Och det är inte helt fel att lägga extra tonvikt vid ordet medmusiker. Mer än tidigare betonar Nils Petter Molvær samarbete.
–Det handlar inte om en ledare, en frontfigur med kompmusiker. Vi är ett band. Jag kommer inte med färdiga låtar som de andra ska spela när det är dags att göra en platta. Det handlar mer om skisser som vi tillsammans utvecklar till en organisk helhet – med plats för alla, säger han.
Det kollektiva sättet att komponera har dock inte inneburit ett radikalt paradigmskifte. Musikaliskt står Nils Petter Molvær att känna igen. Här finns fortfarande den i grunden vibratolösa, lätt hesa trumpettonen som bär på ett svårtytt vemod i samspel med en elgitarr/steel guitar, bas och trummor och den elektronik som lätt förflyttar musiken till helt annorlunda och skiftande ljudlandskap, om så bara för korta ögonblick.
Medvetet eller omedvetet, Nils Petter Molværs musik är visuell och berättar om rörelser och resor. Och hur skulle det kunna bli annorlunda när musiken hämtat färg och smak från en vid, världsomspännande palett? Här ryms jazz, norsk folkmusik, hip hop, dub reggae vid sidan om persiskt, indiskt och brasilianskt, liksom stilla ballader, jazz, ambient, electronica, hård rock och industrislammer.
På scen möblerar Nils Petter Molvær med musiken för att skapa största bästa dynamik.
–Kärnan i konserten är musik från den nya plattan Stitches. Men jag tänker i storform och helhet och varvar och lägger nya och gamla låtar som lite påminner om varandra på avstånd för att skapa en variation som håller spänningen vid liv. Att få till det där är ett konststycke i sig, skrattar Nils Petter Molvær.
En hyfsat fast låtordning ska dock inte förväxlas med att musiken är färdig.
–Vi improviserar och kommunicerar oavbrutet men kanske inte på det afroamerikanska, jazziga sättet. Improvisation är ju långt äldre och vidare spritt än så. Vi lutar oss mer åt andra traditioner.
Att det skulle bli musik för Nils Petter Molvær var ingen självklarhet men låg nära till hands. Han är född på ön Sula, väster om Trondheim, med knappt 10 000 invånare. Men till skillnad från många andra öar fanns här ett starkt musikliv.
–Min farfar var organist och körledare och min pappa spelade klarinett. Han gav mig en trumpet när jag var fyra-fem år som jag nog mest lekte med. Sen fick jag en vevgrammofon och ett par stenkakor, en med Louis Armstrong och en med Billie Holiday.
Men det var inte förstone trumpetaren Armstrong som slog an.
–Billie Holiday hade en direkthet, ett djupt innerligt och mänskligt uttryck som återspeglade ett liv. Det gjorde att jag trodde och tror på henne.
Under tonåren blev det skolans marschband – i hård konkurrens med rollen som basist, gitarrist eller trummis i diverse kortlivade rockband. På Musikkonservatoriet i Trondheim fick kan kontakt med den mer etablerade pianisten Jon Balke som erbjöd Nils Petter att medverka i en teateruppsättning för barn.
–På den vägen är det. Då var det bara att dra till Oslo, säger Nils Petter Molvær som snart också såg sig som medlem av kvintetten Masqualero under ledning av ”veteranerna” basisten Arild Andersen och trumslagaren Jon Christensen.
Parallellt har han under åren fortsatt att skriva för teater, film och balett när de ”vill ha mitt uttryck”.
–Det är fint att ha en balans mellan att vara på turné och vara hemma och komponera, sitta i studion och pula. Och visst, det är fantastiskt att höra sin musik framförd av en symfoniorkester eller stråkkvartett eller se en balett röra sig till den. Men bandet är min första prioritet!
Text: Johan Scherwin
