Det blir lätt mycket både och när det gäller att ringa in Marius Neset. Han är både saxofonist och kompositör. Han står med fötterna både i den klassiska musiken och i jazzen. Han skriver både nogsamt noterad musik och odlar ytor för improvisation.
Han är nu inte först med att röra sig i gränslandet mellan klassisk musik och jazz, att skriva och framföra musik som hämtar näring från fler än en tradition. Men sättet på och anledningen till att han gör det sticker ut. Marius Nesets musikaliska crossoverrecept består inte av lika delar klassiskt och jazz eventuellt kryddat med en gnutta rock eller etnisk musik. Han ser den klassiska musikens mer sammansatta och varierade struktur som den bästa farkosten för sina alltmer mångsidiga musikaliska idéer.
– Jag tror att alla influenser, allt man lyssnat till under sitt liv, kommer ut på ett eller annat sätt när man spelar. För min del handlar det om att skriva i en form som har plats för och tillåter all variation.
Och när Marius Neset säger ”skriva musik” ska det tolkas bokstavligen.
– Mina partitur blir alltmer exakta och genomarbetade. Jag har inget emot låtar som består av en melodi med några ackord som trampolin för musikerna att improvisera över. Det är fint det också. Men för mig och mina idéer är det här ett bättre sätt att komponera.
Under denna turné som bland annat angör Göteborgs Konserthus ligger tonvikten på musiken från Marius Nesets senaste platta Circle of Chimes. Det är tio låtar i olika stämningslägen som ursprungligen är skrivna för Kölnfilharmonin. De binds ihop av ett rytmiskt tema som successivt förskjuts och framförs på rörklockor (tubular bells).
Här kan man, precis som i mycket av Nesets musik, höra eller ana en lång rad influenser från nu och då i hans liv. En melodislinga värdig Weather Report slår sig samman med en karibiskt dansant rytm. Ett eko av Beatles eller Queen blandas med en snabb Zappa-piruett. En Charlie Parker-fras, en klang från Beethoven eller Messiaen, en rytmisk figur à la Bach, allt är små bitar som tillsammans bildar den panoramamosaik som är Marius Nesets musikaliska värld.
Men denna alltmer finstilta och vittförgrenade musik, gärna i udda taktarter, kräver musiker som kan röra sig i minst två världar, som omfattar ett komplext partitur likväl som de kan improvisera och ta egna vägar genom en tätvuxen notbild. De växer inte på träd.
– Man måste vara medveten om att klassiska skolade musiker i många avseenden fungerar på ett annat sätt än jazzmusiker när det gäller rytmer och fraseringar – eller hur man tar till sig musiken. Att be en cellist spela walking bass skulle till exempel bara bli löjligt. Jag måste se till att det jag skriver fungerar för och drar fördelar av båda lägrens styrkor, tar plats på en common ground. Så till exempel har jag inte valt pianisten Ivo Neame och vibrafonisten/slagverkaren Jim Hart för de instrument de spelar – utan sättet de spelar på.
Detsamma gäller gruppens gäst, den klassiske cellisten Andreas Brantelid.
– Vad ska jag säga? Han är en fantastisk musiker som är öppen och omfattar så otroligt många olika uttryck, och då inte bara en rad olika stilar inom den klassiska musiken. Hans sätt att frasera skiljer sig markant från en jazzmusikers, samtidigt faller det aldrig utanför ramarna. Genommusikaliskt! Och det känns rätt igenom organiskt.
Och det är till syvende och sist det viktigaste för Marius Neset. Trots alla vinklar, lager, tvära kast, finstilta övergångar, udda rytmer… ska hans musik kännas naturlig. Som om varje ton kommer djupt inifrån varje enskild musiker.
Text Johan Scherwin
Foto Lisbeth Holton & Marios Taramides
