Nedslaget i Göteborg den 5 februari är ett av två under februari. Den andra konserten äger rum i Halmstad i samma veva. Men risken att den som går på bägge kvällarna får ta del av samma musikaliska upplevelse är liten, för att inte säga snudd på obefintlig.
– Vissa låtar återkommer, de har en fast början och ett fast slut, ett ramverk. Däremellan kan, och får, låten växa fritt, ta sin egen väg. Annat kan vara helt fria improvisationer, så ingen konsert är den andra lik, säger Arild Andersen på telefon från hemmet i Oslo.
Denna öppenhet för ögonblicket är nu ett av jazzens signum, men få förverkligar den tanken så väl och konsekvent som Arild Andersen – på scen och i studio. Gruppens senaste platta Affirmation är ett tydligt tecken på det. Till de tre bokade inspelningsdagarna hade han skrivit sex nya låtar.
– De spelade vi in under en dag. Dag två gjorde vi i stället två långa, totalt fria improvisationer. Ingen planläggning. Bara 24 minuter rakt av. Paus. 14 minuter rakt av. Färdigt.
När de fyra musikerna lyssnade igenom tagningarna tillsammans med producenten Manfred Eicher stod det klart att improvisationerna gick att stycka upp i fyra plus tre tydliga delar, sju inalles.
– Vi hörde att någon plötsligt gjorde något som fick musiken att ta en helt ny riktning, gav musiken en ny swing.
Han betonar att gruppen inte är solist-med-komp-traditionell. I stället handlar det om fyra jämbördiga musiker med öronen på vid gavel, beredda på musik som tar form här och nu utan facit. I ohotat centrum står samspelet och samtalet men också friheten.
– Det är så vi arbetar. Alla i bandet kan styra, flytta tyngdpunkten, ändra på ordningen, slänga in något nytt. Men alla har också ansvar för helheten. Inte bara sina egna solon.
För detta krävs musiker som tänker på samma sätt – är för musik som tar form här och nu utan facit – och har ett visst mått av musikalisk mognad. Arild Andersen spar inte på superlativen när han ska beskriva de tre musiker han handplockade till öppningskonserten av jazzfestivalen på Voss 2018.
– Saxofonisten Marius Neset, pianisten Helge Lien och trumslagaren Håkon Mjåset Johansen är alla fantastiska musiker med egna karriärer! De är stadda i snabb utveckling, kunniga och de äger förmågan att leka med musiken – på hög nivå!
Själv har basisten Arild Andersen varit central på den norska och internationella jazzscenen i mer än 50 år. Han har gett ut fler än 20 plattor i eget namn på tyska ECM, som slog läger på legendariska Rainbow Studios i Oslo i början av 70-talet och sedan blivit kvar. Han har samarbetat med landsmän som Jan Garbarek, Karin Krog, Radka Toneff, Terje Rypdal och Jon Christensen samt internationella storheter som Chick Corea, Ralph Towner och Bill Frisell – för att bara nämna några namn ur en halvsekellång karriär. Men han började som gitarrist.
– Jag fick en gitarr av mina föräldrar så att jag skulle kunna bilda en duo med min äldre bror som spelade dragspel. Så blev det lite jobb med det. Sen skaffade jag en elgitarr och hamnade i en kvartett, och så blev det lite mer jobb. Basisten, som egentligen spelade cello, klarade inte av att spela kontrabas en hel kväll. Han fick blåsor på fingrarna, så jag fick hoppa in allt oftare. Till slut köpte jag basen av honom för 500 kronor – jag har den kvar fortfarande – och på den vägen är det.
Parallellt utbildade Arild Andersen sig till ingenjör i svagström. Att han skulle kunna leva på musiken fanns inte riktigt på kartan.
– Men jag har inte behövt jobba en dag som ingenjör, skrattar han hjärtligt åt sitt unga jags (o-)befogade oro.
Arild Andersen var tveklöst rätt man på rätt plats vid rätt tidpunkt och är det fortfarande. Rimligen har hans nyfikenhet på olika sorters musik och situationer också spelat roll.
En period letade han efter enkla melodier, ”the power of simplicity”, lite senare intresserade han sig för norsk folkmusik när han komponerade och startade samarbeten. Och på den nya plattan Vårslapp med dragspelaren Stian Carstensen och gitarristen Frode Alnæs fortsätter han att botanisera bland årstidsbunden musik.
– Och jag har inga problem med att jobba på tu man hand, med gitarristen Jojje Wadenius till exempel. Jag kan kompa en bra vissångare som Göran Fristorp, bara vara en i bandet. No problem. Oavsett musik är jag alltid intresserad av själva soundet. Att det klingar fint.
Text: Johan Scherwin
