Solen skiner, de lummiga träden på Mariatorget skapar behaglig skugga för lunchlediga söderbor som njuter av sommaren i den inbjudande parken med krattade grusgångar och Anders Wisslers svalkande fontän Tors fiske.
Mitt emot ligger Benny Anderssons Hotel Rival, en samlingsplats för musik och underhållning med avkoppling i bar och restaurang. I dessa trevliga Stockholmskvarter bor Martin Fröst.
Jag och fotografen får tränga ihop oss i den minimala hissen – han med kameror, lampor och reflektorer, jag med block och penna – under färden till andra våningen. Ringklockan ekar svagt bakom ytterdörren, inget svar. Vi har sällskap av en hantverkare som ska fixa en dörr i lägenheten och vi har båda bokat tid kl 13. Kan han ha glömt, eller fått ett brådstörtat ärende?
Efter fem minuter hörs bestämda och snabba kliv i trappan – en målmedveten musiker på ingång. Han hälsar artigt och effektivt och ger instruktioner till hantverkaren som ska se till att dörren i passagen mellan hall och kök går att stänga ordentligt – Martin Fröst har ringt entreprenören tidigare på förmiddagen. Den frilansande hantverkaren som fått uppdraget sätter i gång med verktygen i högsta hugg.
Vi slår oss ned i fåtöljerna runt soffbordet i det ljusa vardagsrummet och börjar prata om Martin Frösts konserter 2014-2015, säsongen då han är Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. På golvet står en klarinettväska, i hörnet en flygel. I hyllan i den anslutande matsalen står en hel del cd och en, som det verkar, komplett samling Tintinalbum. Exotiska prydnadsföremål, artefakter och små instrument kittlar fantasin. Man får intryck av ett trivsamt hem med musiken i centrum.
Martin Fröst betraktas av många som en av världens absolut ledande klarinettsolister. Han har över 200 resdagar per år och framträder med världens ledande orkestrar i de mest prestigefyllda konserthusen. När han spelade Mozarts klarinettkonsert med berömda Orpheus Chamber Orchestra i ett utsålt Carnegie Hall förra året skrev James R Oestreich i New York Times:
”Fröst uppvisade en virtuositet och musikalitet som inte överträffats av någon klarinettist – kanske inte av någon musiker över huvud taget – som jag kan minnas.”
Martin Frösts almanacka sträcker sig tre-fyra år framåt. Samarbetet med Göteborgs Symfoniker inleddes 2004 när han spelade Anders Hillborgs ”Peacock Tales” och sedan dess har han framträtt med orkestern åtskilliga gånger och deltagit i tre turnéer: till forna Jugoslavien med Mario Venzago samt i England och Tyskland respektive Norden med Gustavo Dudamel. Tankar på ett närmare samarbete föddes.
– Det har varit på tal i flera år men har varit svårt att få till praktiskt med åtaganden både för mig och orkestern, men nu fanns det en öppning denna säsong. Jag spelar Coplands och Nielsens klarinettkonserter, gästspelar med Academy of St Martin in the Fields där jag både dirigerar och spelar samt gör ett kammarmusikprogram med musiker ur Symfonikerna. Det är enormt varierat, residenset innehåller allt. Jag är jätteglad för det.
Ett projekt som sticker ut i Göteborg är Dollhouse, en musikalisk föreställning som hade premiär i Stockholm förra året och blev mycket omtalad. Här framträder Martin Fröst som klarinettist, dirigent och dansare. Eller?
– Jag har i detta projekt klivit in i en undersökande roll. Vem styr vem? Vilka energier går genom rummet och hur kommunicerar vi med dem? DTangled, ett nyskrivet verk av min bror, har ett helt nytt element som jag kallar direografi. Jag leder orkestern i en kombination av koreografi och dirigering, och i vissa avsnitt leder orkestern mig. Stycket handlar om denna ensamma docka som längtar efter liv och kommunikation.
Planeringen av Dollhouse tog lång tid och Martin Fröst testade idéerna inför publik på olika ställen, bland annat vid den internationella kammarmusikfestivalen i Stavanger där han är konstnärlig chef. På Kungliga filharmonikernas hemsida kan man se föreställningen där Martin Fröst iklädd en skräckinjagande ansiktsmask rör sig med musiken i en stämningsskapande ljussättning.
