Regnet strilar, in i hissen, upp så högt det går i huset, våning åtta. Ett pling och så visar sig en lång, ung kvinna i dörröppningen, hon ser glad ut, det är Clara Garde.
– Välkomna! Oj, hur kunde ni komma upp? Jag brukar få åka ner och hämta dem som ska besöka mig, säger hon med ett brett leende.
Göteborgs Symfoniker håller på att ömsa skinn och Clara Garde tillhör den nya generationen musiker. Sedan två år tillbaka är hon en av de 15 violinisterna i förstastämman. Som det brukar vara när orkestern tillsätter musiker, blev hon det efter en tuff urvalsprocedur på nästan två år.
– Jag gjorde min provspelning när jag just hade blivit frisk från covid19, jag var ganska matt. Nu är jag glad att jag bor nära jobbet och dessutom att jag kan öva här hemma.
Det är inte svårt att tänka sig hur det är att öva vid fönstret med den väl tilltagna balkongen utanför. Man kan se ett gott stycke ut över stadens hustak österut.
– Ingen av grannarna har klagat än så länge. Det känns skönt och jag känner mig mindre stressad när jag kan gå in i min bubbla här hemma. Men ibland funkar det inte alls, då måste jag sluta spela. Det är ingen idé att stångas med den.
Nu är det sju år sedan hon hittade sin franska fiol av märket Audinot. Sedan dess är de oskiljaktiga.
– När man provar en ny fiol kan de ha ett dimmigt sound, som ett filter över klangen. Det är väldigt obehagligt. Den här fiolen var inte sådan. Direkt när jag provade den kände jag att den svarade mig.
Den lägsta g-strängen hade ett oljigt, maffigt ljud även om strängarna var gamla. Den ljusaste e-strängen var som en nål, kristallklar men ändå med ett djup.
Fiolmakare är Nestore Dominique Audinot som strängade klart den här fiolen i den egna verkstaden i Paris 1895. Mitt under den franska fredliga perioden, ”La belle époque”, med framtidstro och sorglöshet i luften, spände han med vana händer strängarna med de brunfärgade skulpterade stämskruvarna. Själv föddes Audinot in i en känd fiolmakarfamilj i det franska fiolmakeriets mekka, Mirecourt i nordöstra Frankrike. Hans eftermäle är att han var en ytterst skicklig och noggrann yrkesman.
– Förutom klangen är det speciella att botten är skuren i ett enda stycke, och inte delad i två som på många andra fioler. Stradivari och Amati brukade bygga dem så, det gör dem lite känsligare än de andra.
Hon har kvar sin förra fiol, ännu en fransman, en Pierre Barthel. Nuförtiden sitter det sensträngar på den, som sig bör när man spelar barockmusik, en genre som hon älskar.
– Det är friare musik, glädjefylld, tyngdlös och fri rytmiskt. Fraseringen är så naturlig på något sätt. När man spelar musik av Händel, Rameau och Bach står man upp och spelar, det påverkar hur det känns i kroppen.
Att bada i musik var naturligt för de två systrarna Clara och Anna därhemma i franska Grenoble, i staden där varje gata slutar med ett berg. I hemmet hördes och utövades musik för det mesta. Pappa François är flöjtist och mamma Marie-Benedicte Cohu konsertpianist.
– När jag var liten kunde jag inte somna på kvällarna om inte mamma spelade piano. Istället för att läsa en bok spelade hon musik av Debussy, Skrjabin, Ravel, ibland Rachmaninov. Våra föräldrar försökt aldrig påverka oss att börja spela, men vi har alltid haft musik runt oss. När jag var fyra år tog farmor Lilian med mig på en konsert med violinisten Marie-Annick Nicolas. Efteråt sa jag till farmor att jag ville vara som hon med fiolen. Nicolas blev sedan min lärare.
Bara 14 år gammal började hon studera fiol i Paris och två år senare provspelade hon till Royal Academy of Music i London. Där blev det studier i både violin och harpa. Idag bor även systern Anna i Sverige och spelar cello i Gävle Symfoniorkester. Nu söker hon platsen som cellosolist i Göteborgs Symfoniker som just är inne i urvalsperioden. Vem vet, kanske slutar det med att båda systrarna spelar i samma orkester?
Clara Garde har vunnit flera musiktävlingar, som barn i Vatelot Rampal i Frankrike tillsammans med sin syster under flera år. Hon vann European Young Soloist 2018 och fick vara solist med Rousse Filharmoniska orkester i Bulgarien. Hon har deltagit i Enescu Competition 2020 och Ysaye International Competition 2021. Det är förstås en press att ständigt visa framfötterna.
I elvaårsåldern fick Clara Garde lust att spela harpa. Det gick väldigt snabbt att lära sig, hon gör en uppåtgående rörelse med ena handen för att visa. I ett hörn i lägenheten står harpan av märket Lyon and Healy Grand. Den hjälper till att bryta den frustration som ibland dyker upp.– Sist jag spelade harpa offentligt var på sponsorkonserten för Volvo i december 2023. Den ger mig en kontrast till mitt andra instrument, ett porlande vatten i jämförelse med en oljig känsla i violinen. Jag lägger en större press på mig själv med violinen, att öva på den känns som att äta en kraftig måltid. Harpan vill jag aldrig slänga i väggen, säger hon och ler.
Hon har sina strategier när pressen blir för hög. Istället för att slänga fiolen i väggen packar hon väskan med träningskläder och pilar ner till kickboxningsklubben i närheten.
– Boxning för mig är frigörande, jag tränar mig i självförtroende, rensar huvudet, gör mig av med ilska. Jag känner mig levande, gillar taktiken och reaktionssnabbheten som krävs. Två gånger i veckan tränar jag tillsammans med lärare och andra i en klubb, många är kvinnor. Men syftet är inte att skada eller förstöra. Det finns klara strukturer och ramar för hur vi får och ska träna.
I ett annat hörn står ett staffli, en ask med akvarellfärger och en mugg med tunna penslar samlade med spetsarna uppåt. Clara Garde tar paus från badandet i musik genom att måla och teckna. Väggarna i lägenheten är fyllda av hennes inramade teckningar i en helt egen stil. Det är tunna kvinnor med stort hår och hattar, fluffiga klänningar och stora platå-
skor i bjärta färger. Färglagda modeteckningar med schvung och färg.
– Farmor Annie Tamisier var konstnär, jag minns hennes köksbord, alltid fyllt av papper, teckningar på kvinnor med stora hattar. Det var elegant, levande, det fanns en lätthet och livslust över dem. Det är nog därför jag själv målar så.
Hon är mån om att hålla en balans i livet. Man måste leva ett liv också, inte bara öva, poängterar hon. Förutom målandet och boxandet läser hon gärna böcker om hur hjärnan fungerar, men en och annan biografi och roman slinker också med, på franska eller engelska. En stund varje dag övar hon dessutom svenska i appen Babbel.
Med fiolen har hon en ständigt pågående ickeverbal dialog. I maj spelar hon med syster och mamma på en festival i södra Frankrike med trion Accord Parfait Ensemble. Det blir musik av Ravel, Debussy, Dubosq och Enescu.
– Fiolen är som en förlängning av mig själv. Vi har en hemlig dialog tillsammans; minnen, färger och känslor. Samtidigt är det ett universellt språk utan ord, som alla musiker förstår.
Text: Ulla M Andersson
Foto: Ola Kjelbye
