Det var kärleken och en ren slump som styrde den svenska världspianisten hem till barndomens Karlskrona igen. På Royal College of Music i London, där Peter undervisade, träffade han Anastasia som är musikhistoriker och agent. Det var hon som föreslog att han skulle flytta hem på riktigt, när de besökte Peters lilla sommarhus i Blekinge 2018.
Lösens prästgård utanför Karlskrona med snickarglädje och veranda var det första hus paret tittade på och de slog till direkt.
– När du ska till Heathrows flygplats tar det ändå 1,5 timmar att köra, vad är det för skillnad? Efter 30 år så räckte det, säger Peter Jablonski.
I prästgårdens lada tänker Peter bygga en musikscen. Redan nu tar paret emot gäster i sitt hem och ordnar musiksalonger. Peter och Anastasia står också bakom Karlskrona internationella pianofestival, som i höst genomförs för femte gången på vackra Chapmansskolan i Karlskrona.
Få svenska artister har en så omfattande karriär som Peter Jablonski. När han slog igenom som 19-åring satte resandet fart med en gång.
– Jag hade ingen aning om vad det skulle innebära. Jag fick bara slänga mig in i det, säger han.
Nu blickar han tillbaka på 30 år med över 2 000 konserter och framträdanden med 150 orkestrar. Som exempel har det blivit 31 turnéer bara i Japan.
Inte konstigt att man längtar hem.
Men musikaliskt är Peter Jablonski långt ifrån färdig. Han har de senaste åren ägnat sig åt att utforska mindre känd pianorepertoar och spela in på skiva. Tack vare sina många framgångsår har han nått positionen där han kan välja musik själv. Hans första album med pianoverk av Grażyna Bacewicz (2022) rosades av recensenter och belönades med en fransk utmärkelse. I maj i år släppte han ett album med Finska Radions Symfoniorkester och Nicholas Collon (Ondine) där han spelat in både Bacewicz pianokonsert från 1949 och dubbelkonserten för två pianon från 1966 tillsammans med Elisabeth Brauss.
– Det är första gången dubbelkonserten finns på skiva, det är otroligt roligt, säger Peter.
Musiken är ”störig”, skriver en recensent i all välmening – fragmenterad men ändå full av livliga färger. Musikrevyn i P2 ger den en 4:a i betyg för sitt brinnande engagemang och rika omfamning av en tonsättargärning.
Det är först på 2000-talet som Grażyna Bacewicz (1909–1969) fått det erkännande hon förtjänar och kallas den polska musikens ”First lady”. Före andra världskriget hade hon en karriär som violinist och spelade med polska radioorkestern, men efter kriget koncentrerade hon sig på komponerandet. Att hon stannade kvar i sitt hemland Polen, bakom järnridån, förklarar kanske varför hennes musik aldrig riktigt bröt igenom till västvärlden under hennes livstid.
– Jag fick en skiva av min pianolärare där Krystian Zimerman spelade Bacewicz live någon gång på 70-talet. Jag tyckte om det direkt, men det blev aldrig tillfälle då, berättar Peter Jablonski.
– Det var faktiskt Anastasia som tyckte att Bacewicz skulle passa mig. Det är så välskrivet och enormt effektivt. I generella drag påminner det lite om Bartók och lite om Szymanowski.
I september blir det ett miniresidens för Peter Jablonski hos Göteborgs Symfoniker, med ett framförande av Bacewicz pianokonsert vid två konserter samt en egen kammarkonsert i slutet på veckan med fokus på samma tonsättare.
– Hon har blivit en stor del av vårt liv nu, både mitt och Anastasias. Det ska bli väldigt roligt att spela Bacewicz med Göteborgs Symfoniker, säger Peter.
För Peter Jablonski har Polen en särskild betydelse. Därifrån reste hans pappa på 1960-talet för att spela jazz i Sverige. Som 15-åring spelade Peter konsert i Krakow och fick senare arbeta med tonsättare som Lutoslawski och Penderecki. Den framstående filmkompositören Wojciech Kilar skrev en egen pianokonsert åt honom.
När Peter Jablonski lämnade London 2018 lade han undervisandet på hyllan. Istället ägnar han tid åt utforskandet, där drivkraften är att hitta ny musik och göra den till sin egen. Namn som Ronald Stevenson och Aleksej Stanchinsky har nu hittat sin plats i Peter Jablonskis repertoar.
Det är annars lätt som pianist att fastna i standardrepertoaren, enligt Peter.
– Det är så svårt när man är ung att välja själv, när skivbolaget och agenter drar åt olika håll. Jag tror jag har spelat Griegs pianokonsert 102 gånger. Mitt bästa råd till unga är att våga säga vad man vill göra.
Hans dagliga arbete hemma i Blekinge består av mellan två och sex timmars repetitioner per dag.
– Jag börjar med Bach, sedan går jag över till det som ska repas. Men Chopin sa att man aldrig ska öva mer än tre timmar varje dag. Det viktiga är att göra det superfokuserat.
Att gå över till dirigerandet, som hans tidige mentor pianisten Vladimir Ashkenazy gjorde, är inget han planerar, även om det händer att han leder orkestrar från pianot.
– Jag är på en fantastisk plats i livet. Jag kan spela hur mycket eller hur lite jag vill. Att komma till en sådan position tar väldigt lång tid.
Peter Jablonski, 52 år, sträcker händerna i helt andra riktningar nu för tiden. Han ska snart återvända till målarpenseln. Prästgården i Lösen kräver sitt arbete.
Och äntligen ska han sätta upp sitt gamla trumset igen.
– Det är första gången sedan jag bodde hos mina föräldrar som jag har plats för ett trumset! Så kanske blir det ”piano-slash-jazzfestival” här i ladan i framtiden, skrattar Peter.
Text: Jenny Svensson
Foto: Anastasia Belina