– Peacock Tales ingår också i föreställningen, i en ”Dollhouseversion” Anders Hillborg skrev för mig. Den är kortare och innehåller partier för ytterligare två klarinettister – Magnus Holmander och Ingrid Meidell Noodt. Två unga, mycket skickliga musiker.
– Dollhouse handlar om frigörelse, i fysisk och symbolisk form, om de osynliga trådar som håller oss kvar vid jorden och binder oss samman, men som också kan slitas av. Det är en konsert med rörelsen i centrum. En metafor i spåren av Petrusjka och Pinocchio; en fusion av musik, koreografi, ljus och dirigering där jag använder allt från helt nyskriven till traditionell klassisk musik.
Nielsenkonserten har han spelat tidigare med Göteborgs Symfoniker, under Gustavo Dudamels ledning, men inte Aaron Coplands klarinettkonsert som skrevs för Benny Goodman.
– Den har jag spelat ganska mycket de senaste åren, framförallt i Amerika där den är omtyckt. Det är en vacker och svängig konsert.
Att hitta nya konstnärliga uttryck är viktigt för att hålla motivationen på topp: variation ger energi. För det är krävande att framträda med världsledande orkestrar inför en förväntansfull publik.
– Det händer ofta att jag gör samma repertoar i samma sal, till exempel Mozarts klarinettkonsert som jag spelat ett 20-tal gånger i Concertgebouw. Och ofta i Wien. Folk har hört mig spela konserten och jag måste göra det minst lika bra igen. Jag konkurrerar med mig själv. Den pressen är inte alltid behaglig, det kan jag säga, men när man fokuserar helt och hållet är det inget annat som gäller och då brukar det gå bra.
Om våndorna kring detta berättade han bland annat i sitt Sommarprogram 2011 där han också pratade om ”konsten att knäcka ett revben, om ögonblicket och dess förunderlighet och om de fantastiska minuterna innan han gjorde entré i Royal Albert Hall.” Det omtalade programmet finns tillgängligt på Sveriges Radios hemsida. Det gäller att hinna med sig själv i detta hektiska konsertliv. I somras fick Martin Fröst ofrivilligt en månads avbrott.
– Jag fick en inflammation i axeln som var smärtsam och fick för första gången ställa in alla konserter. Det artade sig bra, men gav mig något att fundera på. Min fru sa att det är sådan fart att jag slutat ta in saker ordentligt, det har inte funnits tid att lyssna på större musikaliska verk eller läsa längre böcker. Man kan även tappa tråden i relationer när tiden inte räcker till. Nu fick jag ledigt och möjlighet att fylla på tanken vilket var bra.
Hämta och lämna på dagis och skola, umgås med hustrun. Kanske lyssna på Spotify: jazz, folkmusik, klezmer. Batterierna laddades och Martin Fröst återupptog konsertverksamheten med förnyad energi.
Som den mångsysslare han är finns det många spännande framtidsprojekt. Han ska dirigera symfonier av Beethoven i USA och planerar ett slags uppföljare till Dollhouse i samarbete med sex olika orkestrar, ett omfattande och ambitiöst upplägg med temat ursprunget och framtiden.
Han får något intensivt i blicken när han berättar om sina idéer och man anar förväntningarna i deras genomförande. Riktlinjerna är utlagda men vad de resulterar i får framtiden utvisa.
– Allting förändras och vi med. Jag vill inte avslöja för mycket men säsongen 2015/2016 och tre år framåt kommer jag att genomföra ett omfattande projekt med ett antal topporkestrar i USA och Europa som innebär en helt ny resa för alla inblandade.
Vi kan utveckla själva konsertformen mer. Han nickar tyst och samtalet får en naturlig avslutning. Luften är behagligt varm i det ännu solupplysta vardagsrummet när Martin Fröst vant ställer sig framför kameran: ”det måste bli bra, vara äkta”, manar han sig själv och fotografen.
Lägenheten är från 1800-talets slut och interiörerna gör sig bra i bild, liksom den inbjudande balkongen som vilar i lugnet under innergårdens gröna lövkronor. Han har en studio att öva i, på berget intill, men eftersom resandet upptar så mycket av hans tid sker övandet ofta under dessa perioder. Lägenheten är dock första övningsplats när han är turnéledig.
– Mina grannar är världens snällaste så jag övar gärna hemma, här trivs jag, säger han och monterar vant ner sin franska Buffetklarinett.
Den ska snart ut på vägarna igen.
Text: Stefan Nävermyr
Foto: Tor Johnson
