KONTRABASEN. De stora röda bokstäverna över ingången till Göteborgs Stadsteater visar föreställningen Kontrabasen med Tomas von Brömssen. Vi sitter mitt emot, i Konserthusets foajé i beigefärgade 30-talsfåtöljer, och pratar med en av Göteborgs Symfonikers kontrabasister, Ida Rostrup. Sibelius ser allvarligt ner på oss från en gråsvart byst i foajén.
Sedan sommaren 1996 är Ida Rostrup en av nio kontrabasister i orkestern. Hon gillar att tillhöra fundamentet och njuter särskilt av att spela de intrikata baslinjerna i Brahms musik.
– Vår timing och klang betyder mycket för resten av orkestern. Vi måste vara helt synkade med pukisten, med pianistens vänsterhand, med harpan. Ibland är det svårt, för vi är placerade i sidled i förhållande till varandra, förklarar hon.
Många stråkinstrument, kanske också hennes, är tillverkade av tysklönn, vars giftiga näsor sägs kunna dräpa en häst. Kontrabasen har en djup och mustig bärnstensfärg.
– Kontrabasar kan ha väldigt olika kroppar, en del ser faktiskt lite roliga ut. Olika byggare har sin stil, till exempel är det mycket personligt hur de gör svängen i snäckan.
Ida Rostrups bas från 1820 är byggd av engelsmannen Tomas Dodd. Precis som åldern fårar ett människoansikte, har den små gropar, sprickor och rispor. Intill snäckan sitter en så kallad extension.
– När vi spelar musik ungefär från Beethoven och framåt, behöver vi en extension som förlänger den låga E-strängen. Då kan vi spela ända ner till tonen C.
Det sjunger om kontrabasen även när mina valhänta händer provar några toner under överinseende av Ida Rostrup. När hon spelar själv sjunger den ännu mer; hemligheten sitter förstås i hennes väloljade musikerfingrar.
Hemma i huset, som hon delar med hustrun Lisa (valthornist i orkestern) och deras dotter Clara, står ännu en bas, med nio liv. Den är byggd på 1940-talet av en lärling på välkända familjen Hjorts fiolbyggarverkstad i Köpenhamn.
– Den köptes av en musiker som ställde den på en restaurang. Under andra världskriget sprängdes restaurangen av en grupp danska nazistsympatisörer, kallade Schalburg korpset. Basen gik i tusind stykker, berättar Ida Rostrup.
Bitarna samlades ihop i en säck som överlämnades till Hjort. Kunde han göra något? Aldrig i livet, blev hans svar, han befattade sig varken med kontrabasar eller altfioler.
– Någon tog hand om den och limmade ihop den, och en basist i Danska Radions Symfoniorkester spelade på den under 1950- och 1960-talen. Hans son, som var advokat, ställde den på sitt advokatkontor. Så köpte jag den.
Men historien slutar inte där.
– En dag, när vi var nyinflyttade i vårt hus i Floda, kom Clara springande och skrek: Mamma, mamma basen har exploderat! Den torra luften i huset gjorde att den sprack.
Basen med nio liv räddades igen, denna gång av instrumentmakaren Elinor Morris på Nääs slott.
Ida Rostrup är uppvuxen utanför Köpenhamn, i Gammel Holte. Ingen pittoresk gammal by på landet, den var sjuttiotalsförstörd, poängterar hon. Mamma Inge var jurist på kulturministeriet, utbildningsministeriet och Danska Filminstitutet.
– Hon har ett stort kulturintresse, har abonnemang på Det Kongelige sedan många år. Min far Jens var revisor och spelade lite piano. Månskenssonaten och några Chopinvalser gick i loop därhemma. Min storebror Frederik spelade slagverk och valthorn, han spelar fortfarande trummor med olika partyband.
Hon gick 12 år i samma skola, i direkt anslutning till en musikskola som präglat hennes yrkesval. Där fanns två symfoniorkestrar, en för juniorer, en för seniorer. I grannkommunen fanns också en bra symfoniorkester. Fiol blev det första instrumentet.
– För att få åka med till USA på turné gick jag över till altfiol. Sen tyckte jag det var töntigt med klassisk musik och slutade spela. Men en yngre musiklärare startade ett jazzband där jag började på elbas. Så behövdes det kontrabasar i seniororkestern, jag kunde redan läsa noter, så jag bytte igen. En slump, alltså.
Ida Rostrup har en sexårig musikerutbildning, började i Köpenhamn och fortsatte i Prag 1990-1992. Kulturlivet blomstrade efter att dramatikern Václav Havel valts till president efter sammetsrevolutionen 1989.
– Jag övade förstås mycket men det var en massa annat som hände också! Landet öppnades, vi träffade amerikanska studenter, historiker och journalister. Klubbar och gallerier, allt bara exploderade. I fundamentet till en bortsprängd Stalinstaty öppnades en rockklubb där konstiga band spelade.
Hon minns särskilt en konsert i Smetanasalen då Tjeckiska filharmonin framförde Dvoráks Från nya världen (Symfoni nr 9) under dirigenten Rafael Kubelík.
– Jag var där och lyssnade och det var Václav Havel och hans fru också. Publiken storlipade, det var så gripande. Det är svårt för oss att riktigt förstå det de kände, säger hon.
Genom skolan kom hon i kontakt med två orkestrar för unga, grundade av dirigenten Claudio Abbado. Syftet var att anordna möten mellan unga musiker på var sin sida om järnridån.
Den ena var European Community Youth Orchestra för ungdomar inom dåvarande EEC. Den andra, Gustav Mahler Jugend Orchester, var för unga européer utanför dåvarande EEC, alltså från Sverige, Österrike och östländerna.
– Det var otroligt kul att få vara med där. Antagningsprov hölls runt om i Europa. Vi som antogs bodde på internat under tre-fyra veckor och sedan följde en tre veckors Europaturné till Royal Albert Hall, Luzerns konserthus och Musikverein i Wien.
Efter murens fall gjordes en symbolisk sammanslagning mellan de båda ungdomsorkestrarna, och den kröntes med en konsert strax före jul 1991 i Moskvakonservatoriets stora konsertsal.
Några månader tidigare hade augustikuppen mot president Michail Gorbatjov ägt rum. Tidigt förklarade Boris Jeltsin, det nya Rysslands president, att han inte var för kuppmakarna och kuppen misslyckades.
– Vi spelade Mahler och Sjostakovitj, i publiken satt Gorbatjov och Jeltsin med fruar. Det var obeskrivligt att vara där, mitt i historien. På samma scen sjöng barytonen Dimitri Hvorostovsky Musorgskijs Dödens sånger och danser, orkestrerade av Sjostakovitj. Det var en helt överjordisk stämning, en så otrolig känsla! Kanske var det extra starkt för mig som hade studerat ryska på universitetet i Köpenhamn.
Bara några dagar efter konserten avgick Gorbatjov och Sovjetunionen upplöstes.
Med oförglömliga minnen i bagaget följde studier i Stockholm, musikerexamen i Köpenhamn och vikariat i Malmö Symfoniker och Danska Radions symfoniorkester. Efter det blev Konserthuset i Göteborg Ida Rostrups hemmascen.
Där tittar vi in i ett rum med stora röda basskåp, flightcasearna intill ser futtiga ut. Skåpen rymmer en kontrabas, men också stråkar, konsertkläder och annat som en kontrabasist kan behöva.
– Den där vill man inte flytta på själv, konstaterar en luttrad Ida Rostrup.
Text Ulla M Andersson
Foto Ola Kjelbye
