Charles DeRamus håller upp dörren till basrummet på Konserthuset. Kontrabasarna står uppradade i ett väggfast ställ längst in i rummet och de mest värdefulla är inlåsta i skåp.
Just hemkommen från Japan bjuder han på en chokladbit gjord av grönt te formad som ett traditionellt japanskt hus. Han är en lång och stor man; associationerna går direkt till en björn, men snarare en vänlig panda än en grizzly. Trots sin storlek har han en faiblesse för mindre kontrabasar.
– Även helbasar kan variera i storlek och man behöver inte vara massiv för att spela kontrabas. Det viktigaste är att använda kroppen och vikten på rätt sätt. För mig passar mindre instrument och mindre stråkar bättre, jag kommer liksom närmare instrumentet, berättar han med en röstklang som kunde tillhöra en operabaryton.
Charles DeRamus har spelat i Göteborgs Symfoniker sedan 2003 och den bas han spelar mest på är en Testore från Milano. Vackert sliten på särskilt utsatta ställen och umbrabrun till färgen. Den lär vara från 1695 och har en häpnadsväckande historia.
– En basist på La Scala-teatern gick i pension på 1970-talet och ställde basen i sin sons klädaffär. Efter att ha stått i ett hörn i många år bestämde sonen att den skulle säljas. En uppköpare anmälde intresse för att reparera och sälja den. När ryktet går om ett sådant instrument kommer många rusande. Jag åkte till London och satte mig att vänta på att den var färdigreparerad. Folk stod i kö, men jag var först. Jag spelade på den i 20 minuter och bestämde mig, berättar han på svenska. Vokalerna formas långt fram i munnen och r:en och t:na är mjukt rundade på amerikanskt vis.
Det är vanligt med förfalskningar och det spekuleras kring Testorebasen. Basbyggarens namn är förmodligen rätt, men födelseåret kan vara ett annat. Kontrabasar har inte samma ekonomiska värde som andra stråkinstrument.
– Varför ska man bygga en kontrabas när man kan få ut flera fioler för samma material, funderar Charles DeRamus högt, fast egentligen tycker han förstås tvärtom.
Hans mindre italienska bas var tidigare hemmahörande i en kyrka i staden Brescia i norra Italien. Den är namnlös, men med hjälp av kvitton kan han följa den bak till 1700-talet. Det visar att den inte är ett plagiat.
Charles DeRamus med sin Testorebas.
Det nyaste förvärvet är ett mellanting mellan en cello och en kontrabas. När han tar fram den ur fodralet syns det hur liten den är. Han sätter sig på en vanlig stol och det ser ut som om han omfamnar den när han spelar.
Han undervisar gärna på sommarkurser och master classes i Japan, Norge, Sverige, USA och på Royal College of Music och Yehudi Menuhin School i Storbritannien. Han tycker själv att det ibland ser ut som om han leder tai chi när han undervisar. För honom är det viktigt att kroppen fungerar harmoniskt ihop med instrumentet.
Hemma i Atlanta i amerikanska delstaten Georgia, drog mamma Anne med sin lille son på teater, balett, konserter och utställningar. Den öppna synen på konst var en god mylla för den kompositör och textförfattare som Charles DeRamus senare skulle bli. Den inställningen och glädjen i att skapa kontakt med ungar gör att det blir naturligt att skriva för barn.
– Gretas dröm handlar om en flodhäst som berättar för sin kompis att hon vill flyga. De söker hjälp hos trollkarlar, men alla skrattar åt dem. Det slutar med att Greta känner att hon kan flyga, inuti. Den är skriven för kontrabaskvartett och en berättare, säger han.
När fyra kontrabasar spelar alla stämmorna blir det en speciell klang; som en mörkare och mer beslöjad stråkkvartett. De enkla, glada och sångbara melodierna rör sig ovanpå pigga valser, udda taktarter och kluriga modulationer. Baskvartetten från Göteborgs Symfoniker har framfört Greta’s Dream (eller Gretas dröm) i Kina och USA, men det mest minnesvärda var nog ändå inför en publik med döva barn i Göteborg.
– Vi satt på ett träpodium i ett litet rum där de döva barnen kunde känna av musikens vibrationer genom att hålla händerna på podiet. Det var så häftigt! berättar han entusiastiskt.
I slutet av oktober framför han stycket på Konserthuset i Stockholm tillsammans med baskolleger ur Kungliga filharmonikerna.
Snöflingan heter ett nytt stycke som är på gång. Det har funnits i bakhuvudet länge och handlar om att våga testa gränser. Sättningen är nu fiol, viola, cello, kontrabas och en skådespelare.
– Jag använder mamma som respons, jag skickar första versionen till henne. Hon är extremt ärlig, det är väldigt skönt. Hon har varit musiklärare i många år för små barn i public school och är själv en mycket fin cellist, berättar Charles DeRamus.
Det var som suzukielev på fiol för mamma som musikbanan började. Men i tonåren bytte han till bas och spelade i Atlanta Symphony Youth Orchestra. Pappa Lyn var klassisk basist och farfar jazzbasist i Washington under swingeran på 1930- och 40-talen.
– Vi har en inspelning på stenkaka kvar, men det är mycket dåligt ljud. Farfar dog när min far var liten, han fick inte uppleva någon av oss som basister, berättar han.
På 16-årsdagen fick han en av pappa Lyns kontrabasar i present. Den följde honom genom de grundläggande basstudierna vid Indiana University och när han tog sin master vid Rice university och samtidigt arbetade i Houston Symphony. Det var en smärtsam process att sälja den, när han insåg att de hade växt ifrån varandra.
Under fyra år därefter var han vän, men samtidigt konkurrent, med stämkamraterna i New World Symphony i Florida. Där tränas nyutbildade musiker inför det kommande yrkeslivet med prestationsångest inför provspelningar.
Slag i slag följde engagemang vid orkestrar i USA. En dag fick han ett meddelande från en lärare på telefonsvararen, om ett ettårigt vikariat. Allt gick mycket snabbt och plötsligt satt han och repeterade Beethovens sjätte symfoni med Norrlandsoperans orkester i Umeå.
– Jag tänkte: gillar jag det inte så åker jag tillbaka. Det var tur att musikspråket är italienska, för mig lät svenskan mer som ett mummel. Jag spelade, räknade takter och log åt dirigenten. Men det var där jag lärde mig svenska, minns Charles DeRamus.
Efter turnén i norrländska små träkyrkor och sporthallar, stannade han i tre år i Umeå. Vid provspelningar hos Göteborgs Symfoniker och Sveriges Radios Symfoniorkester vann två amerikaner provspelningarna, han och Jennifer Downing Olsson. Det kommande halvåret spelade de i var sin orkester, och efter jul bytte de. I dag är de stämkamrater i Göteborg.
Charles DeRamus flyttade aldrig hem igen från det kalla Norden. Ett DNA-test hos ett släktforskningsföretag visar att han har en fjärdedel av sina rötter i Skandinavien.
– Det blev jag glatt överraskad över! Kanske är det därför jag omedvetet känner mig så hemma här, säger han och ler stort.
Text Ulla M Andersson
Foto Ola Kjelbye
