Efter ett par försök och tricksande mellan olika tidszoner fick Podiet slutligen ett efterlängtat samtal med Kayhan Kalhor, då han vilade upp sig i Houston, Texas, mellan två spelningar under sin senaste USA-turné.
Han är en av Irans största musiker och kompositörer i modern tid. Kayhan Kalhor föddes i Teheran till kurdiska föräldrar. Redan som 13-åring spelade han i den nationella radioorkestern. Samtidigt studerade han persisk radif (melodiska figurer bevarade via muntlig tradition) såväl som kurdisk och turkmensk musik. Vid 17 års ålder avbröts karriären abrupt av den iranska revolutionen. I samråd med sina föräldrar valde Kayhan Kalhor att lämna landet. Ensam med bara en resväska och sitt favoritinstrument, en kamanche, gick han till fots hela vägen till Italien. I Rom fortsatte studierna med västerländsk klassisk musik. Sedan dess har Kayhan Kalhor mer eller mindre varit på turné och lockat publik till konserthusen runt om i världen.
Att Kayhan Kalhor är en stor stjärna råder det inga tvivel om. Med agenter och managers i flera olika länder och ett pressat turnéschema är det lite av ett under att vårt samtal slutligen blir av.
Silkroad Ensemble, Kronos Quartet, Brooklyn Rider och John Adams är några av de storheter Kayhan Kalhor har samarbetat med under åren. Vid tidpunkten för vårt samtal, via en digital plattform, gör han en turné med den argentinske tonsättaren Osvaldo Golijovs komposition Falling Out of Time, skriven särskilt för Silkroad Ensemble.
– Jag har känt Osvaldo sedan 1990 och jobbat med honom flera gånger. Falling Out of Time hade premiär i Carnegie Hall för ett par dagar sedan (maj 2022, reds anm). Konserten fick en fin recension i New York Times, säger Kayhan Kalhor på en felfri engelska och med en djup lugn röst som matchar hans breda slokmustasch.
Flerfaldigt Grammy-vinnande Silkroad Ensemble grundades av den kinesisk-amerikanske cellisten Yo-Yo Ma, som tidigare i år tog emot Birgit Nilsson-priset.
– Jag samarbetar fortfarande med Yo-Yo Ma men har färre uppträdanden med Silkroad Ensemble. Jag har varit en av dess medlemmar i 22 år nu. Det är blivit dags att fortsätta vidare och fokusera på mina egna projekt, som det med Erdal Erzincan.
Mästarduon Kayhan Kalhor och Erdal Erzincan har hållit ihop sedan 2007. De har uppträtt på flera av världens konserthus, senast i Göteborg för elva år sedan, och de har gjort två album ihop. Det var en turkisk konsertarrangör i Amsterdam som tyckte de skulle mötas.
– Arrangören skickade mig ett gäng av Erdals inspelningar. Jag lyssnade på dem och älskade det jag hörde. Jag åkte till Istanbul, pratade med Erdal, spelade med honom och föreslog att vi skulle bygga en konsert tillsammans, en konsert som också är en historia, en musikalisk dialog mellan våra olika kulturer. Han var väldigt öppen för den idén. Vårt första möte ledde till att vi gjorde en inspelning. Kort därpå blev vi inbjudna till konserthus och festivaler.
Bygget av en långvarig relation är målet i varje projekt som Kayah Kalhor inleder. Samarbetet får gärna utvecklas till något djupare. Till en vänskap.
– Erdal är en stor musiker. Väldig känslig. När vi träffades hade Erdal och hans fru nyligen fått en son. Han är 16 år nu och är som min egen son. Vad jag försöker säga är att vi vill ta musiken till att bli något bortanför musiken. Att först och främst lära känna varandra som människor är det viktigaste. Så är det i alla mina projekt. Även med Yo-Yo Ma.
Musiken som Kayhan Kalhor och Erdal Erzincan framför under sina konserter är skapad där och då. Några förberedelser i form av repetitioner existerar inte. Konserten är uppbyggd kring några få fraser, eller teman, som de återvänder till.
– 95 procent av konserten är improviserad. När du som jag och Erdal jobbat med musiken i så många år och den blivit en så stor del av livet är improvisation den enda riktningen att gå. På så sätt kan vi söka djupet i musiken varje gång vi går upp på scenen. Det blir ett sökande, ett sätt att tillåta dig själv att resa till en plats du aldrig tidigare varit på. Detta är för mig musikens viktigaste uppgift. Att ge mig själv och publiken en möjlighet till andlig dialog. Vi lever i en värld av fulhet, hat, problem, sjukdom, dumhet och intolerans. Kultur och musik är en känslig farkost som överbryggar allt detta. Musiken får oss att växa som människor. Det blir ett sätt att polera själen.
Duons instrumentella sättning med kamanchens djupa bågljud och det mer lätta plockandet på den turkiska lutan, bağlama, är unik. Kayhan Kalhor och Erdal Erzincan har fått efterföljare, men dessa sättningar bildar då ofta trio med en slagverkare.
– Musik med slagverk är också trevligt, men trummor riskerar sudda ut detaljerna. Och vår musik har mycket detaljer som vi vill lyfta fram.
På senare år har Kayhan Kalhor återvänt till Iran. De få dagar av året som han inte är på turné bor han i en förort fyra mil från Teheran, där allting började med en persisk violin. Då var Kayhan endast fem år. Ett par år senare intresserade han sig för kamanchen eftersom det hade ett så spännande ljud.
– Det är ett av de äldsta båginstrumenten som finns. Instrumentet reste från Centralasien och Persien till Europa och var ursprunget till violinen. Kamanchen har ett väldigt jordnära ljud som ligger nära den mänskliga rösten. Den kvaliteten tilltalade mig som liten grabb och har fortsatt att tilltala mig sen dess, i över femtio år.
Det jordnära ljudet till trots. Mästarmötet tillsammans med Erdal Erzincan strävar att nå bortom denna värld.
– Timmarna på scenen är de bästa. Resten är den tid vi tillbringar på jorden, säger Kayhan Kalhor.
Text Jörgen Wade
Foto Madjid Jahanbakhsh
