Det fanns en fyraårig flicka på en förskola som vägrade äta lax. Eller det har väl funnits fler. De allra flesta fyraåringarna rent av. Men nu tänker jag på en särskild. Den här flickan gick på förskolan där jag arbetade som kock och det var som fördömt. Hur jag än trugade så låg fisken kvar på hennes tallrik varje tisdag. Hon hatade faktiskt lax, sa hon.
– Men har du verkligen smakat? frågade jag.
– Nä, det behövs inte, blev svaret.
Flickan hade livlig fantasi. Det stod klart den dagen jag såg jag henne kasta runt armarna som ett vindkraftverk ute på gården helt själv. När jag frågade vad hon höll på med svarade hon att hon krigade mot två röda jättepaprikor. Just det. Hon hatade paprika med.
Jag tror det var i det ögonblicket som jag fick idén som helt skulle förändra hur jag arbetade som förskolekock. När nästa tisdagsfisk skulle serveras bad jag pedagogerna om att få hålla i samlingen före lunch. Barnen slog sig ner i en ring bland kuddarna i mysrummet och jag började berätta. Jag berättade om mina år på havet, hur jag slitit bland grytorna hos den beryktade sjöbusen Bastian Grötmun. Ja han hette så för att han alltid somnade med skägget i morgongröten.
Sen berättade jag om det fasansfulla skeppsbrottet i Bahamas, där besättningen så när på svalt ihjäl när plötsligt en präktig lax irrade sig in i Kapten Grötmuns gamla kalsonglåda där den trasslade in sig och inte hittade ut.
Sedan presenterade jag dagens lunch och förklarade att den lax jag serverade var tillagad enligt exakt samma recept som den jag lagat åt sjörövarna efter skeppsbrottet i Bahamas. Och då händer det. Flickan som aldrig tidigare ätit fisk skyfflade plötsligt in bit efter bit. Och när hon senare på hösten fyllde fem önskade hon sig, hör och häpna, Kapten Bastian Grötmuns Kalsonglax som födelsedagslunch.
Med tiden lurade jag in fler svåra livsmedel i kosten på samma sätt. Bönor slank ner tack vare en cowboy jag träffat i Texas och rödbetor med hjälp av en sibirisk isbjörn vid namn Vlad. Och det var som att sagans kraft blev tydlig för mig där och då. Sånt som gjort barnen otrygga blev med sagornas hjälp något bekant. Och sånt som de varit misstänksamma mot fick en helt ny innebörd när de vävdes in i en berättelse.
Rasmus Persson i skol- och familjekonserten Skräck med musiker ur Göteborgs Symfoniker i Stenhammarsalen. Foto Meddi Kabirzadeh.
Det här är kanske självklarheter men om det är svårt att nå fram till ett barn så är min reflex numer att fundera på om det finns en saga som kan förklara det jag vill ha sagt. Jag tänkte på det när vår föreställning Skräck visades första gången på Konserthuset. Det är en skräcksaga där myter och skrönor blandas med kammarmusik. Och där i bänkraderna satt sjuåringar som ljus och lyssnade på svåra musikstycken på fem minuter. Trots att de kanske aldrig tidigare upplevt klassisk musik.
Det finns så många njutningar i livet vars trösklar är högre än lördagsgodis och Bolibompa. Och vi är många föräldrar som ger upp när barnen fastnar vid det där första hindret. Men då ska man komma ihåg att oavsett om det gäller mat, konst, musik eller nåt helt annat så kan ofta en saga vara hissen som lyfter barnen över den där tröskeln.
Allt i livet slutar inte lyckligt, men det mesta kan trots allt vara en saga. Så länge vi berättar.
Text: Rasmus Persson
Foto: Meddi Kabirzadeh
