Konsert: Debussys Havet med Mario Venzago 2005
Konsertbesökare sedan 1986 då han som sjuåring gick på konserter med föräldrarna som alltid haft abonnemang i Göteborgs Konserthus. Skaffade sedan gult torsdagsabonnemang som han hade 2004-2009 tills han flyttade från centrala Göteborg. Går nu på konsert när familj och tid tillåter. Har två gånger medverkat i Konserthusets Popical-serie, 2007 och 2011 med Göteborgs Symfoniker och Göteborgs Symfoniska Kör på Götaplatsen, ”Väldigt inspirerande!”. Har dessutom framträtt med Göteborgs Symfoniker i JulJubel 2010 och vid en sponsorkonsert 2011 samt spelat in några låtar med orkestern.
– Jag måste börja med Havet av Debussy. Jag sitter och väntar igenom större delen av verket tills man kommer till en helt förtrollande passage i sista satsen, sista minuten, som jag älskar. Tuborna börjar. Man har upplevt en storm och sedan blir det glasklart vatten och det känns som om man varit med om något stort och mäktigt. En otroligt stark upplevelse live. Nu lyssnar jag med lite mer tålamod, men det är fortfarande den där minuten som gör stycket för mig.
Men Timo Räisänen har haft många, många upplevelser med Symfonikerna och det är svårt att rangordna dem. En favorit är engelsmannen Edward Elgar.
– När jag var liten fick jag en skiva av mamma med Elgars Enigmavariationer och cellokonserten, som jag hörde för ett par år sedan. Det är ett av mina absoluta favoritverk. Men den gången var cellisten inte bra, det var ostämt och han var okoncentrerad. Jag fick höra att den andra av veckans konserter var mycket bättre. Jag satt och pinades fram till det här fantastiska crescendot som kommer i stycket, och där, där prickade han helt rätt. Det var som att ha duschat kallt i tio minuter och sedan få gå in i bastun. Det var en ganska dålig konsertupplevelse men minnet har blivit så kärt just för den stunden. Det var så häftigt.
Som så många andra har även Timo Räisänen drabbats av Våroffer.
– För några år sedan gick jag tillsammans med min mamma och hörde Våroffer för första gången. Så sitter man där och får den uppslängd rakt i ansiktet. Jag blev otroligt tagen.
Redan som sjuårig parvel togs han med till Konserthuset av föräldrarna.
– Första minnet var otroligt lustfyllt, jag tror det var avslutning på säsongen för Neeme Järvi var på så otroligt gott humör. Han skojade med orkestern och publiken, sprang till och med ifrån en stund och lät orkestern spela på egen hand.
– Vid ett annat tillfälle blundade jag och kom in i en magisk känsla, nästan som stämningen vid jul, sedan sa pappa att jag inte fick blunda för att det såg ut som om jag sov.
När Timo Räisänen som vuxen skaffade eget abonnemang fick han helt nya upplevelser.
– Det var en modern japansk tonsättare, jag kommer inte ihåg hans namn. Helt plötsligt öppnades alla sidodörrar och folk kom in och spelade på klockor, och det var band som hängde från taket. Det var otroligt stämningsfullt. Det kom så oväntat, det var så bra!
Tonsättaren var Toru Takemitsu och stycket hette From Me Flows What You Call Time.
Dessa konsertkvällar i början av 00-talet fick ett eget skimmer.
– Jag och min kompis Nils Nankler, gitarrist i mitt band, satt först hemma och lyssnade på musiken vi skulle höra, sedan gick vi på konserten och upplevde musiken och snappade upp vad folk tyckte. Efteråt gick vi till Fond och drack alldeles för mycket vin och pratade om kvällens upplevelser. Sedan åkte vi hem och lyssnade mer. Det var en härlig tid, nu när jag tänker tillbaka.
Konserterna med Göteborgs Symfoniker och den klassiska musiken har också påverkat hans egen musik.
– Jag ser ju ganska mycket influenser från klassisk musik i mitt sätt att skriva och i mitt skapande. Och när jag skriver lyssnar jag nästan uteslutande på klassisk musik.
Så kan vi avsluta med ett avslöjande: Redan 1993 sjöng den då 12-årige Timo Räisänen med Göteborgs Symfoniker. Han var medlem i Göteborgs Domkyrkas gosskör som medverkade i ett framförande av Mahlers tredje symfoni – med Symfonikernas blivande förste gästdirigent Kent Nagano.
– Det var en inräkning och han undrade vad ”six” heter på svenska. ”Sex” svarade vi, och då skrattade han och sa ”Well, that’s easy to remember”. Det var roligt.
