– Målningen är utförd i flytande tusch på papper och föreställer två människor vid ett fönster som bläddrar i ett fotoalbum. Det finns en mystik i bilden som tilltalar mig, de två personernas försjunkenhet och det inneboende metaperspektivet. Kanske ser de på just det foto som Gunnel Wåhlstrand sedan målat tavlan ifrån? säger Britta eftertänksamt.
Musiken som hon skrivit, betonar hon, är inte ett försök att beskriva bildinnehållet utan kan mer ses som ett försök att gå in i de porträtterade betraktarnas själstillstånd.
– Det är en ljus målning med mörka stänk, där det vita i pappret lyser igenom, som så ofta i Gunnels bilder. Det orörda pappret blir nästan som en optisk illusion. Ett sätt för mig att gestalta det har varit att skära bort mellanregistret i musiken och att skapa kontraster. Ett annat att förändra klangen genom det delvis dämpade pianot. Det vita i bilden motsvaras för mig av musikens efterklang.
Även verket Ink-wash on paper, skrivet för oktett, tar avstamp i Gunnel Wåhlstrands konstnärskap.
– Gunnels sätt att arbeta påminner på många sätt om mitt. Hon jobbar enormt länge, med lager efter lager som ska blötas upp. I Ink-wash on paper har jag försökt fånga den där utflytande känslan och även den speciella blandning av ljus och vemod som finns i målningarna.
Britta Byström finner gärna inspiration i annan konst. Hon beskriver det som att befinna sig i ett samtal: ett konstverk ger ringar på vattnet i form av ett nytt konstverk.
– När jag fastnar för något i ett konstverk – det kan vara bildkonst, musik eller litteratur – är det oftast för att det finns något i dess uttryck som jag själv vill uppnå. Det blir en sorts ledstång att hålla i under mitt eget skapande.
Det egna skapandet beskriver hon som ett långsamt och metodiskt sökande.
– Nästan all musik jag skriver börjar med något litet som växer sig större. Det är som att få fatt i en liten garnända som man sedan långsamt nystar upp. Det kan handla om ett ackord, en fras, en gest, eller en kontrast mellan olika musikaliska beståndsdelar.
Britta börjar komponerandet vid pianot, eller rättare sagt, hon hittar sina musikaliska figurer där. Därefter fortsätter hon vid datorn. Det är i datorns notskrivningsprogam själva ”nystandet” tar sin början, berättar hon.
– I datorn kan jag bedöma verkets form, få en känsla för dess proportioner. Det är till stor hjälp. Däremot har jag ingen hjälp av datorn när det gäller orkesterklang. Den finns bara i fantasin.
På frågan om vad hon lyssnar på för att få inspiration, funderar hon en stund.
– Bortom det rent arbetsmässiga är det mycket 1960- och 70-tal för min del just nu. Per Nørgård har jag älskat länge, och just nu är det en hel del Ligeti på tapeten. Bach återvänder jag alltid till, om honom kan jag använda det vackra ordet husgud.
Avslutningsvis, lyssnar hon aldrig på lite vanligt ”skräp”, bara för att koppla av?
– Jag upplever inte skräp som avkopplande, skrattar Britta.
Text: Edith Söderström
Foto Arne Hyckenberg
