Det är byggarbete på gång, stora grävskopor kör undan för att lämna plats åt en bil som långsamt kan smyga sig förbi. Det råder nybyggarstämning i området, kommunalt vatten ska installeras.
En av villorna har lånat drag av en gammaldags herrgård; i takvinkel, färg och fönstrens symmetri. När gruset krasar under bilen på gårdsplanen öppnar Henrik Nordqvist, hans ljusblåa skjorta kontrasterar mot den mörkt röda dörren.
2024 firades det att han arbetat i 25 år hos Göteborgs Symfoniker.
– Anställda ur orkester och administration bjöds på fin middag med fisk och skaldjur tillsammans med ledning och styrelse. Mycket trevligt.
Det pågår en generationsväxling i orkestern, men några gamla trotjänare finns ännu kvar. Klarinettstämman är ett väl sammansvetsat gäng, de har spelat i orkestern i mellan 19 och 37 år.
Henrik Nordqvists fem klarinetter ligger på köksbordet, formerade som en svart solfjäder, klockstyckena pekar mot den höglänta trädgården utanför.
– De här är tillverkade av Buffet Crampon i Frankrike. Vi spelar på två klarinetter av samma märke, en är stämd i A och en i Bb. Jag köpte dem för tjugo år sedan och har just fått dem renoverade, nu är de som nya.
Mitt i solfjädern av klarinetter pekar han på två andra.
– Det här är två Selmer, en fransk instrumentmakare, märket är nog mest känt för sina saxofoner. En Bb- och en A-klarinett, de stämmer bra och passar att spela kammarmusik med.
Den femte är en Buffet, stämd i Eb, en krympt version av de andra, med ljusare klang. När tillfälle ges spelar han på den i Göteborgs Symfoniker och i blåsorkester.
Fagottister och oboister tillverkar sina rör själva, det gör inte klarinettisterna.
– Ett dåligt eller bra rör är halva grejen med att spela klarinett. Att spela med ett dåligt rör är som att cykla med punktering.
Från källaren hörs fiolskalor som klättrar uppåt och så ner igen. Det är Cecilia Hultkrantz som övar; fru, violinist och kollega i Göteborgs Symfoniker. Så hörs tassar i trappan. Tyson, en stor och glad amstaff-labrador, dyker upp. Han hinner hälsa innan han och matte slinker ut på promenad. Barnen är i skolan, blåsare båda två; Emil, 14 år, spelar trumpet och Nils, tioåringen, fagott.
Henrik Nordqvists intresse för konstruktion och teknik märks när han börjar prata munstycken. Han plockar fram en ask med fem stycken, stryker över dem med pekfingret.
– De amerikanska ger en fylligare, mörkare och mjukare ton än de franska och tyska. Kollegan Selena Markson Adler från Kanada introducerade dem när hon började i Göteborgs Symfoniker. Jag har suttit bredvid tillverkaren James Pyne flera gånger när han har finjusterat dem särskilt för mig.
De franska munstyckena dominerade i klarinettsektionen förr i tiden, de har en mer centrerad, smal och vass ton.
– Visst är de amerikanska trögare med mer motstånd, våra kollegor i Stockholm fattar inte hur vi får ton i dem. Men man har igen det i en fetare, varmare och mjukare klang.
Han tar upp en av klarinetterna, i de lägre lägena bubblar det om träklangen när han spelar en av Bernhard Crusells (1775-1838) klarinettkonserter. Den tar fart och svingar sig ända upp i taknocken på huset.
Teknikintresset kommer via pappa Bert, tidigare konsult åt stålverket SSAB i Oxelösund.
– Hans expertis gällde termodynamik och hållfasthetslära. Det han inte kan om stål är inte värt att veta. Han är 85 år nu och tillfrågas fortfarande om råd i branschen, så honom är jag lite stolt över.
