Ibland är världen liten, eller också har till synes slumpmässiga sammanträffanden sina logiska och statistiska förklaringar. 1912 fick konstnären och skulptören Bror Chronander (1880-1964) uppdraget att smycka den stenrike affärsmannen Charles Felix Lindbergs grav på Östra kyrkogården vid Redbergsplatsen. Denne hade dött under smått mystiska omständigheter 1909 och trots att dödsorsaken angavs till hjärtförkalkning gick rykten om självmord. Det märkliga gravmonumentet hade en egen grind på baksidan ut mot Härlandavägen vilket också väckte frågor. På den massiva stensarkofagen reser sig en hög sten med en hukande kvinna i relief mot fonden. Denna har Bror Chronander skapat liksom ytterligare utsmyckningar av mindre beskaffenhet på gravvården.
Charles Felix Lindberg hade ingen egen familj och han donerade hela sin förmögenhet till Göteborgs stad för han hade ”tillbragt större delen af sitt lif där, och för hvars utveckling han städse hyst lifligt intresse”. Det var den största donation som dittills skänkts till Göteborgs stad, drygt två miljoner kronor som blev grunden till en fond. I testamentet skrev han:
”Till stadens prydande och förskönande, exempelvis genom anläggning af nya eller utvidgning af redan befintliga parker, planteringar, alléer och öppna platser, inköp af för parker, planteringar och alléer till äfventyrs erforderlig fast egendom, inköp och uppresande af statyer eller andra konstverk, anordnande af delar af planteringar och parker till botaniska eller zoologiska trädgårdar med alla de anläggningar och anstalter, hvilka med sådana trädgårdar kunna stå i samband.”
Närbild av detaljer på en av flaggmasterna på Gustaf Adolfs torg i Göteborg.
Bland monument och statyer som kunnat tillkomma tack var Lindbergs fond finns Järntorgsbrunnen, Poseidon och Karin Boyes staty utanför Stadsbiblioteket. Han fick också en egen staty på Charles Felix Lindbergs plats vid sidan av Avenyn. Fonden bekostade också tre höga, ståtliga flaggmaster som står på Gustaf Adolfs torg. Kika närmare på dem nästa gång, här finns motiv som skildrar Göteborg ur olika perspektiv: havet med fiskar och skepp, SKF, skansarna Kronan och Lejonet, Ostindiefararen, men även motiv ur de antika gudasagorna. Masterna invigdes 1932, på 20-årsdagen av fondens första utdelningar. Konstnär: Bror Chronander. Kanske var han och Lindberg du och bror med varandra? Lindberg samlade på konst och Chronander var en etablerad konstnär. De kan ha rört sig i samma kretsar med samma intressen.
Staty av Peter Wieselgren
Denne skulptör, tecknare och målare från Ystad växte upp i Karlstad och studerade 1900 för Richard Bergh vid Konstnärsförbundets skola i Stockholm och 1903 för Carl Wilhelmsson vid Valand. Från 1930-talet och framåt ägnade Bror Chronander sig alltmer åt porträtteckning. Det finns runt 2000 sådana teckningar, bland annat av Gustaf V Adolf och Prins Wilhelm. I Göteborg finns även bysten av Peter Wieselgren utanför domkyrkan och en gång Fiolspelaren som var placerad på Konserthuset vid Heden men förstördes när hela byggnaden brann ner 1928. Kanske var det därför han fick ett uppdrag när det nya Konserthuset vid Götaplatsen byggdes och invigdes 1935?
Marmorreliefer av Tor Aulin och Wilhelm Stenhammar placerade i Konserthusets foajé.
Han fick äran att hugga Wilhelm Stenhammar och Tor Aulin i marmor, de som varit så viktiga för Göteborgs Symfonikers utveckling under 1900-talets första decennier. Aulin tog gärna på sig arbete och gav runt 130 konserter med orkestern från 1905-1913 då hans hälsa vacklade. Han avled året efter, endast 47 år gammal. Stenhammar axlade en ännu tyngre börda och gav 640 konserter med orkestern 1906-1926. En tung arbetsinsats som tog hårt på kropp och sinnen. Stenhammar avled 1927.
Marmorrelieferna var en hyllning till deras insatser och minnen som kommer att vara länge.
Bror Chronanders anknytning till Göteborgs Konserthus kan ha ytterligare en koppling. Enligt en äldre biografisk skiss från en konstnärsförteckning var det han som utförde bronsbysten av Tor Mann som råkar vara placerad alldeles intill marmorrelieferna. En liten värld, minsann.
Text Stefan Nävermyr
Foto Magdalena Nilsson & Jan Dahlqvist
