Det kan tyckas vara långt från Lake Michigan till Sävelången. Men här, just vid skogens kant, har Lisa Ford slagit sig ned, med sin familj och sina valthorn.
Det är welsh corgyn Axel som tar emot, med dunder och brak, på hundars vis. Han stirrar, har ett ljusblått och ett brunt öga, och är egentligen en vänlig själ. Den svartvita katten är mer av den coola typen och kollar in på avstånd.
Så öppnas dörren och Lisa Ford, som är stämledare på valthorn i orkestern, tar emot tillsammans med frun Ida Rostrup, också hon musiker i Symfonikerna.
På nedre botten ligger ett av arbetsrummen. Väggarna är klädda med bokhyllor, ett Whitney Chicago Baby Grand Piano från 1910 står mitt i rummet. Valthornen ligger i sina fodral på det mattbeklädda golvet.
– Den här gullar jag extra med, säger hon när hon lyfter ur ett valthorn från ett nött fodral med ett spännband i svart virat omkring det. Det är byggt i Weimar 1918, fast nu spelar jag inte längre så mycket på det. Jag fick mitt första jobb på det, i Sarasota Orchestra i Florida.
Tidigare ägare var Sören Hermansson som också spelade i Göteborgs Symfoniker. När han slutade köpte jag det, berättar hon.
Klockstycket går inte att skruva av från kroppen som på andra valthorn. På färgen syns det att instrumentet innehåller mer koppar än de nyare instrumenten. Ventilerna knirkar lite, ljudet sätter igång fantasin… Hur många gånger har de tryckts upp och ner? Vilka konsertsalar har det varit i? I vilka städers hotellrum har det övernattat efter utfört dagsverke?
– Valthorn är egentligen ett signalinstrument från början, berättar Lisa Ford. De användes till jakt och man kunde bara spela naturtoner på det. På sitt eget horn visar hon hur naturtonerna låter.
Lisa Ford är sedan 24 år tillbaka en av sex valthornister i orkestern, men vikarierade redan under 1980-talet i två produktioner. Hornisterna sitter i par, traditionen är att den ena spelar i de höga registren, den andra i de låga. Hon själv är höghornist.
– Vi har alla våra liv, det är en utmaning att jobba med 100 andra musiker som också vill göra sitt bästa. Alla som ger järnet. 2,5 timmars pass på kvällen är mycket mer ansträngande än man kan förstå.
Som hornister brukar, placerar Lisa Ford sin högra hand i klockstycket när hon spelar. Det var hornisten Hampel som redan på 1700-talet kom på att man kunde sänka toner med stopptoner. Handen kunde ändra toner nedåt ett halvt eller ett helt tonsteg. Senare tillkom byglar som gjorde att man kunde stämma hornet. På 1810-talet byggde man på ventiler på instrumentet, först en, senare både två och tre.
Så kommer turen till ett horn som ligger i en specialdesignad ryggsäck.
– Det här är byggt direkt för mig 1985 av Chicago-byggaren Steve Lewis. Det är lite mindre i omkrets, jag var ju så ung när jag köpte det. I 20 år har jag spelat på det.
I tryggt förvar på Konserthuset vilar det horn som hon mest spelar på i orkestern. Det har varit hennes arbetskamrat i ungefär sex år och är byggt i Norge av Daniel Rauch.
Håret är burrigt, grått melerat med naturliga svarta slingor. En liten fläta hänger ned vid tröjans ringning i nacken, just som om den slitit sig från den övriga kalufsen. Hennes bruna ögon är mjuka och glada, någonstans därinne finns ett stråk av eftertänksamhet.
Lisa Ford föddes i Detroit i Michigan, nära de stora sjöarna i norra USA. Härifrån kommer de stora biltillverkarna Ford, General Motors och Chrysler. Familjen bestod av mamma Violette, pappa Roosevelt och lillebror David.
– Min far kallades Sonny, och var finmekaniker. Han gjorde verktyg som användes vid tillverkning av bilar och byggde den minsta fungerande V8-motorn i världen. Nu finns den på Ford Museum i Detroit, han ritade och räknade ut allt helt för hand. För att det ska lyckas måste man vara mycket bra. När pappa dog, gav vi den till hans bror som såg till att den kom till museet, säger Lisa Ford med sina runda r och ser stolt ut.
Uppväxt i den miljön är det kanske ingen slump att familjen heter Ford i efternamn?
Mamma Violette var lärare på mellan- och högstadiet och det var hon som köpte ett piano till hemmet.
– Det var en liten flygel som hon använde som lockbete. Jag och min bror fick klinka försiktigt på den. Jag minns känslan när den kom, jag var fem år. Men när jag sa att jag ville blir musiker, tog hon sig för pannan. Hon tyckte att jag passade bättre som advokat, för att jag käftade så mycket.
Detroit för tankarna till skivbolaget Tamla Motown med artister som Marvin Gaye, Supremes och Jackson 5. Och hemmet var fullt av musik; pappa älskade blues, Nat King Cole och Sinatra, familjen gick på konserter med klassisk musik. Som åttaåring blev det lektioner på piano efter skolan och flöjt när hon var tio. I fjärde klass var hon tvungen att välja.
– Jag testade lite fagott, men det fanns inget bra instrument. Så sa läraren att det vi verkligen behöver är en hornist. På fredagen fick jag ett munstycke att öva på och på måndagen ett instrument. Så var det klart!
14 år gammal var det dags att välja high school. Valet stod mellan naturvetenskap/matematik och Interlochen Arts Academy med det stolta mottot: ”Dedicated to the Promotion of World Friendship Through the Universal Language of the Fine Arts”. Det ligger strax nordost om Lake Michigan, den mittersta av de stora sjöarna.
– Vi hade små klasser, 12-15 elever i varje grupp och vi fick besök av poeter. Det var ensemble varje dag, brassensemble och orkesterspel.
I slutet på perioden på Interlochen Arts Academy träffade hon hornläraren Fröjdis Ree Wekre på en hornkurs i Bloomington, Indiana. Wekre arbetade på Los Angeles California State University, Northridge. Lisa Ford fick mersmak, sökte och kom in. Där stannade hon i ett år och fortsatte för samma lärare i tre år, fast då i Norge. En sväng till San Diego Symphony och sedan Göteborgs Symfoniker.
Det smyger sig in ett och annat främmande ord i svenskan med de runda r:en. Egentlig med ett tydligt g och ett förklarande fordi, åren i Norge har lämnat spår.
Rättvisa och solidaritet var en del av hennes barndom. Lisa Fords föräldrar kom från familjer med rötter bland irländare, nordamerikanska indianer och afroamerikaner.
– Pappa var själv med om att tvingas sitta längst bak i bussen och resa sig för att lämna plats åt vita passagerare.
I dag lever hon med hustrun Ida och dottern Clara som är 11 år. Under tre år, tills för några månader sedan, var också en ensamkommande pojke medlem i familjen. Fastän han inte längre bor kvar har de fortfarande kontakt nästan varje dag.
Vi tar en tur in i John Bauerskogen invid knuten, följer steniga stigar, går förbi små pölar. Marken är full av ljusbruna halvt förmultnade eklöv. Asplöven är grönare, som om de just darrat av sina grenar.
Här ute, i en skogsglänta, spelar hon Nocturno av Franz Strauss. Vinden tar fatt och skogen blir en konsertsal; det ekar när musiken blir ett med tallarna och den gröna, fuktiga mossan. Med drillar och allt.
