live your dream! Pap & mam”, en present från föräldrarna när hon flyttade till Göteborg 2018. Vid fönstret ligger instrumenten uppdukade. Hon visar en av flöjterna.
– Det här är en kopia av ett äldre instrument som jag spelar barockmusik på, bland annat i Barockakademin Göteborgs Symfoniker. Det är lägre stämt, i 415 Herz, i stället för i 442 Herz som i orkestern.
Hon pekar på den enda klaffen längst ner på instrumentet av byggaren Martin Wenner som var verksam i sydtyska staden Singen. Förebilden är en engelsk flöjt från 1700-talet av Thomas Stanesby Jr.
Hon spelar en D-durskala som låter jämn och fyllig, medan halvtonerna inte riktigt bär.
– Men när barockflöjten fick flera klaffar, fick halvtonerna samma ljudstyrka.
För att visa byter hon till en av Rudolf Tutz med åtta klaffar. Också den har ett mörkt tropiskt träslag, detaljerna som förr var av elfenben, är nu av plast.
– Den här är stämd lite ljusare än den andra, i 430 Herz och passar bra till musik av Mozart och annan musik från den klassiska och romantiska eran.
Ytterligare ett instrument är inlämnat för renovering hemma i Nederländerna.
– Det är en originalflöjt med 13 klaffar i ett helt galet system. Jag läste om den i ett flöjtmagasin och bestämde mig. Den är byggd 1850 av österrikaren Franz Muss och stämd i 440 Herz.
Herz hit eller dit, vad har det egentligen för betydelse? Betydelse har det, för hur instrumentet är stämt avgör vilka andra instrument man kan spela tillsammans med och vilken musik man kan spela.
Den lilla piccolaflöjten av Anton Braun har klaffar så blanka att man faktiskt kan spegla sig i dem. Man blir pytteliten, men syns ändå.
Den tyske flöjtisten, tonsättaren och uppfinnaren Theobald Böhm levde under 1800-talet när den tekniska utvecklingen gick blixtsnabbt. Orkestrarna blev allt större och instrumenten måste stämma med varandra.
Böhm skapade den kromatiska flöjten med ett hål för varje halvton och experimenterade sig fram med flöjter i tropiska hårda träslag, i guld, silver, nickel och koppar.
Det är den japanska Muramatsuflöjten i silver som Marjolein Vermeeren använder mest. Guldplattan på munstycket är gjord av Tobias Mancke.
Det ringer på telefonen, hon ursäktar sig och kollar snabbt vem det är.
– Alla i orkestern måste vara beredda att hoppa in med kort varsel. Nu i coronatider måste man vara hemma vid minsta förkylning. Dessutom har vi en vakans i flöjtstämman.
Falskt alarm, ingen i stämman på tråden. Och corona har hon själv redan haft.
– Jag var med på den första repetitionen i maj efter att allt var inställt under mars och april. På natten blev jag sjuk med feber och fick svårt att andas. Ingen annan i orkestern var smittad, men i Nederländerna hade mina föräldrar också covid, det var hemskt. Två veckor låg jag sjuk, mina vänner ställde mat utanför dörren, jag vinkade åt dem från fönstret. Efter två månader var jag helt frisk och nu har både jag och mina föräldrar antikroppar.
Det gjorde att hon tryggt kunde resa hem i somras till Nederländerna. Därifrån fick hon med sig råd om hur man kan spela coronasäkert som blåsare. Råden kom väl till pass vid möten i Göteborgs Symfonikers orkesterstyrelse, där hon är ledamot.
Marjolein Vermeeren föddes i Sevenum, med cirka 7000 invånare, för 28 år sedan.
I byns blåsorkester har hon haft och har fortfarande många vänner, där fick hon också smak för dirigering och att arbeta med unga.
– Ibland fick jag hoppa in som dirigent, så alla känner mig där. När jag åker hem spelar jag fortfarande i min gamla blåsorkester. Jag sitter bredvid mina gamla elever, det är så roligt att se dem växa upp!
Måndagskvällarna har samma gång då som nu; först rep, en paus och så rep igen. Och efteråt en sväng på puben.
I Nederländerna är blåsorkestrar en folkrörelse, ungefär som körerna i Sverige.
– I varje gruva fanns en blåsorkester. Man trodde att arbetarna kunde hålla sig i form genom att spela ett blåsinstrument. Och så var det förstås bra för sammanhållningen. Nu är vissa av orkestrarna på internationell toppnivå.
Pappa Frans hanterar valthorn men inget av de yngre syskonen Joost och Astrid spelar blås. Mamma Lea sjunger gärna i kör. Men i andra familjer är livet i en blåsorkester nästan på liv och död.
– Det finns stora familjer med flera syskon där alla spelar i blåsorkester. I staden Dhorn finns två jättestora orkestrar som tävlar mot varandra. Den ena kallar sig getter och den andra bockar och består av 70 till 80 blåsare. I andra städer klär sig den ena blåsorkestern i blått och den andra i rött.
I Nederländerna sköts musikundervisningen för barn av olika organisationer som åker runt i byarna på landsbygden och undervisar.
– Jag började med blockflöjt, det gör alla. Min första lärare var Peter Swinkels som jag hade i åtta år. Nu är han en av de ledande flöjthandlarna i världen. I dag är jag kontakten mellan honom och flöjtisterna i Göteborgs Symfoniker.
Under sista året på gymnasiet tog Marjolein Vermeeren flöjtlektioner på Fontys School of Fine and Performing Arts vid universitetet i Tilburg varje lördag. Efter fyra år och examen där, var nästa steg Royal Academy of Music i London.
– I London var vi 35 flöjtister, flera arbetade redan i orkestrar. Vi hade flöjtlektioner med hela klassen, spelade inför varandra och fick kritik. Det var precis vad jag behövde, berättar hon, med tungrots r och u:n som i tyskan. Svenskan är imponerande efter bara 2,5 år i Sverige.
Framför jättespegeln i hallen står ett notställ där en dirigentpinne samsas med noter ur Gustav Holsts Mercury, the Winged Messenger. Färgglada post-it-lappar markerar viktiga ställen.
Hon gillar att dirigera, särskilt ungdomar. Hennes examenskonsert i dirigering i nederländska Tilburg var med en ungdomsorkester. Nu går det att följa hennes arbete med de unga i det årliga musiklägret Side by Side i Göteborg på GSOplay från i somras. Hon gläds åt deras koncentration och vilja att göra sitt bästa.
I framtiden dirigerar hon gärna mer. Nu när Göteborgs Symfoniker blivit ny huvudman för VÄGUS, Västra Götalands Ungdomssymfoniker, kan det bli oftare.
– Det hoppas jag, säger hon och ler stort.
Text: Ulla M Andersson
Foto: Ola Kjelbye
