Med sig har han basisten Dan Berglund och trummisen Magnus Öström, båda med ursprung i e.s.t. och gamla bekanta till Ulf Wakenius:
– Två fantastiska musiker. Jag har spelat med Magnus vid flera tillfällen och han är också med på plattan. Dan Berglund har jag samarbetat med i olika sammanhang, vi gjorde bland annat en inspelning med Lisa Nilsson.
Musiken på albumet kan tyckas vara ny repertoar för Ulf Wakenius men i själva verket är det musik som hängt med honom ända sedan Beatles storhetstid på 1960-talet:
– Jag älskar Beatles, jag har levt hela mitt liv med Beatles. Det fantastiska är ju att när man gör en tidscheck och går in på YouTube och lyssnar på dom gamla låtarna så är det lika bra som när det gjordes. Man blir lika rörd och lycklig.
Att göra ett album med Paul McCartney och Beatles som tema var trots Ulf Wakenius starka relation till musiken ingen självklarhet, det har ju gjorts ett otal tolkningar av låtarna genom åren. Men när han tog upp idén med skivbolagsdirektören Siggi Loch kom de på en ny vinkel. Siggi Loch hade sett Beatles på Star Club i Hamburg när gruppen spelade där i omgångar 1962 innan de fått sitt stora genombrott. Varför inte plocka upp några covers från den repertoaren som Paul McCartney sjöng, vid sidan av hans senare sololåtar? Sagt och gjort, det blev en kombination av Beatles-låtarna alla känner igen samt Paul McCartney-nummer som Maybe I’m Amazed plus coverlåtar som Besame Mucho och – A Taste of Honey. I stillsamma och stämningsfulla versioner.
– Detta är en hyllning till Paul McCartney, i min tappning och ur en jazzvinkel, med det där nordiskt lyriska också. Jag tycker det är spännande att försöka hitta nya vägar och göra musiken till sin egen.
Albumet innehåller klassiker som And I Love Her och Eleanor Rigby. En låt är han särskilt nöjd med:
– Jag tycker vi har fått till Blackbird på ett nytt sätt. Lars Danielsson inleder med melodin och jag spelar lite i brasiliansk bossanova-stil som passar fint in.
Den akustiska gitarren dominerar albumet. Han spelar dels på en stålsträngad gitarr byggd av David Sundberg, dels en nylonsträngad Aria som han fick av den japanska gitarrtillverkaren när deras samarbete inletts. Vid konserten i Stenhammarsalen tar han också med sig elgitarren, en riktig trotjänare:
– En Aria Pro II som jag köpte för många, många år sen, för 35 år sen i en liten butik i Göteborg som hette Telrad. Den kostade 1100 kronor men jag prutade ner den till 900 – jag gjorde en demo i butiken! – och den gitarren följde mig under tio år över hela världen när jag spelade med Oscar Peterson på ställen som Carnegie Hall och Hollywood Bowl. Den har något speciellt.
Jazzpianisten och legendaren Oscar Peterson tillsammans med Ulf Wakenius – som vanligt med sin trogna Aria-gitarr.
Det senaste året har han efter 25 års ständigt resande varit mycket hemma, ”en välbehövlig paus”, men långt ifrån overksam. Han har övat, skrivit nya låtar och gjort inspelningar. Samt framträtt för publik över hela världen.
– Jag har gjort streamade konserter i Kina, USA, Australien och andra länder, samverkat med folk i spelningar som gått ut internationellt. Det har försiggått väldigt mycket på nätet.
Då har han suttit framför kamera och mikrofon i hemmastudion i Haga och spelat, något som varit kul men inte samma sak som att spela live med kompisar och kolleger. Det har det blivit ändring på:
– Det har sedan sommaren kommit in spelningar från olika håll. Med koreanska sångerskan Youn Sun Nah, som jag samarbetat med i flera år, och med andra musiker. Det känns bra att det börjat öppna upp igen.
Och så var det här med kepsen. Den har följt honom under alla år och blivit en del av hans varumärke. Tidigare var det ofta kepsar i olika färger och olika logotyper men nu har han renodlat stilen.
– De senaste åren har jag kört svart. Det känns bäst och enklast så.
Text: Stefan Nävermyr
Foto: Getty Images
