Jazzens framtid och framtid förresten. I sanningens namn, det kommer en ny ”jazzens framtid” med jämna mellanrum (ungefär lika ofta som en amerikansk president väljs). Efter denna ”mandatperiod” är det dags att leva sitt (musikaliska) liv på egna villkor och utan upphaussning. Här verkar Jazzmeia Horn redan vara på god väg.
Hon föddes i Dallas, Texas 1991 och växte upp i en musikalisk familj med föräldrar som sjöng och spelade orgel i den lokala baptistkyrkan där farfar var präst. Det gav henne en musikalisk grund att stå på – och att gå vidare från. I tonåren mötte hon, först motvilligt, jazzen genom sin musiklärare. Det var först efter att hon hört Sarah Vaughans blandning av ”kaxighet och ödmjukhet” som polletten trillade ner. Till stor hjälp för omvändelsen var Vaughans förmåga att berätta en hel historia i text. Efter det fanns ingen tvekan: Jazzmeia Horn hade hittat sitt språk och skulle bli professionell jazzmusiker.
Hon lämnade Dallas som 16-åring med ett stipendium till The New School for Jazz and Contemporary Music i New York i fickan. Några år senare var det dags att börja slå sig fram på New Yorks jazzscen bland alla andra stora talanger. Det var svårt men blev tveklöst lättare när hon vann Thelonious Monk Institute International Jazz Competition 2015. I kölvattnet på denna prestigefyllda seger landade hon ett skivkontrakt med det klassiska skivbolaget Prestige. 2020 har det resulterat i två sinsemellan rätt olika plattor.
På den första Social Call slår hon två flugor i en smäll. Här hedrar hon flera av sina förebilder som Sarah Vaughan, Stevie Wonder, Betty Carter, Bobby McFerrin, Nancy Wilson, John & Alice Coltrane genom ett knippe personliga favoriter. Stilmässigt spänner hon med det en båge från straight jazz och spirituals till soul och R&B med låtarna East of the Sun, Afro Blue och Wade in the Water som exempel.
Men kanske viktigare är att texterna sammantaget bär ett budskap som återspeglar Jazzmeia Horns humanistiska världsbild. Hon vill öka medvetenheten om de sociala orättvisorna som fortfarande är verklighet i det USA hon lever i, något titeln Social Call antyder. För det krävs en bättre balans mellan kön, ras, sociala grupper, generationer och politiska grupperingar i USA, det är Jazzmeia Horns fasta övertygelse.
Till sin hjälp att leverera detta budskap har hon sin starka röst som ledigt rör sig från lågt till högt, från svagt till starkt. Och för Jazzmeia Horn blir aldrig en text bara en räcka vokaler att improvisera utifrån, därtill är hon alltför inspirerad av dagens hiphop och spoken word-kultur.
Till sin andra platta, Love and Liberation, har hon kopplat ett annorlunda grepp. Hon har skrivit lejonparten av låtarna och texterna – på temat kärlek och befrielse – själv: ”Min drivkraft har alltid varit att återge min verklighet så som jag ser den med en både personlig och annorlunda vokabulär”, sa hon i intervju med Orkester Journalen 2019.
Att det skulle bli mestadels eget material är nu ingen självklarhet för en ung, svart kvinna, menar Jazzmeia Horn. Men hon har skrivit musik sedan hon var 15 år, och ämnen till texter kommer hon aldrig att sakna. ”Mitt liv som svart kvinna är politiskt i sig”, fortsätter hon i Orkester Journalen-intervjun, och att skriva om det är att inget annat än att följa hennes mammas viktigaste råd: ”Var alltid dig själv”.
Text: Johan Scherwin
Foto: Jacob Blickenstaff
