Dörren är öppen till Lars-Göran Dimles hus, men han är inte där. Trädgården är uppbyggd i nivåer och det är svårt att hitta bland friggebodar, trädäck och trappor. Två koppar varmt kaffe på ett räcke är en ledtråd; här har det nyss varit någon.
Längst bort i trädgården, med pelargoner i allsköns nyanser och några trappsteg ner, håller han hus. I det lilla övningshuset råder ett kreativt stök. Tromboner ligger på golvet, på väggen hänger två smäckra näverlurar och en kora, ett västafrikanskt stränginstrument. Han spelar några etyder, upp till det ljusaste läget på trombonen och ner i instrumentets källarvåning.
– Jag gillar lite äldre instrument, soundet i dom passar mig bättre. Man har ju oftast ett ideal hur man vill att det ska låta. Det här är min stora orkestertrombon, Conn 8 H heter den. Den har mer kropp än de andra, den måste ju matcha ljudet från den stora orkestern, berättar han medan han guidar tillbaka till boningshuset i sina stadiga Birkenstock-sandaler.
I år firar Lars-Göran Dimle 35-årsjubileum som musiker i Göteborgs Symfoniker. Han är en av orkesterns fyra trombonister och är stämledare för sektionen. Minnena är många, särskilt från 1980-talet.
– Det var en fantastisk tid under Järvi-åren, vi var ju så okända. Nu är det roligt att få vara med när så många nya duktiga musiker kommer in i orkestern, man får inspiration. Man får blanda upp sin egen rutin med det som de unga kommer med.
De senaste åren har orkestern spelat verk av Richard Strauss tillsammans med dirigenten Kent Nagano. Resultatet har blivit flera cd.
– Det är fascinerande att man både ser och hör det som Strauss vill gestalta, till exempel i Alpsymfonin. Han berättar om en bergsbestigning och vi får vara med om allt som händer. I Sinfonia domestica beskriver han sitt eget hem och sin familj. Vår konsertmästare Sara Trobäck spelar ett solo som gestaltar hans fru.
Särskilt i En alpsymfoni är brassinstrumenten framträdande, man förstår att det måste vara både roligt och utmanande att spela. I Sinfonia domestica följer man familjelivets ups and downs, gräl och försoning, de lågmälda känslorna och de stora utbrotten. Om man ska tro det musiken illustrerar, var det inte så många stillastående stunder i det Straussiska hemmet.
Lars-Göran Dimle är född i Örnsköldsvik och var som åtta- nioåring ett stort fan av Sven-Ingvars. Han kunde alla deras texter och följde dem, tillsammans med mamma och pappa, under folkparksturnéerna i Västernorrland. När han fyllde tolv lämnade han, storebror Anders och föräldrarna Ö-vik för ett kort gästspel i Ludvika, innan familjen flyttade sina bopålar till Mölndal. Sven-Ingvars-eran var definitivt över.
– Jag fick mitt första jobb som springpojke på en manufakturfabrik där. Chefen släppte iväg mig tidigare på fredagar för ett vik i Musikhögskolans blåsorkester, berättar han.
Trumpet var huvudinstrumentet tills läraren Åke Edefors frågade om han ville spela trombon istället. Så blev det och efter tre års övande kom han in på Musikhögskolan i Göteborg som 18-åring.
Det fanns en del musik i hemmet, mamma Ingrid och pappa Bernhard var körsångare i Mölndals körsällskap. Ett gott gehör har han fått av sin pappa, truckreparatör till yrket.
– Han lyssnade på motorns gång, och ställde in brytarspetsar och ventilspel med hjälp av gehöret. I kören var pappa bas men han kunde inte läsa noter. Han ställde sig bredvid nån som kunde och
härmade. Det funkade.
Sin egen pappa-karriär startade Lars-Göran Dimle redan som 21-åring. När den första dottern var på väg, hade varken han eller hans dåvarande fru arbete.
– Vi hade tur, jag fick en 80-procentig tjänst vid regionmusiken i Borås när jag gick andra året på Musikhögskolan. Där startades en brasskvintett, BrassaNova, en av de första i Sverige inom regionmusiken. 1978 tror jag att det var, säger han.
Men han ville vidare, siktet var inställt på Göteborgs Symfoniker, trots att han varken lyssnat eller spelat särskilt mycket klassisk musik.
– Jag pendlade till Borås i en gammal risig bil som jag hade installerat en musikanläggning i, den var värd mer än bilen. Så gick jag till Waideles musikaffär och köpte skivor för att lyssna in verken inför provspelningen. Det tog nån timme att köra och jag lyssnade och lyssnade, minns han.
1981 erövrade han platsen som trombonist i Göteborgs Symfoniker. Inom 10 år blev han far till ytterligare tre flickor och barnaskaran utökades med en son för 14 år sedan. I samma veva gifte han om sig och bytte efternamnet Carlsson till Dimle. Det är frun Annas namn, efter gårdsnamnet Dimle i Dalarna. Nu har han hunnit bli morfar också.
Hemmet gömmer ett antal kornetter, olika horn och ett tio-tal tromboner. Han spelar en bit ur Ravels Bolero för att jämföra klangen hos trombonerna. En amerikansk Conn från 1928, vackert ornamenterad på klockstycket, plockas fram.
– Man säger att det mesta av metallen gick till vapen under andra världskriget och därför blev instrumenten sämre. Men metallen är fin på den här. Jag har inte börjat använda den i orkestern än, jag har just fått den renoverad i Tyskland.
Lars-Göran Dimle byter till en Vincent Bach från 1961 och spelar samma stycke igen.
– Alla militära fartyg hade en egen militärorkester och det sägs att den här var med på ett hangarfartyg under Vietnamkriget 1968. Den funkar bäst i romantisk musik av Bruckner, Schubert och Schumann. Jag kallar den jazztrombonen och använder den i storband också, berättar han.
Klangen i båda instrumenten låter mjuk och fyllig, det är svårt att höra en tydlig skillnad. Men kanske den första har en lite tunnare klang?
Trombonerna var mindre förr, det syns när han tar fram barocktrombonen från Tyskland av märket Edvard Meinl. Skillnaden i klang hörs tydligare; det är inget riktigt tryck i baslägena. Han visar hur man förändrar stämningen av instrumentet med hjälp av byglar som tas av och på.
Dagen till ära är flygeln städad med dammsugare; inne i den bland strängarna, ligger faktiskt ännu en trombon. Den är i leksaksstorlek, men en exakt kopia av en stor, inköpt på auktion av hustrun Anna.
Lars-Göran Dimle är en musikalisk allätare av rang med ett brokigt förflutet. Han har studsat mellan genrerna; i storband, i kompband bakom Tom Jones och Stevie Wonder och i blåsarkvintetter. Och de musikaliska utmaningarna i Göteborgs Symfoniker gör att han ständigt måste vara på tå.
– Det är ett tufft arbete, både fysiskt och psykiskt, men det mesta av pressen lägger man på sig själv. Den här orkestern låter fantastiskt idag och jag ångrar inte mitt yrkesval för en sekund, säger han.
