Under en repetition avbruten av ett flyglarm sitter jag satt tillsammans med konserthuschefen Taras i skyddsrummet i Lviv. Han arbetade vid sin dator och plötsligt vänds skärmen mot mig och han visar sin statistik: ”Daniel, under flyglarmen säljer vi många fler biljetter.”
Då slår det mig. När människor finner sig i otrygghet söker de sig i tanken till en plats de längtar efter, i det här fallet konserthuset. En varm känsla av sammanhang får ta plats innan det är dags att återuppta repetitionen.
Musik kan absolut vara en tillflykt och ge tröst men att fortsätta spela är här också en styrkedemonstration och ett motstånd mot ”ondskan som vill ditt land råna, bedraga, bränna och förhåna” (poeten Taras Sjevtjenko). Vi som människor vill veta varför vi existerar, vilka och varför vi är, inte minst i tider av oro och hot. Konsten är det som jag tror definierar det på det allra bästa av sätt.
När invasionen drog i gång 2014 på Krim tvingades Luhanskfilharmonin flytta för första gången, när ryssarna sedan bombade sönder Sievjerodonetsk och deras konserthus flyttades orkestern en andra gång vidare, denna gång till Lviv där de nu verkar.
I väntan på att Ukraina ska återta Luhansk fortsätter dock regionen att finansiera orkestern och genom att fortsätta spela bildar Luhanskfilharmonin så en viktig del av detta motstånd. När ryssarna likt ett eko från forna dagars stalinistiska kulturförtryck förbjuder ukrainsk litteratur och musik, så skapar Ukrainian Live Classics en gratis-app som bjuder in världen till en ständigt växande katalog av ukrainsk klassisk musik. Detta bildar en ny kulturell front och en viktig källa till sammanhang för det ukrainska folket och deras kamp men också en värdefull läxa för oss.
Vi ska låta oss bli inspirerade av det angelägna arbete som görs i det ukrainska musiklivet och den betydelse det har. Ett levande musikliv är inte något ”fint” och det är inte ”bra”, det är livsviktigt. Vi i det svenska musiklivet stannar lätt vid dekoren i det vi gör och missar att vi utgör en viktig del av infrastruktur som finns i vårt samhälle för att göra det möjligt för människor att expandera sitt inre. För mig är detta konstens viktigaste uppgift.
Detta är avgörande, även om ditt land inte ligger i krig eller står under hot.
Ett lands krisberedskap behöver således innehålla strategier för att upprätthålla förmågan att ge sina medborgare ett levande kulturliv. Sverige har tack och lov inte utsatts för ett invasionskrig men väl drabbats av kriser som grundligen skakat vårt land. När pandemin slog till och våra konsertsalar gapade tomma frodades förvisso kreativiteten på några håll, men inte alla. En del nöjde sig med att ställa upp en kamera i tomma rum, andra gick i dvala.
Finansieringsmodeller för det fria kulturlivet rämnade och många kreatörer valde att lämna de konstnärliga näringarna för att aldrig återvända. Vad som var mer allvarligt blev utebliven reflektion och avsaknaden av handlingsplan för ett levande musikliv vid kris, och här finns mycket arbete att uträtta. Hur säkerställer vi kompetensförsörjning, finansiering och infrastruktur för musiklivet, det fria såväl som det institutionella vid en samhällskris?
Hur möter vi vår publik på ett för konsten, konstnärerna och åhörarna värdefullt sätt?
Mitt arbete med de ukrainska hjältemusikerna har blivit en danande upplevelse och en homerisk hemfärd till mig själv där jag starkare än någonsin fått uppleva musikens betydelse och värdet av det arbete vi musiker gör. Detta strömmar dagligen igenom våra konserthus i detta land och min önskan är att det kunde nå fram starkare till de som behöver ta ansvar för att denna livsnödvändiga samhällsuppgift även fortsatt och oavsett rådande omständigheter har förutsättningar att utvecklas och växa.
För de som tvingats fly från aktiva delar av fronten i Ukraina och bli flyktingar i sitt eget land utgår stöd till livsnödvändigheter som mat och uppehälle, detta stöd inkluderar även kulturupplevelser.
De många digitala lösningarna för att hantera en vardag i krig innehåller även en Air Alert-app (en app för flyglarm) där det är Luke Skywalker som är den engelska rösten. Under sista repetitionen innan en av våra konserter avbryts arbetet med Alfvéns Dalarapsodi av ett flyglarm.
En representant från orkestern reser sig och säger att orkestern detta till trots gärna avslutar repetitionen, om inte maestro misstycker. Så blir det.
När jag så slagit av det sista ackordet stiger en röst från telefonen på mitt notställ:
”May the Force be with you”.
Det tackar jag för.
Daniel Hansson,
dirigent
