När Karin Nelson sätter sig på orgelpallen i oktober kommer många typer av musik att få liv i hennes fingrar och fötter: romantisk musik från 1800-talet, ögonblicksmusik i en improvisation, svensk modernism från 1990-talet och helt nyskriven musik som aldrig tidigare klingat för omvärlden.
Eftersom det är Göteborgs Konserthus som får en ny orgel var det självklart att tänka i de banorna när hon skulle föreslå ett program.
– Jag ville ha musik med göteborgsanknytning och då tänkte jag på Elfrida Andrée och Bengt Hambraeus, båda är ju aktuella när vi talar om orgelmusik och Göteborg.
Elfrida Andrée (1841-1929) var en pionjär på många områden och hon hade som tonsättare och musiker även kopplingar till Göteborgs Symfoniker och Konserthuset på Heden.
– Hon var en stor profil i svensk musikhistoria och framförallt i Göteborg. Hon var domkyrkoorganist från 1867 fram till sin död 1929 och verkade under den tiden också i många sammanhang i stadens musikliv, bland annat med folkkonserter och körverksamhet. Konserthuset på Heden invigdes 1905 och de kommande åren spelade orkestern flera av Elfrida Andrées orkesterverk. 1909 dirigerade hon själv sin andra symfoni och Fritiofsvit inför en publik på närmare 1000 personer – det var ett stort ögonblick för henne. Därför kändes det angeläget att ha med Elfrida Andrée på ett hörn och det blir med en stillsam och vacker Cantilena från 1893.
Elfrida Andrén
Men Karin Nelson inleder sin medverkan under orgeldagarna på ett annorlunda sätt – med en improvisation. Alltsedan Bachs dagar på 1700-talet är improvisationen intimt förknippad med orgeln. Bach fotvandrade själv till Lübeck för att höra den berömde Buxtehude improvisera och för den franska romantikens mästare, som Guilmant, Widor och Vierne, var improvisationen ett stort, viktigt och omtyckt inslag. Här kunde allt hända! Karin Nelson är känd för sina improvisationer där hon blandar olika genrer, från folkmusik till gammalt och nytt i olika stilar. Vad hon spelar den 15 oktober är av naturliga skäl okänt.
– Jag kommer att förbereda mig med att ställa in vissa klanger på orgeln så att jag har olika varianter att välja mellan. Men mycket lämnar jag åt stunden, de snabba besluten då man slår på tutti-knappar eller registersvällare där man med en pedal kan gå från en väldigt svag klang till en stark. Det känns fint och viktigt med dom möjligheterna när man i improvisationen kommunicerar direkt med publiken. Vi får se vad det blir – något med glimten i ögat och ett eller annat citat. En surprise!
Tonsättaren och organisten Bengt Hambraeus (1928-2000) är ett viktigt namn i den förra orgelns historia. Han gav konserter på orgeln, skrev om den i olika sammanhang och komponerade direkt för instrumentet. Ur hans stora produktion för orgel har Karin Nelson valt några satser ur hans orgelmässa.
– Missa pro organo från 1992 hör till den tredje perioden i hans skapande, den senare stilen där det känns som om han landat med ett tonspråk som är lite ödmjukare. Introitus, ingångsstycket, känns verkligen som en processionsmusik med stora, mäktiga ackord. Meditatio är ett kontrasterande stycke med en väldigt vacker, ornamenterad melodi. Jag tycker mycket om hans kompositioner från den här tiden.
Bengt Hambreus
Karin Nelson minns mötet med Bengt Hambraeus i mitten av 1990-talet med värme.
– Jag är så glad över att jag fick träffa honom. Han var mycket sympatisk, så ödmjuk. Som en nallebjörn man bara ville krama om. Han kändes väldigt jordnära och levde, vad jag förstår, mycket nära naturen i sitt hem på gården utanför Montreal i Kanada.
Vid konserten den 17 oktober kommer hon att uruppföra Span, ett stycke av Madeleine Isaksson.
– Ett uruppförande är alltid speciellt. Att få vara länken mellan tonsättaren och publiken är ett stort ansvar och ett stort förtroende. Att det är jag som ska få väcka den här musiken till liv känns jättespännande.
Orgelinvigningen är mycket speciell för Karin Nelson – hon har nämligen stor erfarenhet av Konserthusets tidigare orgel. I början av 1990-talet var hon anställd som Konserthusets organist och medverkade vid ett flertal konserter, både i soloverk för orgel, i orkesterverk samt som solist med orkestern. Marcussen-orgeln från 1937 hade dock sina egenheter:
– Den där orgeln kunde spela när som helst, av sig själv. En gång började orgeln braka loss mitt i genrepet och dirigenten tittade på mig, men jag satt just då på stolen bredvid under en paus och hade inget med det att göra. Vi kom senare på att om orgeln slogs på just innan jag skulle spela så höll den sig under konserterna. Men det var nervöst och jag kunde bara be om hjälp av högre makter.
Redan då talades det om att renovera eller bygga en ny orgel och nu har de planerna förverkligats: Göteborgs Konserthus har fått en konserthusorgel som kan tävla med de främsta i världen.
Text Stefan Nävermyr
Foto Ola Kjelbye & Digitalmuseum
