Han var en temperamentsfull och omdiskuterad musiker, Symfonikernas ryskjudiske chefdirigent Issay Dobrowen. Det är kanske inte det första intrycket man får vid en betraktelse av Øyvind Scott-Hansens bronsbyst från 1930. Här utstrålar Dobrowen snarast melankoli, med ett uns bitterhet i den sammanbitna minen.
När bysten gjordes hade Issay Dobrowen varit med om en hel del. Han var god vän med författaren Maxim Gorkij och hade i hans sällskap spelat Beethovens Appassionata 1920 inför en hänförd Lenin som åhörare. Dobrowen var först och främst en stor konsertpianist men lockades snart av dirigerandet som förde honom ut i världen. Han inledde sin internationella dirigentkarriär med gästspel hos Berlinfilharmonikerna, Wienfilharmonikerna och orkestrarna i Leipzig och Dresden där han från 1922 bodde med sin familj. När nazisterna under det oroliga 1930-talet fick allt större makt flyttade han till Oslo där han var chef för Oslofilharmonin. En trygg tid tills tyskarna våren 1940 anföll Norge.
Issay Dobrowen var 1927-1932 chefdirigent för Oslofilharmonin. Konsertmästare är Ernst Glaser, far till Göteborgs Symfonikers solocellist Ernst Simon Glaser.
Bysten av Issay Dobrowen är signerad ”Øyvind Scott-Hansen 1930”. Är detta samma person som den norske diplomaten med samma namn som senare skulle göra karriär med chefsbefattningar på konsulat och ambassader i New York, Washington, Liverpool och Minneapolis? Vidare efterforskningar bekräftar antagandet. Anlagen fanns i familjen: mamma Hansine ”Lalla” Wiborg var känd operasångare och storebror Alf filmregissör*. Reslusten delade han med sin farbror Sigurd Scott-Hansen, sjöofficer och medlem i Fritiof Nansens äventyrliga expedition till ishavet med skeppet Fram 1893-1896.
Øyvind Scott-Hansens bronsporträtt av dirigenten är ett spontant och inspirerat arbete, en ögonblicksstudie med känslighet för väsentligheterna – vi ser människan bakom dragen. Diplomatin vann en begåvning, konsten förlorade en annan. I den enda artikel vi funnit om bysten, i norska Tidens Tegn den 29 april 1931, skriver den anonyme journalisten:
”Vi visar här en bild på en byst föreställande Dobrowen, som är gjord av jur. stud. Øyvind Scott-Hansen. Som det förhoppningsvis framgår av fotografiet utmärker sig bysten av stor likhet, den är mycket lyckad.
– Är detta ert första arbete? frågar vi den skulpterande juristen.
– Nej, jag har pysslat med det länge, svarar han, men nu ska jag snart upp till juridicum, så det blir dessvärre inte mycket tid över för bildhuggandet. I höstas skulle jag ha gjort en byst av Bjørn Bjørnson, men den blev inte färdig, för när han hade tid att sitta modell hade inte jag tid – och vice versa. Däremot har jag för inte så länge sedan gjort en liten statyett av Greta Garbo som jag till och med har sålt några exemplar av.
– Har Ni fått någon utbildning i att skulptera?
– Nej, det lilla jag kan har jag lärt på egen hand.
– Har ni tänkt att bli skulptör på allvar?
– Sa jag inte att jag snart ska upp till juridicum?
Om Scott-Hansens juridiska ämbetsexamen går lika bra som arbetet med Dobrowens byst behöver han i vart fall inte vara rädd för att behöva gå upp igen.”
Øyvind Scott-Hansen
Øyvind Scott-Hansen tycks inte ha ägnat sig åt konsten under sin långa karriär inom den internationella diplomatin. Efter tre år som ambassadör i Singapore gick han i pension 1975 och bosatte sig i White Plains, norr om New York, där han avled 1993.
Issay Dobrowen gästade Göteborg regelbundet från mitten av 1930-talet och utsågs 1941 till chefdirigent. Hans specialitet var den ryska repertoaren och hans tolkningar av Tjajkovskijs symfonier ansågs oslagbara, här fanns passionen, utlevelsen och autenticiteten. Enligt samtida pressrapporter tycks hans häftiga och yviga gestik hänfört damerna i publiken. Klassikerna från Wien och de tyska romantikerna passade honom enligt vissa röster mindre bra, men då ska man ha i åtanke de politiska omständigheterna där bruna krafter i Tyskland ställdes mot kommunistisk övertygelse i Sovjet. Mitt emellan stod Issay Dobrowen och tvingades parera så gott han kunde.
Efter krigsslutet arbetade Issay Dobrowen på stora operahus som Covent Garden och La Scala. Samarbetet med Göteborgs Symfoniker började dock knaka i fogarna. Efter en konflikt mellan dirigent och orkester 1947, då Dobrowen kallat en vikarierande konsertmästare för ”invalid”, svalnade relationerna temporärt men han kvarstod som chefdirigent fram till sin död 1953.
*Alf Scott Hansen var gift med den legendariska norska skådespelaren Wenche Foss som medverkade vid världspremiärinspelningen av Griegs Peer Gynt komplett med Symfonikerna på Deutsche Grammophon 1987. Hon stod också på scenen när Göteborgs Symfoniker framförde samma verk vid festspelen i Salzburg och BBC Proms i Royal Albert Hall 2001.
Text: Stefan Nävermyr
