Joel Nyman kommer insläntrande på fiket nära Konserthuset. Just här hänger han och hans musikerkolleger ofta med en kopp kaffe vid något av de slitna borden. Med sig har han ett fodral med sin nya fiol sedan ett halvår tillbaka.
– Det var Per Enoksson, förste konsertmästare, som tog med sig några fioler av Eero Haahti i Finland. Jag fastnade för den här, den har en stor solistisk klang, mörk och djup och kan gå ner i pianissimo utan att tappa klangen, den mixar sig bra i orkestern! Ser ni färgen? frågar han upprymt mig och fotografen.
Haahtifiolen är djupt röd och matchar Joel Nymans röda skägg och mustasch väl. Den saknar de slitna ytorna på riktig gamla fioler, är byggd år 2000 och har inte hunnit vara med om så mycket strapatser än. Lacken skiner trots den dämpade belysningen, just färgen kännetecknar Haahtis fioler.
– Jag har testat många nybyggda instrument. Det är lite skillnad på vilken bakgrund instrumentbyggarna har. Antingen kommer de från möbelsnickarhållet och gillar att arbeta med detaljer och finlir. Eller så kommer de från musikhållet, förstår det här med ton och klang.
Morabyggaren Per Klinga, kanske mest känd för utvecklandet av en femsträngad viola, byggde Joel Nymans första fiol.
– Den är från 2005 och jag köpte den som ny. Den har en fin grundklang, men kanske har vi nu växt ifrån varandra. Den sjunger inte så mycket i de svaga registren, men man kan inte få allt. Jag vill gärna behålla den men behöver en riktigt bra stråke och måste sälja.
Joel Nyman är inne på sin tredje säsong som fast anställd i orkestern, en av 20 förstaviolinister i Göteborgs Symfoniker och det färskaste tillskottet i stämman. Så sent som förra året gjorde han sin debut på diplomkonserten vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn. Han spelade på en Stradivarius från 1716, med namnet Breuning Storm efter den danske violinisten Gunna Breuning-Storm (1891-1966) som ägt fiolen. Numera äger skolan dyrgripen.
– Jag fick låna den under mina diplomstudier. 1716 var ett bra fiolår, flera fantastiska fioler tillverkades då. Mina vänner frågade: ”Vad ska du göra när du måste lämna tillbaka den?” Och visst funderade jag över det.
Lärare under diplomstudierna i Köpenhamn var Sergej Azizian, violinist född i Armenien, men utbildad i Leningrad. Det blev många hårda lektioner – han var musikaliskt och tekniskt krävande. Genom honom slussades han in i den ryska skolan.
– Men jag ville spela något svenskt på min diplomkonsert och valde Tor Aulins Fyra akvareller. Det är nästan simpel musik, men så lyrisk och enkelt vacker. Azizian såg personen bakom fiolen, särskilt i det fjärde stycket, Polska, och sa: ”This is Joel!”
De andra styckena kontrasterade starkt mot det aulinska melodiöst enkla; Debussys violinsonat och Schnittkes Sonat nr 1 för violin och kammarorkester. Det senare dramatisk och explosiv musik, cembalon ger musiken en särskild stämning. Ömsom visslar fiolen högt, högt upp, ömsom ljuder långa toner långt ner i de lägsta lägena.– Det är kärv musik men i tredje satsen öppnar det upp sig. I basgången har Schnittke skrivit in tonerna B A C H i basgångarna. Kontrasterna kämpar emot varandra. Där fick Stradivariusfiolen sticka ut med ett nästan metalliskt sound.
Joel Nyman föddes i Bollnäs och folkmusiken däruppifrån har präglat hans musikaliska bakgrund.
– När man är från Hälsingland kommer man inte ifrån folkmusiken, den finns överallt och är en stark kultur. På kulturskolan spelade jag i folkmusikgrupper och på spelmansstämmor. Många riksspelmän kommer däruppifrån.
I folkmusiken finns en grundglädje som inspirerar.
– Jag känner en frihet och energi och att jag vågar. Det finns mycket energi, det är ösigt, det brinner därinne, säger han och pekar på sitt bröst. Det finns, men numera kontrollerar jag det.
Även hälsingenaturen drar honom till sig.
– Det är ett måste att vara däruppe på sommaren. Jag har en liten stuga vid sjön Lingan, ihop med min äldste bror. Ett litet sovrum, vardagsrum och ett litet kök. Den ligger mitt i Nymanland med skog som min farmor och farfar ägde. Det har varit min fasters stuga, med el men inget vatten inomhus. Vi har en gemensam brygga, min farbror, mamma och pappa och vi.
Han är en hängiven P1-lyssnare, program som Spanarna, Filosofiska rummet och på halvfilosofiska poddar, som han säger. Även farfar, som dog när Joel Nyman var mycket liten, gillade radio.
– Farfar var något av en radioprofil däruppe i Lingbo. Han spelade in historier från bygden. Det är väldigt rörande och speciellt att höra hans röst. Han var otroligt positiv, det där har pappa i sin personlighet också, och jag med.
Som femåring sneglade han på sina äldre bröder som spelade fiol och kontrabas. Han tjatade om att också få börja.
– Till slut gick mamma iväg och köpte ett paket med en blockflöjt och en spelbok i. Jag övade och tyckte att det var jättekul. Men när hon påpekade att jag höll flöjten fel, blev jag sur och slutade. Något år senare började vi på suzukifiol tillsammans.
Mamma Elisabeth var kantor och arbetade som musiklärare på kulturskolan i Bollnäs. Hon musicerade mycket med sina tre pojkar, med sommarprogram i traktens kyrkor. Pappa Peter var stöttande, men spelade själv inte.
– Repertoaren var visor, sånger och enstaka psalmer. Jag var med och sjöng och spelade senare även fiol och kände alltid en glädje över att få stå på scen. Mamma var bra med barn, också sina egna, och jag var alltid trygg.
Joel Nyman gick ut grundskolan och hade bestämt sig; han ville bli musiker. Efter tre år på Musikkonservatoriet i Falun gjorde han sin grundutbildning i Köpenhamn och en master i kammarmusik vid Edsbergs slott i Stockholm. Per Enoksson, som han nu delar podium med till vardags, blev hans lärare:
– Per fick mig att lyssna mer öppet på det finstilta i musiken, de små nyanserna. Han har ett fantastiskt öra för detta. Lyssna bara på hans inspelningar av Brahmssonaterna, så lyriskt och fin stämning rätt igenom.
2013 slängde sig Joel Nyman ut i frilansvärlden.
– Jag frilansade i Filharmonin, Sveriges Radios Symfoniorkester och Norrlandsoperan. En helt annan sak än att spela kammarmusik, men det kändes skönt att spela i orkester!
Som av en händelse hörs Danska stråkkvartetten i en av Beethovens sena kvartetter ur högtalarna på fiket. Kärleken till det lilla formatet finns förstås kvar. Han spelar gärna stråkkvartett tillsammans med några kollegor i orkestern. Och de kallar sig förstås Joelkvartetten!
Text Ulla M Andersson
Foto Ola Kjelbye
