Nästan lika svårt är det att hinna registrera alla instrument som de båda trakterar: gitarr, piano, cello, trombon, santur och bağlama, varav de två sistnämnda är stränginstrument från Mellanöstern. Och så huvudinstrumenten, violin för Larissa och slagverk för Lawand.
Var kommer musikintresset ifrån? Från början?
– Vår morbror i hemlandet spelar bağlama, säger båda två nästan i munnen på varandra.
Hemlandet är Kurdistan, den del som ligger i Irak, varifrån föräldrarna Begard och Kevin kom till Sverige innan barnen föddes.
– Mamma har också alltid haft ett intresse för musik, men i hemlandet fanns ingen musikutbildning som hon kunde gå, berättar Larissa.
Själv började Larissa spela violin som sexåring i kulturskolan i Backa, där familjen bor. Även för Lawand började det tidigt.
– Mamma köpte en gitarr till mig och jag tyckte att det var roligt att spela på den, säger Lawand.
När familjen letade efter gitarrundervisning åt Lawand hittade de i stället El Sistema i kulturskolan i Backa. El Sistema är musikrörelsen som José Antonio Abreu startade 1975 i de fattiga kåkstäderna i Caracas i Venezuela. Rörelsen växte sedan över Sydamerika där den gav hundratusentals barn möjligheten att utöva musik. Några år in på 2000-talet blev El Sistema ett begrepp även internationellt. José Antonio Abreu belönades med en rad stora musikpris, inklusive Polarpriset, och den unge före detta El Sistema-eleven Gustavo Dudamel etablerade sig som världsdirigent samtidigt som han fortsatte att verka för sin skola. Bland annat var han Göteborgs Symfonikers chefdirigent under åren 2007-2012.
I januari 2016 flyttade Ron Davis Alvarez, tidigare både elev och lärare i El Sistema i Caracas, till Göteborg för att bli konstnärlig ledare för El Sistema i Sverige. I verksamheten ingår idag Dream Orchestra där syskonen Yunis spelar. Lawand ville helst spela gitarr i El Sistema, men fick välja cello, eftersom gitarr inte ingår i orkestern.
– Sedan ville jag byta till trummor, men det hade de inte heller. Men de hade slagverk, vilket de trodde att jag skulle gilla. Så nu spelar jag slagverk. Jag kan inte riktigt beskriva vad musiken betyder för mig, men jag älskar musik, den är en del av mitt hjärta, säger Lawand och lägger handen över bröstet. Han har spelat på Göteborg Symfonikers internationella musikläger Side by Side i och vet att musiken är ett sätt att kommunicera som når över språkliga barriärer.
– Musiken har gett mig många nya kompisar. Och jag har lärt mig mycket nytt, många nya låtar till exempel, säger han.
Larissa håller med om att musiken har inneburit en stor förändring i hennes liv.
– Musiken gör mig till en lyckligare person. Varje gång som vi samlas i orkestern och spelar tillsammans blir jag glad, säger hon.
Larissas stora projekt just nu är en resa till Paris där en grupp musiker ur Dream Orchestra under en vecka i februari ska spela tillsammans med unga musiker från andra länder.
På programmet står också medverkan i El Sistemas Nationalorkester, ett musikläger i Stockholm för elever mellan 11 och 19 år från hela landets El Sistema- och kulturskolor. Lägret avslutas med en konsert i Stockholms konserthus. 45 unga antas genom provspelning.
– Jag var faktiskt med redan som tioåring, fast man egentligen måste vara elva år, berättar Larissa.
Lawand har inte varit med förut, men nu är han elva år och har åldern inne. Han måste som sagt göra en provspelning innan det kan bli aktuellt med en plats i Nationalorkestern.
– Jag kommer med, säger han, lite kaxigt och med en hel del charm, innan han tillägger med ett leende:
– Hoppas jag…
Musik så gott som varenda dag, alltså. Och skola dessutom, förstås. Just nu tänker Larissa på de förestående nationella proven. Lawand gjorde nationella prov i trean och kan slappna av på den punkten ett tag, men i sexan är det förstås dags igen.
Han hinner också med att spela fotboll i Hisingsbacka FC, något han går in för med stor entusiasm.
– Vi vinner nästan varenda match. Vi är ganska bra… vi har bra tränare och schyssta kompisar.
Larissa har också varit fotbollsspelare, och även dansat balett och tränat gymnastik, men slutade på grund av musiken. Hon inser dock värdet av träning och tänker börja med någon fysisk aktivitet inom en snar framtid, även om hon skjuter fram det till lite senare.
– Jag hinner inget annat just nu på grund av Parisprojektet, säger hon.
Och sedan då? Vad ska det bli av allt detta arbete som de lägger ned nu i sin barndom, dag efter dag, vecka efter vecka, termin efter termin. Trots att de är så unga tänker syskonen en hel del på framtiden.
– Jag kommer att fortsätta med musik, kanske inte i en orkester när jag är vuxen men jag kommer alltid att spela musik för mig själv och för mina vänner. Men som yrke vill jag bli fotbollsproffs, säger Lawand.
Larissa tänker på nian, för då ska hon välja inriktning på sina gymnasiestudier.
– Jag funderar antingen på en musik- eller en danslinje, kanske utomlands, kanske Paris där det finns en balettskola. Om det blir musik vill jag nog studera här hemma i Sverige.
Ibland när hon spelar inför publik känner hon sig som en ambassadör för musiken och tänker att yngre barn som lyssnar kanske kan bli inspirerade att själva börja spela musik.
– En sak som jag vill göra är att åka till hemlandet och lära ut musik och starta en orkester för barn och ungdomar. Jag tänker att det är något jag skulle kunna göra under sommarloven, säger hon.
Men nu är det Paris som gäller, och troligen ska hela familjen följa med. Mamma Begard och pappa Kevin spelar förresten också, cello respektive violin, i Dream Orchestras volontärgrupp för 25-plussare som aldrig tidigare spelat ett stråkinstrument.
I synnerhet Lawand är förväntansfull inför resan. Paris är något av helig mark för honom, eftersom den franska huvudstaden är hemvist åt fotbollslaget som han håller högst av allt, PSG, Paris Saint-Germain FC. Han talar om sina idoler Mbappé, Messi och Neymar som alla spelar i PSG.
I tankarna är Lawand redan där.
– Tänk om vi åker bil genom Paris och så får jag plötsligt syn på dem, säger han.
Text: Per Stern
Foto: Ola Kjelbye
