Han är den mest eftersökte trumslagaren i sin generation. Vid 40 års ålder har han medverkat på fler än 200 plattor och spelat med etablerade stjärnor som Joe Henderson, McCoy Tyner och Betty Carter och yngre namn som Esperanza Spalding, Jane Monheit och Taylor Eigsti.
2018 står Eric Harland inte bara i spetsen för den egna gruppen Voyager, han är även medlem av Aziza, James Farm, Charles Lloyds New Quartet, Prism, Sangam och Overtone. Ändå hinner han sticka emellan med studiojobb och snudd-på-gratis-gig på obskyra New York-klubbar: ”Just to try out some stuff, you know.”
Flyt med andra ord. Men så har det inte alltid varit för Eric Harland. Snarare tvärtom, och kanske kan man likna hans liv vid en modern variant av HC Andersens saga ”Den fula ankungen”.
Han föddes i Houston, Texas, 1978, i ett tungt religiöst hem. Han var extremt överviktig som barn och med det en självklar måltavla för illasinnade lärare och klasskamrater. Musiken däremot erbjöd honom tidigt en fristad. Han studerade klassiskt piano och slagverk och ägnade kvällarna åt att lyssna på Elvin Jones, Art Blakey, Tony Williams, Jack DeJohnette, Jeff Watts, Dave Weckl, Steve Gadd.
– Alla trumslagare som både kan understödja och driva ett band.
1993 började saker och ting hända. Trumpetaren Wynton Marsalis hörde Harland på en workshop i hemstaden och uppmuntrade honom att fortsätta studera i New York, vilket han gjorde på Manhattan School of Music. Några år senare var han efterfrågad av alla.
Till Göteborg kommer han inte bara en utan två gånger hösten 2018. Den 1 oktober står han på scen med James Farm och en dryg månad senare, 19 november, med Aziza.
Kvartetten James Farm består vid sidan om Harland av basisten Matt Penman, pianisten Aaron Parks och inte minst den namnkunnige saxofonisten Joshua Redman.
– Vi är ett gäng vänner som bara spelade ihop då och då och plötsligt var vi det här bandet, säger Eric Harland i telefon från hemmet i New Jersey. Hur man ska beskriva vår musik? Vi spelar intellektuell men groovebaserad jazz. Med det menar jag att det finns stort utrymme för komplexa harmonier och melodier – utan att den starka, rytmiska pulsen någonsin går förlorad.
Han säger att den stora utmaningen för honom i James Farm är att se till att något händer mellan de tydligt markerade taktslagen.
– Groovet är viktigt i James Farm. Utan det, ingenting. Samtidigt måste jag fylla ut och färgsätta musiken, och här har jag verkligen hjälp av min klassiska bakgrund. Jag förstår vad som händer och kan följa och kommentera det melodiska och harmoniska förloppet.
Eric Harland återkommer flera gånger till att all musik är språk, musik består av ord och fraser som man kan läsa, uttala och betona, och att varje låt har sin inre form och därför behöver spelas på sitt sätt.
– Att lira trummor är inte bara att knacka rytm, ett, två, tre, fyra. Det finns hela tiden saker man kan förstärka – utan att tappa takten – och göra musiken mer levande. Så har det alltid varit. Lyssna bara på Charlie Parker till exempel. Han spelade inte bara med rytmen, utan också mot den, över den, allt i långa talande fraser.
Text: Johan Scherwin
