På utsidan är det ett radhus med engelsk touch, fast i gult tegel. Praktiskt på 60-talsvis med förrådslänga och garage mitt emot. Här bor Elin Stjärna som spelar andraviolin i orkestern. Hon är en av 15 andraviolinister, som så småningom kommer att vara 18 till antalet.
Inuti hennes hus är det inte mycket 60-tal kvar, snarare 2020-tal med köksö, blanka italienska köksluckor och en öppen planlösning.
– Jag köpte det av en gammal fin farbror, blåste ut allt, och det blev till slut som jag ville ha det, säger hon och slår ut med handen mot köket, det stora uterummet och den lilla trädgården där utanför.
Det stora intresset för inredning visar sig bland annat i ett stort svart kinesiskt 1800-talskåp med gulddekor, de svavelgula mormorskopparna och de knallröda glasfaten som vi får fika på. Och serveringsvagnen en bit in i rummet som är av sällan skådat slag.
60-talstrappan upp till andra våningen finns kvar i original. Där uppe ligger det stora sovrummet i svart och grått med accenter i starka färger, som för tankarna till en hotellsvit. Dottern Alice har också sitt rum här och bredvid ligger musikrummet, där sonen Gustav bodde förut. I ett svart fodral med täckjacketextur vilar favoritviolinen, tillverkad 1732 av Carlo Antonio Testore.
Hon tar upp sin italienare med lätt hand. Carlo Antonio var äldste son till Carlo Giuseppe Testore, en av de bästa violinmakarna i Milano under 1600-talet. Han sägs ha blivit upplärd av mästaren Grancino själv.
– Lennart Lee hade en violinateljé i en källarlokal på Vasaplatsen. När jag kom hem en dag hade jag fått ett meddelande från honom på telefonsvararen där han sa: ”The violin is here”. Jag sprang ner, spelade på den och visste direkt att den här vill jag ha. Min lärare Per Enoksson på musikhögskolan sa: ”Tar inte du den, så tar jag den”.
Hon vänder på instrumentet och pekar på den lilla draknacken som är helt slät på Testoren.
– Titta här, säger hon och visar. Snäckan är inte lika utsirad som på andra fioler.
Vissa anser att Carlo Antonio Testores instrumentbygge är mindre sofistikerat än faderns, kanske berodde det på att han bara var 23 år när han och 16-årige lillebror Paolo tog över verkstaden vid faderns död. När han byggde Elin Stjärnas fiol var han 39 år, men verkar ha fortsatt med den enklare utformningen av snäckan och kanske även med annat som är svårt för en utomstående att förstå sig på.
Andraviolinistens andrafiol ligger i ett annat fodral i rummet, med mörkare färg på kroppen.
– Det här är en tysk Bartholomew Karner, också från 1700-talet. Min första fiol, som pappa köpte till mig, den har jag haft mycket roligt med, berättar hon.
Ibland är det nästan omöjligt att höra skillnader i klang mellan två instrument, om man inte spelar instrumentet själv. Men när Elin Stjärna spelar på Bartholomew-fiolen och sedan på Testoren hörs det verkligen. Den sistnämnda har en rund, fyllig och mustig ton, medan den andra har en mer instängd.
– Men när man inte är i form kan Testoren vara kärv och svårhanterlig, då är den andra lättare att spela på, säger hon.
Det stora intresset för andrahandsgrejor avspeglar sig också i hennes fiolfodral. Ett av dem – som liknar lyxdesignern Burberrys rutiga väskor – köpte hon för 200 kronor av en före detta orkesterassistent. Sammetsinteriören är brun.
Som de flesta säkert minns var orkesterns verksamhet under förra sommaren inte som vanligt. Musikerna bildade mindre ensembler och gjorde utomhuskonserter i parker, spelade på äldreboenden och annat.
– Jag och tre kolleger bildade då kvartetten Mazarine och spelade bland annat på kvinnoanstalten i Skogome. Vi blev alla väldigt tagna av att det var så mycket låsta dörrar och så strikt med säkerheten. Vi spelade ett omväxlande program med allt från Mozart till Bizets Carmen. Det syntes att de intagna berördes och njöt av musiken.
Bara fem år gammal var Elin Stjärna ett av de allra första barnen i Göteborg som fick lära sig spela fiol enligt suzukimetoden.
– Det innebar att jag och mamma Agneta reste två-tre gånger i veckan från Onsala till Göteborg för att få fiolundervisning. Det var så roligt, fullständigt självklart och ingen uppoffring alls. Det sammanfogade mamma och mig.
Pappa Staffan Anderberg var amatörmusiker med försmak för jazz och visor. Han trakterade både kontrabas, barytonsaxofon, klarinett och dragspel.
– Jag minns när jag och min syster Ebba tittade på Nygammalt med Bosse Larsson på tv när jag var liten. Då halvlåg han med kontrabasen i famnen och spelade till. På midsommar var det dragspelet som åkte fram.
Elin Stjärna har aldrig gått i kommunal musikskola. Hon spelade suzukifiol ända tills hon kom in på musiklinjen på Hvitfeldska gymnasiet. 18 år gammal sökte hon sedan och kom in på musikhögskolan i Göteborg.
– Efter tre år, 1993, blev det en andrafioltjänst ledig i Göteborgs Symfoniker. Vid proven fick vi välja mellan den tredje, fjärde eller femte av Mozarts fiolkonserter. Jag hade varit solist i den fjärde på skolan och kände mig trygg när jag spelade den. Det är faktiskt min enda provspelning och jag fick jobbet.
Hon hade då sitt sista år kvar på musikhögskolan och ville gärna gå klart. Lösningen blev att börja i orkestern efter examen. Efter några år i Symfonikerna, 1998, åkte hon till London och tog privatlektioner.
– Under ett halvt år var jag inneboende hos en familj, på vinden, mitt inne i London. Därifrån åkte jag en timme med tåg hem till Howard Davis, för lektioner.
Han var en framstående violinist, primarie i Albernikvartetten, och en mycket efterfrågad och omtyckt pedagog.
Göteborgs Symfoniker har under hösten provspelning till en eller kanske flera av de andraviolintjänster som ska tillsättas, 13 musiker är kallade. Ur ett skåp plockar Elin Stjärna fram noter för att visa vad som krävs när man söker.
– Förutom violinkonserter får de sökande också flera orkesterutdrag med extra svåra passager för stämman. Det kan vara utdrag ur symfonier, något i snabbt tempo eller i långsamt. Det är ganska avslöjande, det är inte bara det solistiska som är det viktigaste, säger hon.
Innan vi lämnar Elin Stjärna plockar hon fram ett svartvitt foto, där är hon fem och ett halvt år. Linluggen är tvärklippt och ögonen lyser av glädje. Hon sitter i Stora salen på Konserthuset i en fin vit blus med sin fiol.
– Jag älskade min fiol från första stund. Det där var min allra första konsert, säger hon med värme i rösten.
Text: Ulla M Andersson
foto: Ola Kjelbye
