– Under min provperiod på ett år flyttade jag fyra gånger. Nu äntligen får jag hyra den här ettan av en kollega. Det är svårt att hitta en lägenhet här, säger han med en liten bekymmersrynka mellan ögonen.
I ett ledigt hörn står kontrabasen tryggt med stallet inåt. Den är mörkt hennafärgad, byggd under tidigt 1800-tal av instrumentmakaren Panormo. Förnamnet George skvallrar om att den italienska familjen flyttade till London under sent 1790-tal och fadern Vincenzo kom att bli en av de viktigaste instrumentbyggarna i sitt nya hemland. Arvet i hantverket är tydligt från Stradivarius och Amati, med en engelsk touch.
– Det här instrumentet ägs av Göteborgs Symfoniker, jag får spela på det så länge jag är anställd här. Den var en av de första kontrabasarna som orkestern köpte in och den blev min kollega Jan Alms bas på 1990-talet.
Högt upp på baksidan av kroppen sitter en extra vågrät sarg, en ovanlig detalj. Runt den möts flera olika mönster på ett charmigt oregelbundet vis. Ett liknar vågor, ett annat ett manuellt slitage, ett tredje som om lacken bara är lite ojämn. Kroppen i övrigt är fylld av små ärr och skåror, just som rynkorna i ett åldrande ansikte. Kontrabasen har levt länge, men dess liv och minnen är dolda för oss människor. Att Markus Lang är förtjust i sitt nya instrument är det ingen tvekan om.
– Småskadorna kan lätt gå upp, så det gäller att vara uppmärksam. Två gånger om året kommer det en instrumentmakare från München till vårt basrum och gör en hälsokontroll av alla basar i orkestern.
Markus Lang sökte till Göteborgs Symfoniker på en bas byggd av en annan italienare; Scaramelli. Den är ännu i sina tonår, byggd för 10-15 år sedan och inköpt medan han gick på college. Nu står den hemma i Philadelphia.
Musikerna ansöker vanligtvis i två omgångar, och för den utvalde väntar sedan ett provår. Ett av styckena Markus spelade var Giovanni Bottesinis (1821–1889) andra kontrabaskonsert. Musik med närmast vansinniga språng, halsbrytande sekvenser och så de ljusaste ljusa tonerna allra högst upp på halsen, som om dramat vore skrivet för cello eller violin. Att Bottesini kallas för kontrabasens Paganini är helt rimligt.
– Det är ett av de allra bästa kontrabasstyckena och mycket krävande. Bottesini skrev det som en opera i bel cantostil. Kontrabasen ska låta som en operasångare är det tänkt. Jag började öva på det redan som tonåring, det tar många år att få det att låta bra.
Markus Lang föddes för 26 år sedan in i ett hem präglat av musik. Finskfödda mamma Elina studerade cello i Israel under 1980-talet. Där träffade hon Jeffrey Lang, stämledare på horn i The Israel Philharmonic Orchestra under Leonard Bernsteins tid som dirigent. De bodde en tid i Israel och flyttade sedan till USA och slog sig ner i förorten Allentown, New Jersey på USA:s östkust. Så föddes bröderna Markus och Johannes. Pappa var medlem i Philadelphia Orchestra och under en period spelade han i föreställningen Skönheten och odjuret (Beauty and the Beast) på Broadway.
– Det var speciellt att sitta i publiken som liten och se sin pappa på scenen. Jag minns också när mamma övade inför provspelningar. Jag hörde musiken om och om igen som liten. Inte förrän när jag blev vuxen förstod jag att ett av styckena var Mendelssohns En midsommarnattsdröm.
Efter att ha provat piano, cello och elbas hittade han äntligen hem till kontrabasen som 13-åring i ett jazzband.
– Några år senare visste jag att jag ville bli musiker. Det är något med livsstilen, sättet att leva. Jag testade många hobbyer; skateboard, fotboll och att måla. Allt det gick över, men kärleken till kontrabasen stannade kvar.
Som för att accentuera sitt jazzintresse spelar han den välkända baslinjen i Wayne Shorters låt Footprints i ljuset från det öppna fönstret.
2015 och två år framåt gick han på Temple University i Philadelphia. Efter det hägrade Juilliard School på Manhattan i New York. Förutom instrumentallektioner fördjupade han sig i nutida klassisk musik och barock på historiska instrument. Diplomet från Juilliard står i bokhyllan som ett utropstecken bredvid en Pippi Långstrumpbok.
Sedan väntade Curtis Institute of Music i Philadelphia. Där skedde studierna till stor del via nätet på grund av pandemin.
I Finland bor mormor och morfar, båda två är nu över 90 år. Sibelius finns med hos de flesta med finländskt påbrå, också hos Markus Lang. Han är avlägset släkt med honom och mormor Sanna Mattinen-Snellman har under många år undervisat i piano vid Sibeliusakademin i Helsingfors. När han uttalar ortsnamnet Viitassaari märks det att han behärskar finska. Inte en tillstymmelse till amerikansk accent går att märka.
– Utanför Viitassaari äger mormor och morfar en gård med mark. En bit av den, en liten ö, fick mamma och pappa i bröllopspresent. Där har pappa byggt några små hus och en sauna. Dit åker jag varje sommar och stannar i flera veckor. Ett paradis!
Symfonikernas förste gästdirigent Barbara Hannigan är en gammal bekantskap från Markus tid på Juilliard. 2019 debuterade hon i New York som dirigent för Juilliard Orchestra med musik av Strauss, Haydn, Sibelius och Bartók. Hon höll också en föreläsning där.
– Hennes egen metod för att memorera stora mängder musik är spännande. Hon berättade att hon hade mindmaps över hela sin lägenhet. Det är roligt att träffa henne igen i Göteborgs Symfoniker. Jag tycker verkligen om det hon gör. Det är annorlunda, det är drama och glädje.
Också pappa Jeffrey Lang har spelat med Göteborgs Symfoniker. I maj 2022 vikarierade han på horn i Mahlers sjätte symfoni, ”den tragiska”. I denna Eschenbachs finalkonsert påbörjade även sonen provåret med orkestern. En konsert med Symfonikerna och Lang Lang med andra ord!
Som stämledare för kontrabasarna är det från och med nu Markus Lang som blir tillfrågad som solist.
– Du måste ha ett starkt skelett, men mjuka muskler för att spela ett så stort instrument. I en orkester måste du överdriva för att nå ut. Bas är ett fysiskt instrument, du visar med kroppen och instrumentet svarar på det. Det vore fantastiskt att få göra en kontrabaskonsert med orkestern bakom mig!
Text: Ulla M Andersson
Foto: Ola Kjelbye
