När samtida forskning talar om hur hälsosamt körsång är så kan jag bara hålla med. Att träffa människor, att andas tillsammans och att uttrycka en gemensam vision – allt ackompanjerat av underbar musik. Helt ärligt förstår jag inte varför inte alla sjunger i kör. Alla kanske inte kan sjunga i Göteborgs Symfoniska Kör. Men alla kan sjunga i kör. När jag står på scen som solist finns det alltid en viss press på mej från mej själv, och höga förväntningar på mej från andra. Men när jag stod i kör upplevde jag aldrig det. Då var det bara att ösa på och njuta. Och jag skriver stod, för det är många år sedan jag stod i kör, och det är ett av de offer jag fått göra som operasångare som jag faktiskt funderat mest på. Och som jag saknar mest.
Jag saknar den sociala samvaron i pauserna. Jag saknar att ta ansvar för en kärv stämma. Och jag saknar att slussas runt i världen i körbussar och brista ut i valfri fyrstämmig sats från Körprisma så fort det finns den minsta tillstymmelse till överakustik på väl/illa vald folkfylld sevärdhet.
En av mina första körresor gjorde jag när jag bara var 11 år. Det var till Berlin, på den tiden då muren fortfarande stod och resan in till dåvarande Östberlin var en helt surrealistisk upplevelse. Jag minns det som om det var i går. Jag minns hur jag sjöng i ett mörklagt Ankara, ett svettigt Havanna och i Tirana under polisskydd. Allt tillsammans med olika körer. Och det som händer på körresan stannar på körresan…
Under alla de år jag pluggade till pianist i Göteborg hade jag ett andningshål; en kreativ oas uppe vid Götaplatsen där övningsångest från pianorummen utbyttes mot övningslust. Det var Göteborgs Symfoniska Kör. En stor kör. Och en bra kör. Som spelar med en av de bästa orkestrar jag känner till. Tillsammans med dirigenter och solister av världsklass. Fatta. What’s not to love.
Jag minns fortfarande när vi skulle sjunga Haydns Årstiderna och Barbara Bonney kommer inglidande med sin kabinväska direkt från Landvetter på en repetition. Det var så jäkla stort. Jag inspirerades verkligen till att en dag själv göra samma sak. (Fast att komma i tid till repet såklart. Eh.)
Och jag minns våra körresor, dels för den musik vi gjorde. Men också för att det skapade livslånga vänskapsrelationer. När jag till exempel var med Göteborgs Symfoniker och kören på Kanarieöarna så träffade jag av en slump (?) en person i en trampbåt under en repetitionspaus. Hon kom att bli en av de personer som fortfarande står mej allra närmast, och det skulle aldrig hänt om jag inte sjungit i kör.
Det svenska körundret är dessutom en av Sveriges mest prestigefulla musikexporter där världsledande dirigenter står i kö för att använda de svenska körsångarna till sina produktioner. Mina kolleger i operakörerna är också de som man oftast har roligast med bakom scen, och efter att ha svettat sig igenom hundratals föreställningar med dem är dessa eminenta körsångare också några av mina närmsta vänner.
Så. När jag nu gör JulJubel så blir det att återuppliva gamla minnen. Jag kommer att göra mina egna nummer med liv och lust, men jag kommer också att stå i kulisserna och njuta när kören gör sina. Och om jag springer in i kören och gömmer mej i tenorstämman så vet ni varför.
