Det vördade instrument som är känt som Hubermans Stradivarius kom i mina händer en avgörande dag sommaren 2001. Jag var i London och förberedde mig för en Proms-konsert i Royal Albert Hall och bestämde mig för att stanna till vid den berömda violinhandeln J & A Beare och köpa några strängar.
När jag klev in genom dörren kom Charles Beare just ut från det bakre rummet med en fantastisk violin i sin hand. Han berättade att det var Hubermans berömda Stradivarius och jag blev förstås omedelbart nyfiken.
Jag fick snart reda på all känd information om violinens anmärkningsvärda historia, vars alla krökar och svängar kunde tävla med filmen jag just hade arbetat med – The Red Violin. Hubermans Stradivarius tros vara en av endast fem eller sex instrument som Antonio Stradivari tillverkade i Cremona 1713. Violinen har haft många ägare men det var dess koppling till Bronislaw Huberman som fascinerade mig mest.
Huberman var en polskjudisk violinist som levde 1882-1947. Han var ett underbarn som avgudades för sin utomordentliga virtuositet och sina djärva tolkningar. Redan som 11-åring turnerade han i Europa. När han var 13 fick han äran att spela Brahms violinkonsert i tonsättarens närvaro.
Levnadstecknaren Max Kalbeck skriver: ”Så snart han hörde violinen klinga spetsade han öronen, under andantet torkade han sina ögon, efter finalen gick han till artistlogen och omfamnade den unge gossen, och klappade honom på kinderna. ”
Huberman blen en av sin tids mest hyllade musiker men 1929 gav han ytterligare ett bidrag till mänskligheten. Det året besökte han Palestina och fick idén att ge den klassiska musiken en plattform där. Under Hitlers väg till makten insåg Huberman att han kunde rädda många judiska artister samtidigt som han förverkligade idén att starta en palestinsk orkester.
Huberman höll provspelningar med musiker från hela Europa. De som valdes ut till orkestern fick kontrakt och, än viktigare och vilket annars var omöjligt, utresevisum från hemlandet till Palestina. Huberman samlade pengar till musikerna och deras familjer och samarbetade även med Albert Einstein under en omfattande insamlingsturné i USA 1936.
Allt som allt blev turnén mycket lyckad, med undantag för ett framträdande i Carnegie Hall den 28 februari. Den kvällen valde Huberman att spela på sin ”andra fiol”, en Guarneri del Gesu, under konsertens andra halva. När publiken applåderade efter framförandet av Francks violinsonat steg Hubermans betjänt fram på podiet för att informera honom om att hans Stradivarius hade stulits i omklädningsrummet. Polis tillkallades medan Huberman kämpade för att inte drabbas av panik när han med bibehållet humör spelade extranummer. Instrumentet hade stulits en gång tidigare i ett hotellrum i Wien 1919, men kunde då återfås några dagar senare när tjuven försökte sälja det.
Denna gång hade Huberman inte samma tur. Han återsåg aldrig sin Stradivarius. Men hans dröm gick i uppfyllelse när nya Palestinas symfoniorkester debuterade i december 1936 med den store Toscanini på podiet. Jag föreställer mig ibland att mina egna släktingar kan ha varit i publiken på premiärkvällen eftersom min morfar föddes där och min morfars far var med i den första ”Aliyahn” (återvändande judar från diasporan) av ryskjudiska immigranter som reste till Palestina 1882. Det finns flera olika versioner om hur och var violinen stals, men vad vi säkert vet är att instrumentet hamnade i händerna på en ung frilansande violinist som hette Julian Altman.
Han gjorde sig stort besvär att dölja violinens rätta identitet genom att täcka över dess underbara lack med skokräm. Han använde violinen under hela sin karriär, vilket innefattade en period i förstapulten hos National Symphony Orchestra i Washington under andra världskriget. 1985 bekände han på sin dödsbädd vilken violin det var för hustrun Marcelle Hall. Hon återlämnade så småningom instrumentet till Lloyds i London och erhöll hittelön. Instrumentet restaurerades under nio månader av J & A Beare Ltd. som uppgav att det var som ”att ta bort smutsen i taket på Sixtinska kapellet”.
Instrumentet såldes därefter till den senare bortgångne violinisten Norbert Brainin i Amadeuskvartetten. Innan mitt turliga möte med violinen hos J & A Beare hade Brainin vid ett tillfälle låtit mig spela på den efter en repetition av Mozarts stråkkvartett i g-moll där jag hade nöjet att få spela med honom en kväll på 1990- talet. ”En vacker dag kanske du har turen att finna ett sådant instrument”, sade han förebådande.
Så, här var jag år 2001, och fick än en gång möta denna Stradivarius från 1713. Jag fick veta att den skulle säljas till en rik, tysk industriman för att ingå i hans privata samling. Men efter att bara ha spelat ett par noter lovade jag högtidligt att det inte skulle ske. Denna violin var ämnad att spelas, inte bara beundras. Jag ville helt enkelt inte släppa den ur händerna.
Violinen är något utöver det vanliga på flera sätt. Det är överväldigande att tänka på hur många framstående människor som har hållit i den och hört den. När jag spelar i Israel med Israels filharmoniker blir jag rörd när jag tänker på hur många i orkestern och publiken som är direkta ättlingar till musikerna som Huberman räddade från förintelsen – med pengar insamlade vid konserter med det instrument jag spelar på varenda dag.
Vem vet vilka andra äventyr denna dyrbara violin får vara med om i framtiden? Det kommer med all säkerhet att uppskattas och beundras långt efter att jag sett mina sista dagar, men för stunden skattar jag mig lycklig över att få vara dess förvaltare.
Text: Joshua Bell
Foto: Eric Kabik
