Under Från Gershwin till Barber framför de två sångerskorna även låtar av andra brittiska och amerikanska tonsättare, som Leonard Bernstein, Charles Ives, Vaughan Williams och Kurt Weill, men också av Lina Nyberg själv. Här varvas kammarmusik och romanser med jazz och cabaret. Oftast sjunger de var och en för sig till ackompanjemang av Uppsala Kammarsolister och pianisten Johan Graden i olika formationer. Vid ett par tillfällen gör de två gemensam sak och suddar effektivt ut genregränserna. Mellan musikinslagen berättar de om kompositörerna, musiken, sig själva och sina bakgrunder – något som rymmer fler än en infallsvinkel.
– Vi har ju känt varandra sedan vi var ett par år. Gått på dagis ihop, hängt med varandra på somrarna, umgåtts familjevis, säger Katija Dragojevic och tar en klunk ur juicebarens färskpressade dryck som förhoppningsvis ska lägga krokben för hennes spirande förkylning.
– … och vi har alltid snackat om att vi ”borde göra något ihop”, fyller Lina Nyberg i på det självklara sätt som bara gamla vänner kan göra. Men det har stannat vid tankar. Tills nu. Genom åren har de träffats och följt varandras framgångsrika karriärer. Lina har levt sitt liv inom jazzens domäner. Nåja, hon har alltid tittat ut och bland annat hämtat impulser från den mångfacetterade brasilianska musiken och på senare år skrivit ”strikt noterat” för både stråkkvartett och orkester utan att ge upp den egna kvintetten eller dra sig för att helt nyligen bilda en tentett. Katija Dragojevic har å sin sida varit den klassiska musiken trogen. Hon har framträtt i Sverige och internationellt, till exempel på Drottningholms Slottsteater och Stockholmsoperan, på La Scala och under Salzburgs festspel. Inom kort väntar premiären på den nyskrivna operan Kärleksmaskinen av Johan Ullén på Piteå Kammaropera och konserter med Münchens Symfoniker.
– Men jag har alltid närt en önskan om att vara med från början. Vara med från idéstadiet, skriva manus och välja musik, inte bara komma in i slutskedet som en mutter i en stor produktion, hur kul det än är, säger Katija Dragojevic.
Sommaren 2017 förlorade de två sina fäder, händelser som fick dem att börja reflektera över sina bakgrunder och se sina likheter på delvis nytt sätt. Båda är andra generationens invandrare – med föräldrar som flytt över havet. Hur har flykt, rotlöshet och havet påverkat dem? Och vilka spår har alla berättelser om krig och andra länder lämnat hos dem?
– Då förstod vi vad vi skulle göra, säger Lina som tillsammans med Katija förankrade idén hos producenten Stefan Holmström på Uppsala Konsert och Kongress och sökte och blev beviljade stöd hos Musikverket. Återstod att välja låtar som på något sätt stämde med deras tankar och känslor.
– Min far flydde från Jugoslavien genom att ro till Italien och hamnade i Sverige på grund av, ska vi säga, ”ödet”. Det är tragiskt men faktiskt också rätt kaxigt, att med uppenbar risk för sitt liv ro över Adriatiska havet och överleva! För mig ringar My Ship av Kurt Weill och Bertolt Brecht in den historien, säger Katija. Linas föräldrar var också, var för sig, tvungna att som barn hastigt lämna Finland, släkt, tillhörigheter och vänner i andra världskrigets slutskede – på båt. Precis som så många människor tvingas att göra idag.
– I’ve Got Plenty of Nothing kändes som det självklara och småironiska valet, säger Lina och tillägger: För det här är inte en rätt igenom mörk föreställning. Här finns också gott om plats för komik och ironi. Genomgående har Lina och Katija tolkat texter och lagt in egna betydelser i dem. Men en aldrig så bra textrad har inte varit tillräcklig när de satt samman programmet.
– Visst, texterna är viktiga, men den avgörande aspekten när vi valt låtarna har ändå varit att vi verkligen ska gilla dem. Varenda låt, säger Lina och får nickande medhåll av Katija.
TEXT JOHAN SCHERWIN
FOTO MIKI ANAGRIUS & EMELIE JOENNIEMI
