I mitten på 1900-talet gick var och varannan människa omkring med ett konstverk av Erik Lindberg (1873-1966) i fickan, förmodligen utan att veta om det. Hade man tagit med det till Antikrundan skulle Knut Knutson förmodligen höjt på ögonbrynen, synat motivet noga och sedan frågat: ”Vad kan det här vara värt, då? Hmm… en spänn, inte ett öre mer!”
Nja, det där är inte riktigt sant. På den tiden innehöll mynten silver så en viss värdestegring kan man faktiskt gotta sig åt. För faktum är att Erik Lindberg 1916-1944 var gravör vid Kungliga myntet och då låg bakom de flesta svenska mynten, på den tiden omfattande allt från ettöringar till 20-kronor. Han skapade också de medaljer som fyllde hovets och statens behov. Det var ett prestigefyllt och ärorikt hedersuppdrag, men frågan är om inte beställningen som kom redan1901 smällde ännu högre. Då utsågs den 27-årige gravören att formge de medaljer som skulle delas ut vid den allra första Nobel-prisutdelningen 1901. Härmed blev hans konst också internationellt uppmärksammad i de mest inflytelserika kretsar. Hans karriär utvecklades successivt och 1930 blev han professor vid Konstakademin i Stockholm. Bland hans verk finns personligt utformade medaljer över svenska berömdheter som biologen Carl von Linné, författarna Viktor Rydberg och Hjalmar Söderberg, konstnären Gustaf Cederström (”Karl XII:s likfärd”) och upptäcktsresanden Sven Hedin.
Det är klart att Göteborgs Orkesterförening anlitade en professor vid Konstakademin för att göra medaljonger av två av föreningens kanske viktigaste personer i historien – Herman Mannheimer och Peter Lamberg. Erik Lindberg var mannen som kunde trolla med perspektivet så att en platt yta verkade tredimensionell. Det är tydligt också på medaljongerna av bankdirektören Herman Mannheimer (Skandinaviska banken) och stadsnotarien Peter Lamberg, två av de tongivande personer som var med och instiftade Göteborgs Orkesterförening 1905. Lamberg var under flera decennier styrelsens ordförande och Mannheimer dess kassör – passande nog för en bankman. Tillsammans höll de orkesterskeppet flytande även i stormiga tider och såg till att verksamheten hade en trygg och stabil grund. Herman Mannheimer bjöd också in gästande dirigenter, solister och tonsättare att bo i hans och hustruns hem när de besökte Göteborg för konserter, bland dem Carl Nielsen.
I dag finns medaljongerna kvar som ett minne över svunna tider och framgångar, och som vittnesmål att eldsjälar är en förutsättning för en vital och blomstrande kulturverksamhet.
Text Stefan Nävermyr