Pappan älskade jazz, därhemma spelades skivor med Benny Goodman och svenske Sten Åke ’Stan’ Hasselgård*. Sedan tolvårsåldern var det sedan swing och dixieland som gällde.
– Tack vare pappa började jag spela klarinett på kommunala musikskolan i Motala. Eldsjälen Anders Rosén var musikledare, han betydde mycket. Jag marscherade med blåsorkestern på torget och spelade på första maj. Där utvecklade jag förmågan att spela tillsammans med andra.
– Jag spelade aldrig fotboll när jag växte upp. Jag åkte på orkesterläger med nationsungdomsorkestern istället. På turnéer i Östtyskland och Skottland träffade jag många andra ungdomar. Vi hade en fin gemenskap, en del av svenskarna träffar jag fortfarande. Ibland var jag solist med Nordiska ungdomsorkestern.
Trots det gemensamma musikintresset tyckte pappa att han borde utbilda sig till något ”riktigt”. Så han gick klart fyraårig teknisk linje.
– Under hela gymnasietiden spelade jag för Bo Pettersson i Norrköpings Symfoniorkester, pappa körde mig en gång i månaden de tio milen till Norrköping för privatlektioner.
Ofta var pappa Bert och mamma Birgitta med och lyssnade på konserter, det har varit betydelsefullt. Så till slut bestämde han sig för musiken. De första lärarna på Musikhögskolan i Göteborg var Urban Claesson och Selena Markson Adler, numera kollegor.
Efter musikerlinjen med påbyggnad väntade ett år på Guildhall School of Music and Drama i London för klarinettisten Michael Whight. När han kom hem igen frilansade han med Göteborg Wind Orchestra, Östgötamusiken, GöteborgsOperan och Taubespelen på Flatön. Under en vecka i juli varje år under 15 år spelade han med Sven-Bertil Taube och gästartister.
Han älskar de gamla mästarna Beethoven, Mozart och Brahms. Annars är han en rockkille, lyssnar gärna på Bruce Springsteen och Kent när han grejar i garaget.
– Beethoven är den klassiska musikens rock’ n roll. Energin, rättframheten, brutaliteten faller jag för. Man kastas med av musiken, känner en spontanitet i musicerandet. Samma starka känslor har jag för Mendelssohn, full fart framåt, typ. Tyvärr fanns inte klarinetten på Bachs tid, det saknar jag.
Garaget, ja. Där, några steg ut från huset, är hyllorna fyllda av verktyg, lack och terpentin. Där byter han olja, svetsar, putsar, vårdar. Som en slags terapi, där tänker han inte på något annat.
Bredvid en gammal Crescentvespa står en röd Lotus, köpt i byggsats, som han gärna mekar med.
– Den är inte så dyr som en riktig, men lika snabb. Det finns ingen vindruta, man måste ha hjälm när man kör. Jag kommer inte att köra den på bana, det vågar jag inte.
När han fyllde 50 fick han en tur på racerbanan Nürburgring i present av sin fru. I en Porsche.
– Jag frågade föraren hur mycket han hade kört, han svarade 15 000 varv. Det lugnade mig lite. Men när vi var uppe i 260 km/tim så måste jag erkänna att jag var rädd.
Ögonstenen är nog ändå BMW-cabrioleten, årsmodell 1990; svalt grå och blank. Någon vacker vårdag kanske Henrik Nordqvist är ute och finkör, på någon av de smala vägarna där hemmavid. I ett beskedligt tempo.
– Med en gammaldags bil är det ett samspel mellan kropp och mekanik. Man måste ha ett särskilt handlag. Det påminner om min känsla för klarinetten, säger han och stryker med handen över den svarta ratten.
*Sten Åke Hasselgård var en swing- och bebop-klarinettist från Bollnäs, som flyttade till New York 1947 och började i Benny Goodmans orkester. Ett år senare avled han i en bilolycka, bara 25 år gammal.
Text: Ulla M Andersson
Foto: Ola Kjelbye
