Asfaltsvägen är slingrig, den blir allt smalare och smalare. Så kommer en brant backe, en till och en till. Ett möte här är omöjligt, max två cellor i bredd får plats. På krönet av sista backen ligger huset, vid skogens kant. Ytterdörren öppnas; här inne bor Jun Sasaki och hans familj.
– Vi har precis flyttat in och har bara bott här i två månader, förklarar han.
Sedan 2014 är Jun Sasaki alternerande stämledare på cello i Göteborgs Symfoniker, en av tolv musiker i stämman.
Det talas oftast om de äldsta italienska stråkinstrumenten med välkända signaturer, men modernare instrument kan hålla väl så god standard.
– Jag spelade på en lånad Amati från 1610 under studietiden. Förresten, den är faktiskt äldre än Göteborg, avbryter han sig själv, och fortsätter:
– För mig gick det inte att köpa ett motsvarande instrument för flera miljoner, jag var 16 år och behövde en bra cello. Så min morbror Christian Giger, som är solocellist i Gewandhausorkestern i Leipzig, hjälpte mig att hitta en bra instrumentbyggare där.
Han visar instrumentets baksida som är skuret i ett enda stycke, med vackra skiftningar i lacken. Vissa ställen ser slitna ut, men de är infärgade på konstgjord väg.
– Instrumentbyggaren heter Jürgen Manthey och han gör moderna instrument efter gamla modeller. Det här är en kopia av en 1700-talscello av Matteo
Goffriller. Den byggdes för mig 2005, jag har format klangen i den här cellon och det är speciellt, för ingen annan har ju spelat på den.
Matteo Goffriller var en av de förnämsta instrumentbyggarna i Italien, han flyttade från Tyrolen till Venedig för att gå i lära till instrumentbyggare. 1740 dog han, 83 år gammal och har sedan dess ett grundmurat gott eftermäle.
– Visst är det fantastiskt att veta att så många har spelat på ett gammalt instrument. Men om de legat oanvända länge kan de vara lite sömniga, även om de öppnar upp efterhand.
Det är svårt att restaurera ett gammalt instrument på rätt sätt, man måste vara försiktig. Gamla sprickor kan till exempel spricka igen, det är inte så lätt att åtgärda.
Jun Sasakis instrument har bara har tre synliga stämskruvar, den fjärde för den tjockaste C-strängen är borttagen. Den stäms istället med en nyckel som gör att det blir en skönare vinkel för nacken, berättar han.
I huset vid skogsbrynet surrar flera språk i vardagen. Jun Sasaki talar japanska med barnen Tommy, tre år och Emilia som bara är åtta månader. Med sambon Justyna, andre konsertmästare i Göteborgs Symfoniker, pratar han engelska, medan hon talar sitt modersmål polska med barnen. Han trevar efter de svenska orden ibland, men gör sig förstådd lätt.
– Jag skulle vilja att barnen kunde prata japanska, det är mitt kulturarv och viktigt för mig. Det fattas en del ord för mig och jag läser inte så bra på japanska, svårt när jag ska beställa på restaurang i Japan till exempel. Jag pratar ju flytande, så de som serverar tittar lite konstigt på mig när jag inte kan tyda tecknen, berättar han.
Hans svenska med engelsk accent kommer sig av att han är född och uppväxt i London, dit hans mamma Yumi och pappa Susumu flyttade för att vidareutbilda sig som musiker.
– Det var naturligt att bli musiker, hela min släkt är det. Mamma spelar fiol, pappa piano, farmor piano, morfar fiol, moster piano och hennes man cello. När jag var fyra år började jag spela fiol och när jag var fem cello. Morfar filmade mig en gång när min mamma försökte lära mig fiol. Jag höll på med allt möjligt utom att spela; jagade fjärilar till exempel.
Som tolvåring åkte han till Danmark på en konferens för stråkmusiker arrangerad av European String Teachers Association. Han var representant för Storbritannien.
– Jag träffade en polsk och en ukrainsk violinist, deras fokus och disciplin blev som en chock för mig, för jag hade inte det. Mina föräldrar sa ”du får välja, men du måste bestämma dig om du ska bli musiker och ta det på allvar”.
Då bestämde han sig och började 13 år gammal på Yehudi Menuhin School, en internatskola i London för unga musiker mellan 8 och 18 år.
– Det var 65 elever från hela världen. Vi var likeminded och satte musik på första plats. Jag har verkligen fått en förstklassig utbildning med massor av tid för att öva. Men det var hög konkurrens och mycket tryck på oss, minns han.
Efter fem års studier var det dags att ge sig ut på havet, som han säger, det blev fyra år på Royal College of Music i London. Av en slump, på ett efterhäng på en bar efter en konsert, träffade han Peter Herresthal, gästprofessor i London.
– Han berättade om Norges Musikhøgskole och om att norske cellisten Truls Mørk gav lektioner, så jag sökte masterutbildningen i Oslo. Herresthal hjälpte mig mycket, tipsade om stipendier som gör att man kan spela med Norska Kammarorkestern och Oslofilharmonin och jag fick göra både och. Det var viktigt finansiellt, men också en erfarenhet att få spela med en proffsorkester på riktigt. Jag fick mycket hjälp, lärde känna många musiker och fick reda på ett vik på 50 procent på NRK, provspelade och fick jobbet. Det hade varit omöjligt i London, med sämre arbetsförhållanden för musiker. Så då bestämde jag mig för att stanna i Norden.
Under det andra året i Oslo upptäckte han en provspelningsannons för Göteborgs Symfoniker. Det var 2014 och konkurrensen var knallhård med 57 sökande cellister.
– Det första jag såg när jag kom in i Göteborgs Konserthus var rad efter rad av cellofodral. Egentligen ville jag bara testa och hade inte direkt någon press på mig. Och jag var student med flera chanser framför mig och mer tid att öva än om jag hade haft ett heltidsjobb. Jag kunde också få feedback på det jag spelade under mina lektioner. Att vinna provspelningen gjorde mig så glad, allt kändes lite tryggare.
I musikertjänsterna hos Göteborgs Symfoniker ingår också att spela i mindre konstellationer. Ensemble Caplet är en av dem som Jun Sasaki ingår i, tillsammans med sambon Justyna Jara, fiol, Eric och Laura Groenestein-Hendriks, harpa och viola, Marjolein Vermeeren, flöjt och Pierre Guis, fiol, alla musiker i Symfonikerna.
– Vi skulle ha gjort en turné i Nederländerna, England, Wales, Polen och London med stöd från Göteborgs Symfonikers vänförening, men så kom pandemin. Men vi ska försöka komma iväg under sommaren 2022.
En annan konstellation är cellokvartetten tillsammans med kollegorna Claes Gunnarsson, Johan Stern och Petra Lundin.
– Det finns en del arrangemang för den sättningen av Villa-Lobos, David Popper och Julius Klengel. Det är väldigt kul och väldigt svårt. Ibland är jag också gästcellist i nordiska orkestrar, ofta med Norska Kammarorkestern. Den är speciell för mig och har ”a special place in my heart”.
Vi ger oss ut på en kort promenad invid skogskanten som han just har rensat med röjsåg. Han sätter sig på en ekstol under en väldig tall och spelar ur en av Bachs cellosviter. De spensliga fingrarna far flinkt över ebenholtshalsen. Mer stämningsfullt än så här kan det inte bli.
Text Ulla M Andersson
Foto Ola Kjelbye
