I ett av landshövdingehusen högst upp på höjden i Lunden bor Justyna Jara. Hemmet är sparsmakat med många små detaljer att fästa ögonen på. Den lågmälda elegansen passar väl samman med
hennes egen utstrålning; hon är inte de stora gesternas kvinna. Hennes blåturkosa ögonfärg återfinns i soffan, kuddarna, mattan, ja till och med på omslaget till körkortsboken på soffbordet. Och innetofflorna som erbjuds har turkosa öron. Förstås.
Justyna Jara är andre konsertmästare i Göteborgs Symfoniker, fast anställd sedan 2015. Hemmet delar hon med pojkvännen Jun Sasaki, alternerande stämledare i orkesterns cellosektion. Fiolen hon använder i orkestern ligger i sitt fodral i ett skyddat hörn av rummet, inbäddad med turkosa mjuka handdukar.
– När jag började ville konsertmästaren Per Enoksson att jag skulle spela på den här violinen. Den egentlige ägaren är Rolf Skårström som generöst lånar ut den till mig och orkestern. Troligen är den italiensk, från runt 1800. Det står Grancino inuti, men det är fel, berättar Justyna Jara som helst pratar engelska, svenskan är ännu i sin linda.
Tonen i fiolen är varm, mjuk och rund och hennes fingrar leker lätt över strängarna. Så byter hon till sin andra fiol som hon fick av föräldrarna hemma i Polen. Den är lite yngre, bara 100 år gammal, och byggd av en fransk instrumentmakare. Det knakar i den när hon drar i stämskruvarna. Tonen är helt annorlunda, starkare och vassare. Kanske kan den mjukna lite i tonen, om hon värmer upp den?
Justyna Jara har rest runt i många europeiska länder, både som kammarmusiker och solist. Emellanåt spelar hon på Fikastråket i Götaplatsfoajén där man kan få komma musikerna lite närmare och få en fika samtidigt. Senast bjöd hon på Brahms pianokvartett tillsammans med musiker ur orkestern.
– Jag tycker om att spela i mindre ensembler, man övar sig i att få en egen röst. Men det är också speciellt att vara inuti en stor orkester. You can’t do it alone, säger hon.
Det var på Juilliard School of Music, Dance and Drama i New York som hon insåg att det var i en stor orkester hon ville spela. Men mycket hann hända innan hon kom till Göteborgs Symfoniker. För 29 år sedan föddes Justina Jara i Ostroleka i Polen, en stad i Halmstads storlek. Mamma Lucyna och pappa Edward arbetade på samma polisstation, mamma som administratör och pappa med kommunikation. Storebror Pawel valde polisspåret och blev konstapel. Musik fanns det inte så mycket av i hemmet. En släkting på mammas sida var violinist och hade en musikskola hemma i Polen. Men det är allt.
Redan på förskolan märkte hennes fröken det särskilda med den lilla flickans musikalitet. Föräldrarna råddes att låta sin sjuåriga dotter söka till musikskolan. Ett prov i tre steg skulle sålla agnarna från vetet. Hon klarade två omgångar lätt och gick sedan med sina föräldrar hem till mormor för att äta middag. Föräldrarna visste inte riktigt hur antagningsproceduren gick till.
– Mitt under middagen ringde telefonen och det var från musikskolan. De hade tagit reda på min mormors telefonnummer och sa att jag måste komma på den tredje omgången. Jag tyckte om att plocka ut melodier på piano, så jag spelade några för juryn. Och jag kom in, säger hon.
På musikskolan spelade hon till en början piano, sedan fiol. Som tolvåring behövde hon större utmaningar och kom in på en skola för särskilda begåvningar i Warszawa. Där träffade hon läraren Miroslaw Lawrynowitcz, en person med avgörande betydelse för hennes vidare musikaliska utveckling.
– Vi var bara tio elever i klasserna. Han tog så väl hand om oss och planerade för var och en. När han dog i cancer när jag var 17 år, förlorade jag allt det. Hans död tog mig mycket hårt, jag övade inte på ett år. Efter det kunde jag ha valt ett helt annat yrke, berättar Justyna Jara allvarligt. Hon hade inte en tanke på att studera utomlands men några polska vänner i USA, skickade henne information om Juilliard. Så tog allt fart igen.
Jämfört med europeiska utbildningar är det extremt dyrt att få sin utbildning på Juilliard School. Stipendier från skolan och ekonomisk hjälp från privata givare gjorde det möjligt för henne att stanna i sex år.
– Det var fantastiskt att gå där och mycket annorlunda mot hur det var i Polen. Det kändes som om jag fick starta från noll och bygga upp mitt rykte som musiker. Det fanns så många där som spelade så bra. Jag hade en underbar lärare och mentor, Lewis Kaplan, berättar Justyna Jara. Området där Juilliard School ligger är ett fascinerande centrum med institutioner för all världens sköna konster. Där finns New York Philharmonic Orchestra, Metropolitan, Jazz att Lincoln Center, School of American Ballet för att bara nämna några. Samarbetena mellan institutionerna är många. Hon minns den fantastiska upplevelsen av att spela under dirigenten för New York Philharmonic Orchestra, Alan Gilbert.
– 2013 tog jag examen och spelade sedan på prov i London Symphony Orchestra. But it was very, very stressful, man spelar olika konserter varje dag. I Göteborg är det lite lugnare, här finns tid att förbereda sig, säger hon.
Hemma i Polen har hon ett stort stöd i familjen som hon besöker regelbundet.
– Min mamma är en sån som får saker och ting att hända, hon är ihärdig. Utan henne hade jag nog inte nått dit jag är idag. Hon frågar mig mycket om Göteborgs Symfoniker, hon vill veta allt, om fiolsektionen och musikerna. Jag kan knappt föreställa mig hur lycklig hon är över att jag spelar i den här orkestern. Min pappa såg när jag spelade solo i Vintern av Vivaldi i julas, online. Han tittar fortfarande på den varje dag, berättar Justyna Jara.
Resandet som solist och kammarmusiker var tidigare ett nödvändigt ont som alltid var kopplat till arbetet. Men i sommar väntar en ren nöjesresa med pojkvännen till Japan för att besöka både hans mor och farföräldrar.
– Numera reser jag för att det är roligt. I julas åkte jag och min pojkvän till New York och jag fick med mig min gamla fiol hem igen, som jag hade lämnat kvar. Den har ett stort värde för mig, även om jag inte spelar så mycket på den längre, säger hon.
Text: Ulla M Andersson
Foto: Anna Hult
