Konsert: Händels Messias med Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör, dirigenten Natalie Stutzmann och sångsolister den 14 december 2017.
Efter rätt många år som gifta och med numera tre utflugna barn kom min fru till mig en dag och sa: ”Låt oss göra lite saker tillsammans, du älskar ju fotboll och jag älskar ju musik”. Hon fortsatte: ”Om jag följer med dig till Ullevi kan du väl för första gången följa med mig till någon föreställning på Konserthuset.”
Blev väl inte så där jättespontanglad men har alltid velat ta med mig Anna till min värld av kamp, svett och tävling så jag sa javisst efter lite tvekan.
Sagt och gjort, redan någon vecka efter vår överenskommelse tog vi några kalla Pale Ale Lager som man sig bör och så begav vi oss till Ullevi för en högriskmatch. Före matchen försökte jag berätta allt om varför det bara är en boll på planen, offsideregeln, indirekta frisparkar, avsiktlig maskning, bortamålsregeln och varför de manliga starka och vältränade spelarna ofta får något smärtstillande och ambulansvård när någon från andra laget skojkittlade dom lite. Efter matchen som för övrigt slutade med 0–0 och några trivsamma supporterslagsmål var Anna allt annat än nöjd. I går var det så dags för mig att följa med Anna till konserthuset för en julkonsert med den klassiska Messias av Händel.
Inga hovtramp från polishästar, inga sirener eller avspärrningar när vi promenerade upp längs Avenyn till föreställningen. Dessutom ingen visitation eller tunga kontroller för att försäkra sig om att man inte försökte smuggla in knivar, basebollträ eller medhavd bomull och eter. Började ana oråd, vart tusan hade jag kommit, vad hade jag gett mig in på och vad hade jag egentligen tackat ja till?
Kvällen till ära hade själva kören en liten extraföreställning i foajén före själva huvudnumret. De framförde några vackra julsånger och avslutade med O helga natt. Det blev rejält stämningsfullt och jag kände att jag började tina lite och började så smått se fram mot huvudnumret.
Det var helt fullsatt och stämningen andades förväntan och det dröjde inte länge förrän publiken intagit sina platser. Musikerna satt redan på plats och stämde sina instrument, sen kom den beryktade Halleluja-kören och till sist solisterna och själva dirigenten. Trumpetarna kom och gick dock som dom ville.
Sen satte det i gång och det dröjde inte länge innan jag var rejält tinad. Det var så fint och vackert, varje ton och not var i perfekt harmoni, kändes som att inte en enda not var felplacerad eller i vägen på något sätt. Det var samma känsla som att gå i en lövskog på hösten där varenda färg är i perfekt samklang med naturen, där inga färger skär sig över huvud taget.
Dock så applåderade man inte efter varje stycke, man väntade in tills första halvlek eller vad det nu heter var slut, då klappade man liksom retroaktivt på vad som hänt före pausen. Tyckte det var jättesvårt att hålla igen så.
Hur som helst tror jag nog att de flesta tyckte så för i andra akten när paradnumret Halleluja sista halleluja tonat ut så struntade publiken helt i vett och etikett utan startade en spontan vissel och applådridå.
Jag var nu helt fast och för en gångs skull fick jag känna hur det är att bara vara i nuet. I vanliga fall tänker jag alltid bakåt på en massa hemska snöstormar som varit, oförrätter, felaktiga val och sånt eller hur framtiden skall bli eller rättare sagt rädslan för allt som kan gå fel. Jag bara satt och njöt och kände både vanlig glädje och chockglädje. det i alla fall. Och i ärlighetens namn så hade jag släppt garden helt, efteråt kramade jag Anna varmt utan att säga något och hon fattade genast att detta var mitt sätt att tacka henne för hennes briljanta idé. Tittade mig försiktigt runt och det var så många glada och uppspelta människor. Förstod att jag inte var den enda som var berusad av upplevelsen. Sen är det faktiskt inte så vanligt få uppleva något nytt och för första gången i min ålder. Tankarna gick tillbaka till när jag smakade crème brulee första gången eller när jag blev pappa till mitt äldsta barn. Eller när jag köpte min första pälsmössa gjord av äkta humlor. Var så gulbrun och fin.
På vägen hem fick jag en idé så jag frågade Anna om hon köpt någon julklapp till mig ännu. Hon skakade lite generat på huvudet och innan hon hunnit förklara varför sa jag bara: ”Undrar om de säljer årskort på Konserthuset, i så fall hade det varit en riktigt bra julklapp.”
Med tanke på hennes leende så säger jag bara: ”På återseende Konserthuset!”
Peter Brandts kommande bloggar hittar du i bloggen. Är du själv intresserad av att blogga om din musikupplevelse på Konserthuset – mejla till podiet@gso.se.
