De flesta konsertbesökare vet att det är den späda tonen från en oboe som de andra musikerna stämmer sina instrument efter i en symfoniorkester. Det övertonsrika a:et hörs lätt över alla andra. I Göteborgs Symfoniker finns det fyra oboister, en av dem ansvarar också för det som kallas engelskt horn.
Joel Vaz tar fram sin instrumentväska, där ligger den i tre delar, praktiskt och behändigt. Vid det runda kalebassliknande klockstycket fäster han mittendelen och på den överdelen. Där trycker han fast det korkförsedda dubbla röret.
– Vi oboister har inte samma förhållande till vårt instrument som stråkmusiker har. En oboe kan man använda professionellt i fem till tio år. Är den äldre har den tappat en del av sin klang.
Instrumentet är byggt i La Couture-Boussey, en mindre by i Normandie i Frankrike. I trakten har välkända hantverkarfamiljer tillverkat rörblåsinstrument sedan 1600-talet. Idag sker försäljningen i Paris, så dit reste Joel Vaz 2019 för att finna en ny arbetskamrat.
– Jag provade flera och fastnade för den här, den hade jämnast klang av alla. Namnet är Marigaux modell 901. Jag hade samma märke tidigare, den har jag i reserv om något skulle hända den här.
Alla instrument har sin akilleshäl, också oboen. Om temperaturen är ojämn eller luften torr kan den spricka; en större katastrof eller en smärre olycka.
– Ibland spricker den genom lufthålen, då är det allvarligt och man får byta till en ny. Spricker den bara lite grann går det att fixa med lite trämassa och lim. Det är inget jag gör själv, det är säkrast att lämna den till en instrumentmakare.
Från den stora väven Melodier vid torget av Sven X:et Erixon i Göteborgs Konserthus foajé blickar människor ner på besökarna; flamencodansare, gitarrister, flöjtspelare, en afrikansk koraspelare. En oboe är en liknande kulturell mix. Det svarta träslaget kommer från Moçambique, heter african blackwood eller grenadilla, men växtens korrekta namn är Dalbergia melanoxylon. Tyvärr är den hotad på grund av för intensivt skördande under lång tid.
En oboist tillverkar sina egna rör, ett hantverksjobb och en vetenskap i sig. Den sex meter höga vassen växer bland annat i Frankrike, Turkiet och Spanien.
– Man måste kapa till längden och sen karva till dem själv, högst upp är rören tunna som ett pappersark. Om de råkar komma emot kläder eller tänder kan de sköra rören gå sönder.
Portugal är blåsorkestrarnas förlovade land, det lär finnas runt 600 stycken. Klarinetterna spelar melodistämman, så de är flest i antal. Minsta by är engagerad i sin musikkårs väl och ve, de har samma folkliga stöd som fotbollslag i andra länder. Men Joel Vaz hade annat i hågen som pojke.
– Jag ville bli scout, men mamma tyckte att det var bättre att spela i blåsorkester, det var konstnärligt och så fick man betalt. Hon ville att jag skulle prata med min farfar, en stor supporter av Banda de Música da Casa do Povo de Moreira do Lima. Han reste ofta runt med oss för att lyssna när bandet spelade. Jag hade hört ett altsaxsolo på en tecknad film på tv, så altsax blev mitt instrument.
Han har starka minnen av somrarna när han åkte runt på helgerna med kompisarna och spelade i småbyarna uppe i bergen.
– Vi spelade konserter i kyrkor, gick i religiösa processioner och gjorde pilgrimsvandringar i byarna. Det kunde ta en hel dag, så vi övernattade i tält. Tävlingar anordnades mellan orkestrarna; den ena spelade ett stycke och den andra ett annat och den som fick mest applåder vann.
I Portugals nordvästra hörn ligger den lilla byn Moreira do Lima med 900 invånare. Nere i en dal, med bergen omkring, bor mamma María och pappa Domingos i ett vitrappat hus. Han är snickare, men båda arbetar i jordbruket, odlar grönsaker och vindruvor och har kaniner, kycklingar och getter. Släkten har bott där i generationer, där sjunger mamma María i kyrkokören och där växte bröderna Joel och Vitor upp.
Som tolvåring klarade Joel Vaz musiktestet till Escola Profissional de Música de Viana do Castelo. Det var där han fick smak på oboen. På förmiddagarna pluggade han musik, på eftermiddagarna andra ämnen. Tio minuter i taxi till närmaste hållplats och 45 minuter med buss, så var han där.
18 år gammal sökte han till Academía Nacional Superior de Orquestra i Lissabon, där han gick under fyra år. Efter ett tag som frilansande musiker och lärare insåg han att förhållandena var bättre för musiker i militärorkestern Banda Sinfônica da Guarda Nacional Republicana. Där kunde man både frilansa i andra orkestrar och undervisa.
– För att bli antagen gjorde jag musikaliska och fysiska prov. Anställningen började med militär träning i läger under sex månader. Efter tuffa dagar var jag helt utmattad och orkade inte öva alls. Men mellan oss musiker som delade rum blev banden starka. Efter de sex månaderna började vi musicera igen och då blev allt bättre.
De 200 musikerna är indelade i sektioner; han spelade i den symfoniska blåsorkestern och i kammarensemblen, men inte i orkestern till häst. Med lön från militärbandet tog han sin master på oboe efter två års studier i Genève. Han återvände, men sökte sig vidare efter ett par år till Orquestra Metropolitana i Lissabon. Då dök en annons upp om en tjänst i Göteborgs Symfoniker.
– Jag är tacksam för det stöd jag har fått från militärorkestern under min musikaliska utveckling. De är glada för min skull, särskilt som jag nu spelar i Göteborgs Symfoniker.
När Joel Vaz stoppar röret i munnen och blåser låter det som en pipleksak. Men när han spelar på riktigt är ljudet nasalt och mjukt som siden på samma gång. Tonerna i Telemanns Fantasia no 1 för oboe studsar och dröjer utmed den rundade stenväggen längs trappan upp till foajén. Det märks att barockmusik är en särskild kärlek.
Joel Vaz är fäst vid sitt gamla hemland. Under längre ledigheter reser han hem till den lilla byn i dalen. Men sedan 2021 känner han sig hemma i sin nya orkester här i Göteborg.
– Göteborgs Symfoniker har ett så vackert sound. Och här är man mån om oss musiker och bryr sig om att vi mår bra, säger Joel Vaz.
Text: Ulla M Andersson
Foto: Ola Kjelbye
