Konsert: Trandans av Jan Alm med Göteborgssymfonikerna på Götaplatsen den 4 juli 2006.
Han tror att det var någon gång i tidiga tonåren som han besökte Göteborgs Konserthus första gången. Han minns inte i vilket sammanhang eller musiken som framfördes, men han minns att huset gjorde intryck.
– Det kändes alldeles speciellt. De rundade väggarna och konsertsalen, formen på rummet, allt verkade vara byggt i trä, det var storslaget, säger Magnus Rosén.
Hans mamma har berättat att när han var riktigt liten och det kom klassisk musik på radion så stannade han upp i det han gjorde.
– Jag bara satt och lyssnade. Och när jag gick i lekskolan och fick sitta vid pianot var jag väldigt ödmjuk och försiktig, jag slog inte och bånkade på det. Det är väldigt roligt att höra att det fanns en koppling redan där, säger han.
Första klassiska musiken som han minns, ja det är nog Bach, Mozart och Beethoven.
– Även om musiken är komplex är den lättillgänglig och karakteristisk. Beethovens femma är nog den första klassiska musik jag tog till mig, den var inte för svår för örat. Jag har något minne av stråkar som slår igenom på ett gott sätt, som motorljudet i en Rolls-Royce, om man nu ska göra en banal jämförelse.
Som många andra barn i tidiga skolåren fick han börja spela blockflöjt.
– Jag kan inte säga varför, men jag ville ha en basigare flöjt, men de var dyrare så det gick inte. Jag vet att jag av någon anledning också ville ha en bastuba.
Det blev inget av med bastonerna den gången. Senare fick han en elgitarr från Hobbex som dock lämnade honom oberörd. När han fyllde 14 år fick han en låda, en mystisk låda som doftade trä och läder. I efterhand har han berättat i föredrag att därinne låg en jorden runt-biljett i trä och det var först när han lärt sig hantera den som den började gälla.– Det var alltså en elbas som blev den vägvisare som jag har följt i 40 år nu och som blev en jorden runt-biljett för mig.
Han började spela med kompisar, startade band, var ihärdig och fortsatte. Han blev basist i svenska heavy metal-bandet Hammerfall innan han startade en solokarriär som har fört honom jorden runt flera gånger. Han har spelat för kungar och regeringar och i en mängd välgörenhetsprojekt för att människor ska få mat i magen och medicin mot sjukdomar.
Egentligen talar jag med honom för att få höra om hans starkaste konsertupplevelse i Göteborgs Konserthus. Han berättar att han nästan aldrig konsumerar musik, däremot kan han lyssna febrilt inför ett jobb där han ska spela tillsammans med en annan musiker. Då är öronen hans verktyg eftersom han inte läser noter.
Han har spelat ett flertal gånger med Göteborgs Symfoniker.
– I samband med en inbjudan att spela med orkestern fick jag under förberedelserna en väldigt fin kontakt med kontrabasisten Jan Alm. För mig som självlärd källarbandsmusiker var det mycket speciellt att få sitta och studera en högutbildad musiker. Ändå hade jag då spelat i bortåt 30 år och vi hade samma intresse men olika infallsvinklar. Jag blev överväldigad och imponerad av hur människor kan vara så samspelta och få all information från prickar på ett papper.
Då är det lättare för honom att ta fram den starkaste konsertupplevelsen där han själv medverkade. Utomhuskonserten vid Götaplatsen den 6 augusti 2006 vid invigningen av friidrotts-EM, då 100 000 människor på Avenyn och Götaplatsen och 150 miljoner tv-tittare såg Magnus Rosén som solist framför Symfonikerna. Stycket han framförde heter Trandans och är skrivet av Symfonikernas Jan Alm. Samma verk framfördes en månad senare vid ungdomskonserter i Stora salen samt flera gånger i november när publiken röstade fram Symfonikernas Classic Top Hits.
Magnus Rosén, solist i verket Trandans med Symfonikerna. foto: Ture Hänel
Vid det laget hade Magnus Rosén gjort många riktigt stora livespelningar med Hammerfall, men han var ändå var rätt nervös tidigare på dagen.
– Där skulle jag stå framför Sveriges främsta orkester, nationalorkestern, med hundra högutbildade musiker bakom min rygg. Om jag satte mitt finger en halv centimeter fel skulle alla höra det.
Han försökte tänka på att orkestermedlemmarna och han var där för att de, liksom publiken, hade samma intresse. Kärleken till musiken förde dem alla samman och det var en god kraft.
– Genom att tänka så kunde jag gå upp och genomföra stycket, på nästan sju minuter, som jag var tvungen att kunna utantill. Jag klarade det felfritt, vilket gjorde att jag svävade på rosa moln resten av den eftermiddagen. Det var stort för en självlärd källarbandsmusiker och jag är riktigt stolt att jag klarade av det.
