Han var naturligtvis en kontroversiell figur i seklets början – en prins som ägnade sig åt konst i stället för statsfrågor, en samhällsmedborgare som var aktiv i Folkbildningsförbundet och ordförande för Föreningen för svensk hemslöjd. Han förblev ogift. Herman Lindqvist har skrivit en kort karaktäristik: ”Prins Eugen, hertig av Närke, son till Oscar II, var en framstående konstnär som bodde på Djurgården. Han lyckades dölja sin homosexuella läggning hela livet. Målarprinsen, ibland kallad ”den röde prinsen”, var politiskt medveten. När Strindberg blev föraktad och hånad som ”skandalförfattare” av Oscar II gav prins Eugen sitt offentliga stöd till författaren. Det är Eugens hem som nu är det vackra konstmuseet Waldemarsudde vid Ryssviken på Djurgården.”
På 1930-talet hade prins Eugen etablerat sig som en erfaren och respekterad figur i svenskt konstliv med ett stort antal målningar och utställningar bakom sig. På Waldemarsudde i Stockholms innerskärgård hade han också skapat en konstsamling som än i dag hör till de mest kända och välbesökta i Sverige.
Men ändå tycks 73-åringen ha lockats av uppdraget (någon tävling var det inte fråga om) att smycka en av kortväggarna i Konserthusets foajé. Hela sommaren 1938 var han upptagen med temperamålningen Minnenas land och den 17 augusti kunde han överlämna konstverket till Konserthuset. Prinsen sa själv i en intervju: ”Det är helt och hållet ett fantasilandskap så till vida, som det som helhet icke existerar.” Men intrycken kom från Grekland och Italien, och ”skånska kusttrakter – i Österlen.” Förgrunden är en grekiskt tempelruin med en Apollo- eller Orfeusfigur spelande sin lyra.
Prins Eugen hade dessutom haft hjälp av konstnären Gustaf Magnusson (1890-1957) som också biträtt honom vid liknande projekt i Stockholms stadshus och Kalmar läroverk. Gustaf Magnusson hade främst gjort ”vissa partier i underkanten, vilka genom sitt läge omedelbart vid golvytan gjort dem särdeles obekväma att behandla för en herre med Prins Eugens ålder.” (Handelstidningen). Mottagandet var försiktigt positivt. Birger Beckman skrev i Morgontidningen: ”Det är väl icke det stora, betvingande konstverket, på höjden av vad konstnären åstadkommit av murala målerier. Men det är en i rummet och för sin uppgift utomordentligt väl anpassad och komponerad dekorativ utsmyckning av ett mycket vackert hus.”
TEXT STEFAN NÄVERMYR
